Nybyggda färgglada hus i Kiruna där bostäder rivs och flyttas för att ge plats åt gruvan. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Nästan 200 000 av Sveriges unga vuxna bor ofrivilligt kvar hemma, visar ny statistik från Hyresgästföreningen. För Kirunas ungdomar är läget extra trängt, när gruvan undergräver allt fler av den gamla stadens bostäder – och de nya kostar för mycket.
– Jag hör hela tiden från folk i min ålder att man gärna vill flytta hemifrån och börja jobba, ha sitt eget, men det är nästan omöjligt om man inte jobbar för företaget som gör att man inte har någonstans att bo.
Maja Costa Sjöström (bilden) har bott i Kiruna hela sitt 19-åriga liv. Hon har varken rätt utbildning eller större lust att ta ett jobb på LKAB, bolaget vars gruva är orsaken till stadsflytten. Samtidigt känner hon att framtiden i staden är osäker för den som inte gör det.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Partiet Feministiskt initiativ har bytt namn till Feministerna, och blivit mer dekolonialt orienterat på kuppen. Foto: Fredrik Sandberg/TT.
Feministiskt initiativ har tappat stort i de senaste valen. Nu kan Flamman avslöja att flera tidigare medlemmar riktar kritik mot partiets internkultur
– som präglas av organisatoriskt kaos och ett tufft debattklimat. Och nyligen valde en av Feministernas mest framgångsrika avdelningar att lämna partiet helt.
Partiet Feministerna saknar en kassör. Det konstaterade partiets revisionsberättelse inför kongressen 2024.
”Styrelsen har under verksamhetsåret saknat en kassör och någon som sköter den löpande bokföringen”, skrev de tre revisorerna i sitt utlåtande.
De anmärkte också på att årsredovisningen, bokföring och tillhörande ekonomiska handlingar ”varken varit korrekt utförda eller inlämnade till revisionen i tid”.
Det var inte deras enda anmärkning. Partiet kritiserades också för bristande insyn i partiledningens arbete – efter att styrelsemöten genomförts utan sekreterare, protokoll förblivit otillgängliga för medlemmarna, och man inte fört några listor över huvud taget över deltagarna.
Revisorerna tillägger att de inte ser några tecken på allvarligare förseelser, såsom att partiets pengar ska ha använts fel, men ger ändå en tydlig uppmaning till partiet att bättra sig.
Utåt kommunicerar partiet dock framgångar, varav ett kom förra månaden i samband med ett stöduttalande för de uteslutna vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas.
”Vi har vunnit kampen. Den segern har inneburit att vi ’förlorat’ vithetens liberala feminister. Vi har vunnit kampen, trots att det av oss krävdes radikala, modiga, och ideologiskt förankrade beslut”, skriver de på Facebook, och fortsätter:
”Vänsterpartiet har valt att förlora den kamp som Feministerna har vunnit”.
Samtidigt har partiet tappat stort sedan toppnoteringarna vid ”supervalåret” 2014. Då lyckades man ta sig in i Europaparlamentet, och var med 3,12 procent närmare riksdagsspärren än något uppstickarparti varit sedan dess. Partiet fick dessutom 26 kommunala mandat, och blev en del av styret i huvudstaden.
Ifrågasatt. Kritikstormen efter en föreläsning med Gudrun Schyman – här under en valvaka för Fi strax innan hon avgick som partiledare – blev nog för partiledningen i Fi. Foto: Stina Stjernkvist/TT.
Sedan dess har partiet tappat runt nio av tio väljare i båda valen. 2022 fick de 0,05 procent, men höll sig kvar i ett fåtal kommuner.
Nyligen valde partiet också att byta namn från Feministiskt initiativ till Feministerna, motiverat med att partiet inte längre var ett initiativ, utan en ”dekolonial kraft att räkna med”.
Just det dekoloniala perspektivet – som handlar om att frigöra sig från kvardröjande koloniala strukturer och tankemönster – har blivit mer tongivande under senare år, och är centralt i partiets ideologiska skiftning. Leia Nordin (bilden) från partiets styrande råd säger att den ideologiska vändningen tog sin början med förra partistyrelsen, som valdes in 2023.
– Den styrelsen jobbade mycket med att lära oss vad dekolonialitet är. Men när det väl kom upp till partistyrelsen så hade det redan florerat ett tag i partiet.
Hon har varit medlem i partiet sedan strax efter valet 2014, och har suttit i styrelsen sedan 2019. Av de fyra medlemmarna i partiets styrande råd är hon den enda som stod på riksdagslistan 2022, då på plats 15.
Hon säger att Feministerna tidigare haft problem med rasism, som man nu gör upp med.
Vi har vunnit kampen. Den segern har inneburit att vi ’förlorat’ vithetens liberala feminister.
– Under storhetstiden 2014–2018 hade partiet många avhopp från folk som rasifieras. Oavsett vad man sade politiskt så fick rasismen ändå fortsätta finnas. För att det var viktigare att det skulle vara ett bekvämt och tryggt rum, säger hon till Flamman.
– Nu jobbar vi som fan på att få tillbaka det förtroendet som vi tappade och borde tappa då.
Där har det dekoloniala perspektivet blivit ett viktigt verktyg, förklarar hon.
– Vi försöker kolla på de olika maktstrukturerna och försöker avlänka oss från det som vi brukar kalla för dödslogik.
Vad innebär dödslogik?
– Vi lever i en dödscivilisation som producerar död som om det var själva syftet. Och det gör vi för att som samhälle säger att pengar är viktigare än liv. Pengar styr all politik, men vi vill att livet ska styra.
Hur har den här ideologiska resan sett ut för er i ledningen?
– Ja, alltså det har ju krävt en del att implementera. Dekolonialiteten kräver mycket av oss. Det kräver att vi själva är beredda att ifrågasätta vår egen roll i den här dödscivilisationen, och allt vi lärt oss inom ramen för den. Det är svårt att tänka sig att det finns andra alternativ, men det gör det.
Hur är det att komma till den insikten?
– Befriande, och energigivande.
Men flera tidigare centrala personer som Flamman talat med är kritiska mot partiets utveckling. Parallellt med berättelsen om ett parti som gör upp med sina problem vittnar man om en tufft intern kultur, där personer som går emot partiledningen ifrågasätts.
