Det har varit en strejt sommar. Jag kan inte formulera det bättre än så. För några helger sedan satt jag alldeles för sent på en bar och beklagade mig till en främling att hon inte gillade tjejer. ”Jag vet”, sade hon och köpte en öl till mig som tröst.
Någon vecka tidigare hade jag stått för hela queerstämningen på Trädgården. Det vill säga: den var jävligt svag. Jag betalade 275 kronor i inträde och rånades på min livslust när jag insåg hur lite bögerier som försiggick på självaste Pride. Som mest lyckades jag lokalisera ett (1) homopar och en polyamorös influerare, men det var allt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är förödmjukande att vara queer i Stockholm eftersom det helt enkelt inte går. På varje sunkställe, varje festival och varje dansgolv svassar endast heteros omkring med flertalet ringar i öronen och nagellack, en stil man skulle kunna tillskriva en homosexuell man. Men så ser inte verkligheten ut längre.
Problemet är kylan man upplever efter att ha släppts in i värmen ett tag.
Karbinhaken är numera en snygg detalj och inte ett ställningstagande som vittnar om romantisk preferens. Vår subkultur har urvattnats efter att det tidigare somrar varit trendigt med queerhet. Förutom att det är svårt att ta fasta på vem som är vem, nu när även tjejer i heterorelation bär I love swedish girls-tröjor, upplever jag som flata att bögarna har försvunnit.
Visst, på senare tid har det dykt upp nya gayklubbar som Flatmates. Under Pride kunde man se sminkbutiken Kicks stora affischer pryda stan med ”normbrytande” modeller. Men består räddningen verkligen av 20-åriga, korta maskulint kodade lebsianer som dricker bärs i grupp framför en eventfotorgraf? Eller, för den delen en förfinad version av pinkwashing, där företaget testar nya vägar för att snärja fler kunder?
För något år gav popkulturen ett sken av att queerscenen höll på att växa sig starkare. Filmen Love lies bleeding gick på bio, en bloddrypande lesbisk dramafilm med gayiconen Kristen Stewart i huvudrollen, samtidigt som Billie Eilish släppte sin hit ”Lunch” och gästade Charli XCX på ett minst sagt homofilt vis i låten ”Guess”. Och parallellt med att popkulturen fick en allt mer queer framtoning släppte artisten Clairo sitt album Charm, som skrek bisexualitet.
Sedan skedde en drastisk förändring gällande hbtq-personers rättigheter världen över. Representationen av queerpersoner gick från att vara blommande, till att handla om det allra mänskligaste. Att alla ska ha rätt att ha ett pass och obehindrat kunna ta sig över amerikanska gränsen. På Stockholm Pride demonstrerade vi för att världen ska sluta mörda våra syskon i folkmordet i Palestina. Och i Ungern protesterar man mot att bli bötfälld för att delta i Pride. Bakslaget är ett faktum, och det känns.
Samtidigt har ett skifte skett inom popkulturen. Nyligen ryktades det om att både Billie Eilish och Clairo har pojkvänner, och den (föredetta) lesbiska artisten Fletcher släppte en singel som offentliggjorde hennes relation med en man. ”Jag följer bara mitt hjärta”, sjunger hon, ”det är vad det är”. Också Jojo Siwa, som använt sig av sin identitet som flata för att bygga upp sitt kändisskap, har gått över till heterosexualitet. Saker som dessa har väckt liv i en diskussion om var gränsen för hbtq-flirtande i ett marknadsförande syfte går, så kallad queerbaiting.
Men att popkulturen släppt sin queera skepnad är egentligen ingen större sorg. Jag menar, allt går i cykler och vem bryr sig egentligen om vad amerikanerna har för sig? Problemet är kylan man upplever efter att ha släppts in i värmen ett tag. För liksom hallå, var är alla homos? Vi har ju inte slutat existera, även fast vi inte är lika heta för pr-byråerna längre.
Eller kanske är frågan: varför finns vi inte? Jag vill inte gå in för en kyss på ett dansgolv en gång till, för att få ett ”sorry jag har pojkvän men annars skulle jag vara all over you!” upptryckt i fejset. Det är jobbigt, men framför allt alldeles för skadligt för min heder.
Kanske är Silvana Imams nya, 13 år yngre flickvän ett bra exempel på vart bögkrisen har tagit oss. Man får gå upp eller ned i åldrarna för att hålla arten vid liv. Jag vill inte tro att popkulturens flirt med gayvärlden bara var för att gagna publicitet. Men om det nu trots allt var så, då vi lever i en ond och självupptagen värld, önskar jag kompensation. Låt oss åtminstone få ett Pride som kan ingjuta lite queerstämning, utan heterosexuella distraktioner.
Läs det här som ett rop på hjälp. Eller, om du är queer: läs det som en dejtinbjudan. Nej, jag är inte desperat – bara lite trött. Trött på att vara bög nu när popkulturen har dumpat mig och tvingat mig möta den bistra verkligheten. Situationen har pressat mig till ett ultimatum, och antingen är det dags för mig att damma av #dumpadinkille, eller gå i exil. Det lutar mot det senare.