– Mångåriga partimedlemmar har blivit anklagade för att vara både liberalfeminister och internaliserad rasister, säger Sengül Köse (bilden), tidigare medlem i partistyrelsen till Flamman.
Hon anklagar partiledningen för härskartekniker och mobbning, och får medhåll av Filip Hallbäck, även han tidigare medlem i partistyrelsen.
– Falangen som drev dekolonialitet gjorde det ganska aggressivt. Om man inte höll med eller började fråga så blev det inte diskussioner i sak utan mer personangrepp. Att man var förblindad av vithet, eller den typen av slag under bältet.
Leia Nordin säger att de haft avhopp från personer som inte uppskattat partiets nya riktning.
– Det är tråkigt. Det är möjligt för alla att lära om.
Ni nämner ”vithetens liberala feminister”, vilka är det ni syftar på?
– Det hänger ganska mycket ihop med Gudrun, säger Leia Nordin, innan hon snabbt rättar sig.
– Jag ångrar lite att jag tog upp Gudrun. Vi vill blicka framåt. Inte prata om Gudrun.
– Det var det här med Gudrun, säger Sengül Köse, tidigare medlem i Feministernas partistyrelse.
Fram till i våras var hon ordförande för Feministerna i Lund, en av partiets historiskt mest framgångsrika lokalavdelningar. I valet 2022 var hon toppnamn för partiet, som dock förlorade sitt sista mandat i kommunen. Våren 2025 valde de att lägga ned sin verksamhet.
Det var en föreläsning med Gudrun Schyman i Lund som blev droppen för partiledningen. Särskilt kritiserades de av den närbelägna Malmöföreningen, som beskrivits som tongivande i partiet. Två av fyra medlemmar i det styrande rådet är hemmahörande i just Malmö.
– Bara för att jag är ordförande så bestämmer inte jag vad medlemmarna vill. Även om jag inte hade något emot att Gudrun kom.
Initiativrikt. Valstugan på Soltorget i Stockholm hösten 2022. Foto: Henrik Montgomery/TT.
– Jag frågade vad hatet mot Gudrun bottnar i, och sade att de inte bestämmer vem vi bjuder in. Men de sade bara att ”det är vidrigt att du bjudit in Gudrun”.
Konflikten ledde till att hon senare valde att lämna sin plats i styrelsen, och att Lundavdelningen så småningom lade ned. Redan tidigare hon dock noterat en intern kultur som hon beskriver som problematisk.
– Det blev som en sekt till slut. Man skulle känna och tycka samma, man skulle inte ifrågasätta. Man blev anklagad för saker, man skulle be om ursäkt men utan att förstå för vad.
Hon berättar bland annat om en föreläsning om dekolonisering, där föreläsarna sedan kontaktade partistyrelsen med krav på en ursäkt för vad de beskrev som ”vita tårar” och en ”vithetsmakt i rummet”.
– Jag frågade vad det var jag skulle släppa och acceptera. Hon sade att ”det måste du komma på själv”.
Jag tror inte att det sker en avkolonisering för att man pratar om det i en partistyrelse.
– Det är minst tre, fyra stycken jag känner som har blivit utbrända av arbetet i Feministerna. Så många som har kämpat, det är en så stor sorg att man kan förstöra partiet på det här sättet.
Det är inte bara styrelsen som sett avhopp, utan även framgångsrika lokala avdelningar har lagt ned sin verksamhet. Bland dem finns Lund och Strömstad, två städer där partiet haft betydande lokala framgångar. I Strömstads kommunfullmäktige vann man två mandat i kommunvalet 2022 – en stor andel av partiets totalt fem kommunala mandat.
Men i slutet av augusti valde den lokala partiavdelningen att lämna Feministerna och gå in i Vänsterpartiet.
– Strömstadsavdelningen är liten, och det är jobbigt att vara få, säger Leia Nordin.
– Vi är glada att de har hittat en form där de kan fortsätta. Det är tråkigt att det inte är inom Fi, men det viktiga är ju att politiken drivs.
Flamman har sökt Marielle Alvdal (bilden), partiets toppnamn i kommunen och tvåa på partiets riksdagslista 2022. Hon har tackat nej till att medverka, med motiveringen att hon lämnat tiden i Fi bakom sig, men säger att det inte har att göra med partiets strategiska eller ideologiska inriktning.
Filip Hallbäck (bilden), tidigare medlem i partistyrelsen, beskriver hur diskussioner om dekolonialitet tagit mer utrymme på bekostnad av feminismen.
– Över huvud taget fokuserar de inte mycket på sakfrågor. Man har en idealistisk syn där man försöker se mönster i omvärlden utifrån olika teoretiska ramverk, i stället för att utgå från de faktiska omständigheterna.
Han exemplifierar med pensionsfrågan.
– Om vi sätter på feministiska glasögon ser vi att det är kvinnor, utländska och de som inte kan jobba som är mest utsatta. Jag uppfattar det inte som att de gör den analysen, undantaget folkmordet i Gaza.
Han har själv pluggat en master i postkolonial teori vid Linnéuniversitetet och beskriver sig som i grunden positiv till begreppet, som han menar erbjuder viktiga perspektiv om det används i rätt analytiska sammanhang. Men han ställer sig frågande till vad det egentligen innebär för partiet.
Jag frågade vad det var jag skulle släppa och acceptera. Hon sade att ’det måste du komma på själv’.
– Jag tror inte att det sker en avkolonisering för att man pratar om det i en partistyrelse. Det måste äga rum i andra forum med andra röster, säger han till Flamman.
Han är kritisk mot hur partiledningen beskriver den ideologiska vändningen som en seger, och refererar tillbaka till det tidigare nämnda Facebookinlägget.
– Jag tycker det är väldigt hånfullt och ett förminskande av dem ute i kommunerna, som skriver interpellationer, motioner, budgetförhandlingar, att avfärda det som ”vithetens liberala feminister”.
Flamman har tagit del av ett dokument där en partimedlem reserverar sig mot listan i EU-valet förra året, där partiet tillsammans med Vändpunkt ställde upp under namnet Värdigt liv. Medlemmen skriver att hen inte kan ”stå upp för en lista med kandidater där majoriteten identifierar sig som män och med majoritet av representanter från Partiet vändpunkt”.
Bland problemen nämns inte minst en oklar politisk strategi. Vid den senaste kongressen avskaffade man såväl partiledare som partisekreterare, för att i stället införa ett råd bestående av ”fyra till fem personer som alla agerar som en och samma person”.
”Det politiska läget vi befinner oss i kräver att vi mer än någonsin drar lärdom av antifascistiska och dekoloniala rörelsers kunskap och former för organisering”, motiverade man det nya systemet med vid kongressen 2025.
Samtidigt har lokalavdelningen i Malmö, som beskrivs som en stark kraft i partiet, har uttryckligen tagit avstånd från det parlamentariska arbetet.
”F! finns inte till för att värva röster”, skriver de i ett inlägg från 2023, och motiverar det med att man ”värderar och höjer den utomparlamentariska organiseringen”. I ett annat inlägg, en annons för att delta i lokalavdelningens valberedning, söker man uttryckligen en person som inte behöver vara medlem i F! Malmö men som ”gärna får vara kritisk mot parlamentarism”.
– Jag kan förstå själva tanken, men det blir väldigt konstigt för ett politiskt parti, säger Filip Hallbäck till Flamman.
Sengül Köse håller med.
– De pratar om radikal förändring, att världen ska se annorlunda ut. Men hur? Någonstans måste man börja. Det är mycket snack och lite verkstad, säger hon, och fortsätter:
– De som har drivit på det här är de som faktiskt inte har erfarenhet av politiskt arbete. Vi vet hur man gör politik. Det är inte bara att tycka, man måste omsätta ideologin i beslut.
Samtidigt som partiets ideologi förändrats har man inte gjort några större ingrepp i sakpolitik sedan kongressen 2021.
– Det stora har ju varit att vi har ändrat stadgarna kring vad som är partiets syfte och mål, säger Leia Nordin.
– Vi behöver bara hitta varandra. Vi som vill ha en annan värld, som utgår från livet och där vi får vara de vi är. Jag ser inte varför man ska vilja någonting annat faktiskt. Med tiden så kommer ju också röstsiffrorna.
Hon beskriver hur den dekoloniala vändningen gjort partiets politik mer konkret.
– Ett exempel för att förstå skillnaderna är aborträtt. Liberal feminism handlar om att vi ska ha rätt till det. Dekolonial feminism handlar om att det också måste vara tillgängligt. Om du i praktiken inte kan nå en abortmottagning så betyder rättigheterna ingenting. Vi har väldigt stort fokus på att det också sker saker i praktiken
Är det ett problem som ni ser i Sverige, eller är det mer internationellt?
– Mer internationellt. My Voice, My Choice har ju nyligen lämnat in över en miljon signaturer till EU. Just för att det ska vara säker och tillgänglig abort i Europa. För att det är så pass många som inte har tillgång till det, trots påstådda rättigheter.
Vad vill Feministerna göra för att förändra situationen?
– Det är ju att driva frågan helt enkelt. I stället befinner man sig på en annan nivå där man bara pratar om rättigheter men inte tillgänglighet och praktik. Då gör man det lätt för sig.
Så det har egentligen inte funnits så stort missnöje med politiken, utan mer med den ideologiska inramningen?
– Det är nog en bedömning som jag håller med om. Mycket av det vi säger nu har vi ju sagt hela tiden.
Och att man har gjort upp med den här vita feminismen, är det mer en fråga om partikultur än om politik?
– Ja, vi nöjer oss inte med rättigheter om det inte också finns i praktiken. Vi är mer intresserade av att göra skillnad än att säga rätt ord.
Flamman har sökt tidigare partiledare Gudrun Schyman, som svarar via sms att hon inte har kontakt med partiet längre och inte kan kommentera utvecklingen.
”Det är viktigt att de följer en miniminivå som är acceptabel för marknaden, även om de inte har kollektivavtal, vilket vi inte kan kräva”, säger Klas Sandberg, upphandlingschef på Sigtuna kommun. Foto: Janerik Henriksson/TT.
Efter att två andra taxibolag begärt överprövning sätter Förvaltningsrätten ner foten i Sigtuna, och anser att kommunen inte borde upphandla resor med gigbolaget Bolt. ”Vi drar lärdomar efter varje upphandling”, säger kommunens upphandlingschef.
När Sigtuna kommun innan sommaren avslutade upphandlingen för skolskjuts och färdtjänst medgav man att valet – av ett gigtaxibolag vars anställda uppgett för SVT att de jobbar 13-timmarspass, sex dagar i veckan, för ”slavlöner” – ”väckt frågor”. Kommunens svar var dock enkelt, och helt enligt den offentliga upphandlingens principer:
”Bolt Support Sweden AB inkom med det lägsta priset och uppfyllde samtliga krav.”
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Flamman skickar Tora Andersson till bokmässan i Göteborg för att rapportera från kulturarbetarnas Burning Man. Här är det tredje och sista inlägget.
Det är den svåra tredje dagen. Jag vaknar upp, får frukost på sängen. Sätter mig vid ett designbord och dricker ur en designkopp innan jag tar tag i mitt liv och ger mig ut.
Jag är på väg till en demonstration för de 300 mördade journalisterna i Gaza. Ett Instagraminlägg spred ordet och jag såg femtio vita tjejer dela det på story. Men när jag anländer blir jag besviken över antalet deltagare. Visst, några kända ansikten, men var är resten? Varför bojkottar inte folk sina programpunkter?
Förlåt om jag kommer vara kontroversiell nu tillika kvinnohatare, men jag tycker inte att det är så mycket begärt att om man marknadsför en sådan sak behöver man också dyka upp. Punkt? Hur svårt är det att ta sig själv samman.
Främst är närvaron viktig då demonstrationens syfte ju är att göra omgivningen uppmärksam på antalet mördade journalister och vilket brott mot mänskligheten det är, samt att ta ställning mot folkmordet. Men om det nu inte är detta som driver vissa personer, antar jag att de självmedvetna personerna (som delar vidare inlägg utan närvara under demon) om inte annat åtminstone vill avstå från att se ut som performativa aktivister.
Foto: Tora Andersson.
Vad menar jag med detta? Jo, att detta bevis på att handling säger mer än ord bekräftar alla mina fula fördomar: att folk bara delar saker på sociala medier för att se bra ut eller vara en del av något imaginärt kollektiv. Men who the fuck pull up när det väl gäller.
Missförstå mig rätt: all publicitet är bra publicitet. Men jag tycker ändå att det finns ett värde att hålla folk ansvariga för sina tafatta ageranden. På samma sätt som att jag själv som skribent inte kan låta bli att vara politisk när jag har den här plattformen.
Okej, det är väl dags för mig att sluta leka viktigpetter. Jag ska erkänna att jag själv inte är fri från skuld: jag var minst tio minuter sen. Men jag hade i alla fall inte delat något på story. Dock ifrågasätter jag om det verkligen gör mig till en bättre människa än någon annan eller om det bara handlar om egoism. Jag kommer fram till att det nog vore det mest rätta att dela demonstrationen och komma dit i tid. Inte en särskilt svår ekvation när man tänker efter.
Demon, som arrangeras av kollektivet Bröd och rosor är väldigt kraftfull och sorglig. Den innehåller motstånd och förtvivlan på samma gång. Alla de hundratals namnen på de mördade journalisterna läses upp och det räcker för att röra en till tårar och vilja bojkotta hela bokmässanskiten.
Jag tycker att det finns ett värde att hålla folk ansvariga för sina tafatta ageranden.
Men man gör ju inte det. Eller så gör jag inte det. Jag går in efteråt och rör mig till presscentret. Upptäcker glatt att vid kaffemaskinen står en pumpkin spiced havredryck. Yes, äntligen lite mer hjälpmedel i mitt försök att resa tillbaka till mitten av 10-talet.
Tar min kaffe och besöker litteraturscenen. Där sitter en författare med en moderator och väntar på en tredje person som är sen. Jag har lite svårt att fokusera på samtalet, som löper på utan dess like i tjugo minuter. Jag är sparsam med detaljer i och med det som händer de sista fem minuterna, något som färgar hela samtalet för mig: n-ordet nämns av en på scen cirka tre gånger. Det sker i en utläggning om personens positiva inställning till att redigera bort ordet ur böcker, men det får mig ändå att hoppa till och jag känner av generationsgapet något så extremt.
I övrigt fortlöper lördagen i lugnt tempo. Jag blir dock rastlös av lågmäldheten och inser att jag måste göra något oväntat för att ge lite substans åt min helg. Det blir givetvis ett besök vid Lust- och kärleksscenen under ett samtal om sex på spektrat, citat ADHD – en superkraft i sängen? Herregud vad det livar upp. Det är så smärtsamt att sitta där, och höra hur en person i panelen säger: ADHD kan göra att man halkar in på en bisexuell handling. Det är otroligt kul eftersom det 1. kan tolkas som att det skulle vara något negativt, typ Fan jag blev lite bisexuell nu för jag glömde min elvanse, får ej hända igen 2. ger mig idéer om hur det skulle gå till.
Jag går till bokmässobaren efter det där uppsvinget för att nyttja ännu en drinkbiljett jag lyckats håva in. Till mitt sällskap sa jag att jag behövde vänta till tidigast klockan 15 innan jag kunde inmundiga dagens första öl, och nu är hon cirka tre minuter över. Perfekt. Kollar på en bartender med en bra hairline som ger mig för lite öl i glaset. Påminns om att Wikipedia fortfarande är en mycket närvarande del av internet när en gubbe med bra klädstil går förbi. Hans tröja säger Nyfiken på Wikipedia? och på framsidan något annat bra som jag inte minns.
Jag har också en bra tröja på mig. Det står Die blog, die! och även fast den syftar på dö blogg, dö läser jag det alltid som ett tyskt die. Whatever, tröjan är snygg och jag bär den som ett trofé för att visa upp min goda självdistans, alternativt i linje med min, som tidigare nämnt, dåliga arbetsmoral. Man blir också lite mer självkritisk som bloggerska när man jämt och ständigt lyckas umgås med fyra andra personer som också bloggar under mässan. Man känner ganska mycket äckel åt att det kunde bli såhär underbart incestuöst. Man gör en grej av det.
Till skillnad från två med bra stil visar bokmässan verkligen upp sina lågvattenmärken i smak också. Hallå, varför har Lyra Ekström Lindbäck en mintgrön klänning? Får man säga så. Får jag säga så. Det är lite elakt men också väldigt sant att bokmässan får folk att visa sina true color, bokstavligt talat.
Foto: Tora Andersson.
Sen klockan nånting eftermiddag på en alldeles för fin restaurang för vad jag och min klasstillhörighet är van vid. Jag är den enda som äter upp den för dyra måltiden i sällskapet. Det har med just klasstillhörigheten att göra. Och att ni får veta detta är för att jag uppenbarligen inte har någon skam över att vifta med min proletära bakgrund i text. Som att det sistnämnda skulle göra saken bättre, framstå mig som mer ödmjuk. Det gör jag ju tvärtom verkligen inte. Vad som däremot gör mig bättre än alla andra i hela världen (läs: främst…i kulturen, kanske) är att jag dagligen praktiskt taget begår en motaktion mot ätstörningar. Alltså när jag äter upp den där fucking måltiden. Eller så är det också bara performativ aktivism.
Klockan 17 kollar jag på ett montersamtal som är väldigt bra, kanske det bästa under mässan och det är givetvis för att Liv Strömqvist är med i panelen. Jag älskar henne djupt för den hon är. Och för att jag med all denna kärlek försöker släta över min extrema skamfläck, som är att jag tappat bort en tavla som jag vann av henne 2022, under hennes releasefest i Malmö. Jag underdriver inte när jag skriver att den var cirka 3×2 meter. Superfin, i papp, med stjärntecknet skytten eftersom jag då själv tillhör just det impulsiva släktet. Hur slarvar man bort en så stor tavla tänker ni? Jag vet inte. Läs det här som ett rop på hjälp, en utlysning. För jag lovar att den finns någonstans där ute i något jävla Malmökollektiv och jag vill ha tillbaka den. Det står ”Till Tora” i högra hörnet. Det gör fan ont att bara tänka på detta.
Tänk om jag visste det igår när jag implicerade hur mitt liv hängde på den där jävla Rolling Stones-låten.
Rör mig till slut för sista gången för det här året ut ur infernot som bokmässan är. Ali ditchar sin förlagsmiddag för att han hellre vill hänga med oss icke-utgivna töntar på andra lång. Det där är genuin vänskap. Vi har det jättetrevligt. Så pass trevligt att vi bara testar Norstedts förlagsfest på kareokebaren men går därifrån innan den ens börjat. Tänk om jag visste det igår när jag implicerade hur mitt liv hängde på den där jävla Rolling Stones-låten.
Klockan 04 är jag hemma i lånelägenheten igen hos en Runa som konverserar med mig i sömnen. Jag berättar för henne att jag fått nya fräknar från den här vistelsen och att det säger något skillnaden på soltimmarna mellan Götet och Västernorrland. Sorglig insikt. Jag berättar också hur glad jag är för att hon varit min voice of reason under vistelsen. Att jag känner få som älskar litteraturen så genuint som hon gör. Att det är tacksamt hur hennes knappa närvaro givit mig nog motivation och vägledning genom det träsk som bokmässan kan vara. Nu låter jag pretentiös igen. Men låt mig vara det då! Runas närvaro har gett mig ett lugn som är svårt att uppnå under branschhelgen och för det har jag hennes person och ljus att tacka… Bra. Tur att hon finns. Tur att vi fanns samtidigt på bokmässan.
Och kanske framförallt är tur att bokmässan är över för i år. Jag orkar inte se fler eventbilder från någon honbyfotograf till snubbe som alla delar över instagram. Det spelar ingen roll om ni är jättesnygga, jag vill inte mer, det räcker med min egna bakfylla. Jag behöver inte ta del av era också. Hoppas er sista dag blir bra. Hoppas ni läser något. Om ni nu gör sånt! Det kanske bara är sådant ni publicerar på instagram. Haha.
Flamman går på teater med rutinerade korrespondenten Cecilia Uddén över ett – och några till – glas vin. Foto: Lisa Mattisson.
I decennier har hon bevakat en av världens mest infekterade konflikter. I dag kallas hon både för folkmordsapologet och Israelhatande propagandist. Flamman tillbringar en kväll och pratar om livet med radiokorrespondenten Cecilia Uddén.
Första gången Cecilia Uddén satte sin fot i Jerusalem i början av 1990-talet bevittnade hon något mycket märkligt. I skymningen, bland de gulnade stenhusen, lyste ett fönster där det stod en fiolspelare. Plötsligt lyfte mannen från sin plats och svävade ut genom fönstret och försvann ut i mörkret. Långt senare är bilden lika verklig för henne, men nu vet hon att det finns ett namn på det hon upplevde: Jerusalemsyndromet.
– Folk har starka känslor för staden. De kan bli så övermannade av att inget stämmer överens med deras förväntningar att de blir sjuka och ser syner, berättar Cecilia Uddén när vi ses i den redan fredagsstimmiga teaterrestaurangen på bottenvåningen av Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.
Det ljusgula håret sitter i en låg hästsvans och under kappan syns en vit blus. På ena handleden blänker en tung, utsirad armring som hon reflexmässigt sätter ned med ett klonk på bordet. Mellan rapportering från Kairo och Bokmässan, där hon bland annat ska lansera sin nya bok Allt har en smak av aska, gör hon ett kort stopp i Stockholm för att kunna se en pjäs med Robert Fux som hon sett fram emot. Det finns en tidslucka innan pjäsen börjar och hon erbjuder mig att haka på föreställningen. ”Gambas!” skriver hon i Messenger när jag frågar vad jag ska beställa åt henne.
– Jag är lite virrig. Råkade åka en station för långt, säger hon och ber samtidigt om ursäkt ifall hon luktar svett (det gör hon inte).
Samma morgon klockan 03.40 lyfte hennes plan från Kairo, där hon har sin lägenhet som är basen för de reportage hon sedan decennier sänder nästan varje vecka. På tisdagen kunde lyssnarna höra hennes medreporter Sami Abu Salems snyftningar mellan rapporterna om folkvandringar efter att Israel tvingat de sista familjerna att evakuera Gaza stad. Han var en av de sista. Redan nästa dag kom nästa inslag, denna gång med den före detta premiärministern, utrikesministern, försvarsministern och en av Israels mest dekorerade soldater Ehud Barak, som menar att bilderna från Gaza kommer att förfölja Israel i generationer.
Erfaren. Sedan 1993 har Cecilia Uddén jobbat på Sveriges radio, främst som utrikeskorrespondent där hon varit utsänd till både Mellanöstern och USA. Foto: Lisa Mattisson.
Dryga 60 år gammal har Cecilia Uddéns arbete inte bara intensifierats under de senaste två åren. Det har också blivit krångligare.
– Nu måste man först flyga till Amman och sedan åka buss i flera timmar över Jordanfloden. Förut tog flygresan mellan Kairo och Jerusalem en timme, suckar hon.
Redan kort tid efter Hamas terrorattack tänkte Cecilia att händelsen skulle få större påverkan på historien än attackerna den 11 september.
Blev det så?
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Hoola Bandoola Band år 1973. De har precis släppt På väg, med pärlor som ”Jakten på Dalai Lama” vars smäktande balalajkor manipulerar fram mina tårar varje gång. Foto: Skånereportage/IBL Bildbyrå/TT.
Jag hade tänkt säga något om demonstrationen utanför bokmässan, men återvändandet till min barndoms Björn Afzelius fick skrivandet att spåra ur. Så jag delar upp brevet i två delar.
Få saker får mig så nostalgisk som att lyssna på progg. I mammas bil fanns alltid tre volymer Progghits på cd, med klassiker som ”Vem kan man lita på?” av Hoola Bandoola, ”Falsk matematik” av Peps, och så min favorit ”Doin’ the omoralisk schlagerfestivalblues” av Sillstryparen. Med henne såg jag också Mikael Wiehe flera gånger, samt Nationalteatern och andra legendarer.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Israels premiärminister Benjamin Netanyahu i Weizmanninstitutets ruiner, efter iranskt raketangrepp mot Tel Aviv i somras. Foto: Jack Guez/AP.
När Netanyahu-regeringen fördömer akademisk bojkott av Israel oroar man sig inte bara för förlorad kunskap. Om allt fler europeiska forskningsinstitutioner börjar vända landet ryggen kan nästa steg vara att Israel utesluts ur dyrbara EU-samarbeten.
När Flamman pratar med Petter Hellström (bilden), idéhistoriker vid Uppsala universitet, har han just nåtts av nyheten att akademisk bojkott mot Israel diskuterats på ”ett slags krismöte” i parlamentet Knesset.
– Det var nio dagar sedan, men jag hade missat det.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Anna-Karin Hatts publik behövde solskydd under sitt tal i Almedalen. Foto: Jessica Gow/TT.
Frankrike, Tyskland, Storbritannien – överallt lamslås demokratier av partier som vägrar samarbeta. Anna-Karin Hatts oklarheter mot SD är ett oroväckande tecken på en opposition som ser ut att ta makten 2026, för att sedan kollapsa.
I mitten av september stod Anna-Karin Hatt på en pressträff i riksdagen och försökte ge ett slutgiltigt besked om att samarbete med Sverigedemokraterna inte är aktuellt. Veckan innan hade Expressens Viktor Barth-Kron lusläst centerledarens mysintervju i DN och konstaterat att Hatt öppnat för ett indirekt samarbete där Sverigedemokraterna och Centerpartiet stödjer samma regering.
Om det var en testballong för Anna-Karin Hatt så är den nu grundligt sönderstampad. Så vad återstår? Rent språkligt kvarstår fortfarande luckan för Centerpartiet att gå högerut efter nästa val. Barth-Kron gav sig i alla fall inte och återkom med en ny taskig text om hur Centerpartiet är tillbaka på ruta ett med nostalgiska dagdrömmar om Alliansen.
Problemet är välkänt. Och inte bara i Sverige utan i flera europeiska länder. Som tydligast i Frankrike där socialister, liberaler och högerradikala sitter med en tredjedel var efter parlamentsvalet sommaren 2024. Efter vänsterns segerfirande på Place de la République lade sig den parlamentariska verkligheten som ett grått molntäcke över möjligheternas horisont.
President Macron har fixat och trixat för att undgå att utse en representant för den trots allt största vänsterkoalitionen till premiärminister. Ett drygt år senare är fransmännen är inne på teknokrat nummer fyra på posten. Och den radikala högern i Rassemblement National förbereder ett styggt bakhåll inför 2027.
En oförberedd opposition som tar makten efter valet 2026 riskerar att kollapsa under samarbetssvårigheter.
Dagen efter Trumps valseger sparkade den dåvarande tyske förbundskanslern Olaf Scholtz ut marknadsliberalerna i FDP ur sin regering. Trafikljuskoalitionen hade länge förlamats av interna politiska motsättningar mellan socialdemokrater, gröna och liberaler. Efter att regeringen kollapsat kom tyska tidningar över ett internt dokument från FDP där det framgick att partiet planerat att provocera fram sammanbrottet sedan två månader tillbaka. I nyvalet visade väljarna att man fått nog och lämnade Merkelnostalgikerna utanför parlamentet.
I Storbritannien lyckas Labour i sin tur med att inte göra någonting trots att partiet sitter med egen majoritet. Keir Starmers största politiska problem tycks snarare vara att han saknar en oklar parlamentarisk situation att skylla ifrån sig på.
Även här i Sverige ser vi ut att återgå till politisk handlingsförlamning. Ulf Kristersson har rätt när han pekar på oppositionens oförmåga att komma överens. Och problemet med det är inte att oppositionen är på väg att förlora utan att den just nu ser ut att vinna. Ett dåligt samarbete före valet talar för ett dåligt samarbete även efteråt.
Här utmärker sig Centerpartiet. Decemberöverenskommelsen sprack för över tio år sedan men ändå befinner sig partiet i ett schizofrent kristillstånd där man lever i förnekelse över att den radikala högern tagit över. Nu är man inne på sin tredje partiledare som inte lyckas ta partiet en millimeter närmare att ingå i ett fungerande regeringsunderlag. Centerpartiet tillåter i dagsläget inte ens informella samtal med de andra oppositionspartierna.
En oförberedd opposition som tar makten efter valet 2026 riskerar att kollapsa under samarbetssvårigheter eller att vara så låst i politiska skiljelinjer att man uppträder som en hund som till sist lyckats fånga en bil. Det duger inte i en samtid där den liberala demokratin står och väger. Tiden för parlamentariskt kaos och nyliberala strukturreformer som slår sönder människors trygghet måste vara förbi.
Jonas Elvander: I Timbros ögon kan en nyliberal aldrig misslyckas
Argentinas president Javier Milei talar vid en invigningsceremoni i juli 2025. Foto: Gustavo Garello/AP.
Argentinas libertarianska president har med hårda medel lyckats få bukt med inflationen. Men nu står landet trots det inför statsbankrutt och ännu ett nödlån. Argentinarna är på väg att lära sig var nyliberal krispolitik slutar: i rännstenen.
Sedan han tillträdde för snart två år sedan har Javier Mileis mandatperiod varit svängig. Utgångsläget var katastrofalt: inflationen låg på 211 procent och över 41 procent av invånarna befann sig i fattigdom – 19,5 miljoner argentinare. I januari, ett drygt år senare, kunde USA:s finansminister Scott Bessent gratulera Milei åt att ha ”tagit Argentina tillbaka från katastrofens rand” samtidigt som han godkände ett nödlån på 375 miljarder kronor.
Mileis mandatperiod framhölls som en framgångssaga av affärspressen och timbroiter som Rutger Brattström. Med hårda nedskärningar och stram disciplin hade han lyckats balansera budgeten och få ned inflationstakten från 289 procent i april 2024 till 34 procent i augusti i år. Eftersom detta drastiska tapp gjorde att reallönerna började öka igen, kunde högern dessutom peka på att Mileis politik minsann leder till sänkt och inte ökad fattigdom, som den illvilliga vänstern påstod att den skulle göra.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Flamman skickar Tora Andersson till bokmässan i Göteborg för att rapportera från kulturarbetarnas Burning Man. Här är det andra inlägget.
Hej igen. Kul att ses. Jag har tyvärr dåliga besked att ge: min dåliga arbetsmoral fortsätter. Jag vaknar upp med en baksmälla utan dess like. Alltså, vi talar om topp fem värsta, men vad förväntade jag mig egentligen. Skyller det på det taniga matintaget. Det är säkert sant också. Får ett sms från min bästa vän (distansförhållande, meddelandet kommer hela vägen från Malmö) där det står Vad fuck håller du på med. Förgås lite av ångest innan jag samlar mig: nu är det dags att skärpa till sig. Vem tror jag att jag är?
Jag tar mig upp. Jag gör det som en king — stapplar fram förbi treo hallonsmak-glaset och in i hissen, ner. Plockar på mig allt och inget. Får tyvärr bara i mig en bit vattenmelon innan det tar stopp. Skäms lite inför lärarna som sitter bordet bredvid. De ser ut att ha det så trevligt, de pratar gott om sina elever samtidigt som de snusar Lundgrens och dricker kaffe. Jag själv blir illamående av bara idén på nikotin. Går upp på rummet.
Försöker sova lite. Vaknar senare, tur är väl det. Tur att inget speciellt händer. Till slut går jag ut. Köper två stycken wraps på Hemköp till priset av 70kr och tänker att Bokmässan har något att lära med sina hundralappswraps. Dricker en nocco i solen och funderar på hur många av mina sparade programpunkter jag redan hunnit missa. Men ingen stress rår på den här kroppen, jag arbetar mig i lugnt tempo fram till Gothia.
Nere på golvet i montern ”Den stora trädgården”, vars namn jag inte kan bestämma mig för om jag tycker är vackert eller sliskigt, pågår – tro’t eller ej – montersamtal. Jag är bakis på den nivån att jag bara kan göra en sak: skratta åt att performativt läsa utställningskartan som är cirka två meter om man håller den utvecklad. Alla stör sig på det. Jag köper en Valerie Solanas bok som heter Up your ass! och tänker ”Skärp till dig”.
Mina ambitioner resulterar i att jag illa kvickt tar mig till en poesiläsning på andra sidan av byggnaden. Det är en bra läsning. Speciellt kul är det när den lettiska poeten Semjon Chanin pratar, då hans röst verkligen överraskar mig med sin… .rispiga intensitet. Skrattar lite med kärlek åt saken. Jag gillar folk som gör sin grej.
Under läsningen får Charlie ett sms av sin gamla lärare (gud att den här bloggen handlar verkligen om diverse sms? jaja) som skriver ”Var hittar man dig då? I något skumt poesihörn?” och jag tittar mig omkring. Måste verkligen ta mig här ifrån nu för detta håller inte.
Hur mycket stereotyp av sig själv kan man vara, undrade jag igår och nu undrar jag det igen appropå nattens bravader. Självhatet slår mig under lite planlöst strosande i Ellerströms monter. Jag är verkligen Den som är Den, en poet som fingrar på Agata Kristofs diktsamling och Isabella Nilssons senaste essäsamling. Att jag tillåter mig själv detta är till följd av jag nyligen påbörjat en studie av konstnärlig autenticitet som innebär att jag ska släppa fram mitt inre mer. Därför accepterar jag bara att jag vill tillbringa tjugo minuter på Ellerströms, fastän själväcklet vakar i bakgrunden. Jävla Stereotyp.
Köper en cola för 42 kronor (rån) innan jag tar mig till Yttrandefrihetsscenen. Tjugo minuter är lite tid för att hinna avhandla ämnet Situationen för palestinska författare, med den tunga lineupen Asmaa Azizeh, Somaya El Sousi och Dalia Taha under ledning av Kholod Saghir. De hinner prata om hur hatet mot palestinier och i detta fall, palestinska författare och journalister, inte är något nytt, om censur och hur den kollektiva identiteten påverkas av folkmordet – med det sistnämda blir det smärtsamt tydligt hur spårket inte räcker till för att tala om det som pågår just nu. Jag upplever det nästan som absurt av moderatorn att ens fråga den frågan eftersom att svaret är så stort, otympligt och bortom all förståelse för oss privilegerade svenskar i publiken.
Går från samtalet med en tung känsla i kroppen när jag ser hur vänskapsförbundet Sverige–Israel står femtio meter bort i sin monter och föreläser. Den här världen är så sjuk – den här mässan är en så tydlig spegling av världen. Att även fast de hade chansen att inte tillåta programpunkter som Den fabricerade svälten i Gaza blir det tydligt inte ens dem ville det. Det är medvetenheten om sina handlingar som är mest skrämmande, tycker jag.
I rum för poesi, som jag ständigt hittar mig själv i (no shit), är jag Ingela Strandberg-blown away starstruck deluxe (no shit) när hon läser om en död katt. Hon är från Halland och det är därför mitt band till henne är så starkt – allt jag gillar har ett likhetstecken till min identitet. I detta fall gäller det min härkomst. I versaler skriver jag på mobilen: HON ÄR SÅ SÖT NU HON LÄSER UR SITT NYA MANUS OCH NU HANDLAR DET OM EN HUND. Klarar tillslut inte mer och lämnar byggnaden.
Efter en måltid på en kinakrog som bockar av alla boxar för vad jag behöver, skyndar jag mig ut till radikal bokmässa för punkten ”Poesikväll men Ali och hans vänner”. Det känns dubbelmoral av mig att ta en taxi till ett sådant sammanhang som typ är en motaktion mot etablissemanget men vad gör man inte för konsten. Eller att komma i tid till konsten.
Träffar Erik Lindman Mata och Fredrik Nyberg och andra av Alis så kallade vänner. Jag är en av dem, men Ali är tydlig med att han inte valt namnet på poesikvällen så vad säger det om mig? Jag tar det som en pik.Jag läser dikt av Fady Joudah och ur mitt egna diktmanus. Allt går bra. Röker femton cigg och går till ölstugan tullen. Allt går helt okej. Tar en till taxi. Den luktar kiss och det går inte så bra.
Bokmässan by night är i görningen. Visst märks det på längden av mina meningar. Allt blir stolpigare, synen dimmigare – inte av alkoholen, snarare av crowdet. Så oförståeligt klientel på den här avsides delen av mässan, som man kan betala 300 kronor inträde för att släppas in på. Det blir vilt.
Savannen består av en yta för silent disco. Hyenorna är skriksjungandes millennials som inte förstått tanken med att discot just ska vara silent. Vi korsar fältet utan att bli offer för några påhopp. Däremot dras mattan under oss när vi inser att vi inte får komma upp i VIPen trots att vi står på listan. Ser sorgset hur Lykke går in i en hiss fylld av sexuell stämning till följd av hennes taffliga interaktioner med Kringlan Svensson, innan hon försvinner uppåt och vakten säger Shit jag gjorde fel som släppte in henne.
Det känns bättre när även Eric Rosén blir nekad heaven/eliten/vipen. Jag ser det på avstånd och föreställer mig en filmscen där han direkt efter nekandet vänder sig om, höjer armarna i luften och springer rakt in på dansgolvet för att hänge sig åt silent disco istället. Vilken syn det hade varit.
Träffar Ali och Charlie igen vid baren, mina eviga musketörer. Vi kollar på när Clara gör sitt performance som jag givit upphov till (skriva sex på en lapp och vända den mot publiken) under programpunkten Fem poeter om sex vid tolv. Isak Gröndahl är så kul under uppläsningen att jag måste hålla mig från att tappa det totalt. Vi tar coola bilder på Charlie som har solglasögon på sig inomhus och har den högaktade looken inom dessa kretsar: autist. Han sätter sig på huk och snyter sig under läsningarna kanske fem gånger. Alla älskar honom.
Utanför Gothia Towers tar man en cigg i ett desperat försök att klamra sig fast vid någon som vet var den ska. Trots upprepade försök från sammanhangets enda göteborgare beger vi oss mot avenyn. Han muttrar besviket under hela färden och säger Sa ju det! Sa ju det! när vi blir nekade på park.
Beger oss mot Lilla London. Jag vet inte vad det är men det låter dyrt. Ser en gestalt vandra ensam i natten som jag tror är Elis. Måste säga till honom att han idag har stilen av det jag och Charlie internt kallar Malmös Houellebecq. En man som alltid befinner sig på family pub och har stilen Svart hår och ett örhänge. Ganska svag spaning inser jag nu. Jaja. Vi är inte inne än. Det känns som att vi befinner oss på någon motsvarighet till Norrmalm, jag vet att man egentligen inte får jämföra städer med Stockholm men likheten är så pass påfallande när jag vandrar längs Göteborgs gator.
Någon skriker ”Påminn mig om att jag laddar min mobil i baren.” Själv har min mobil varit död sen tre timmar men jag tar inga sådana stora risker som personen i fråga. Jag är manuell analog nutida, jag är närvarande i rummet och det är kul. Pratar jättemycket om typ relationer och mina ex. Temat är ju ändå kärlek och dramatik på årets mässa, vilket är banalt i sig kan man tycka. Jag menar: vad i livet innehåller INTE kärlek eller då dramatik (även om det givetvis gäller hantverket snarare än stämningen) (jag trodde först att dem syftade på stämningen). I alla fall späder jag på den idén nu i och med att jag inte kan sluta prata om när jag var i ett bonnie and clyde-förhållande.
Runa säger att det enda som försvårar att vara ett par ögon är att vara full och/eller bakis. Jag är båda samtidigt. Lyckas tillslut slänga ut min komplimang till Elis men blir osäker på om han faktiskt tar det som en komplimang. Han har ändå gett mig en drinkbiljett ikväll och om inte annat blir det här väl en väldigt tafatt tackgest från mig som nog mer kan tolkas som ett påhopp. Förlåt.
Det är Den sista ciggen nu och jag bönar och ber Ali fem gånger att jag verkligen, VERKLIGEN måste gå på Norstedts karaokefest imorgon eftersom jag har lovat mig själv att sjunga Rolling Stones. Han säger att det är jätteenkelt att komma in och det är nog bäst för honom om han har rätt. Upp till bevis. Sista dagen nalkas.
Somnar tillslut i en lånad lägenhet till min egna föreläsning om konstnärlig autenticitet och hur det påverkat konstnärliga praktiker under de senaste decennierna. En röst i mörkret säger Tora vi ska inte gå in i några filosofiska diskussioner nu och jag inser att jag saknar mitt strikta konstnärsliv i Härnösand city något. Men rösten har rätt. Imorgon är en ny dag och då ska jag krama skiten ur den här lite illaluktande (men ack så lockande) trasan bokmässan är. Wish me luck.
Varför upprepa tragedierna? Athena Farrokhzad låter de antika offren få nya roller.
De antika dramerna har lärt oss att njuta av offrens gråt. I ”Tragedierna” frigörs förlorarna från ursprungsberättelserna och får chansen att berätta sin version.
Vad gör man när inte ens ett folkmord kan frigöra en ur rollen som icke-sörjbart offer? När världen i samma ögonblick som en israelisk drönare dödar en hel palestinsk familj, i stället utbrister namnet på en terrorgrupp.
Svaret är att man till slut får nog. I sin nya bok Tragedierna (Albert Bonniers förlag, 2025) tar Athena Farrokhzad i tre texter avstamp där tre grekiska tragedier slutar. Sedan debuten med den kritikerhyllade Vitsvit från 2013 har Farrokhzad i text, på scen och i kollektiva tvärkonstnärliga projekt rannsakat en historieskrivning. Hon har visat hur historien inte bara skrivs i läroböcker, utan också av röster som blir hörda i reportage, syns i konsten och allt som inte blir sagt. I den här boken beskriver Farrokhzad vad och vilka som förskjuts till kollektiv glömska. Till sin hjälp tar hon de stora diktarnas strategi, men vänder på den. Hon skriver förlorarnas historia.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
