Partiet Feministerna saknar en kassör. Det konstaterade partiets revisionsberättelse inför kongressen 2024.
”Styrelsen har under verksamhetsåret saknat en kassör och någon som sköter den löpande bokföringen”, skrev de tre revisorerna i sitt utlåtande.
De anmärkte också på att årsredovisningen, bokföring och tillhörande ekonomiska handlingar ”varken varit korrekt utförda eller inlämnade till revisionen i tid”.
Det var inte deras enda anmärkning. Partiet kritiserades också för bristande insyn i partiledningens arbete – efter att styrelsemöten genomförts utan sekreterare, protokoll förblivit otillgängliga för medlemmarna, och man inte fört några listor över huvud taget över deltagarna.
Revisorerna tillägger att de inte ser några tecken på allvarligare förseelser, såsom att partiets pengar ska ha använts fel, men ger ändå en tydlig uppmaning till partiet att bättra sig.
Utåt kommunicerar partiet dock framgångar, varav ett kom förra månaden i samband med ett stöduttalande för de uteslutna vänsterpartisterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas.
”Vi har vunnit kampen. Den segern har inneburit att vi ’förlorat’ vithetens liberala feminister. Vi har vunnit kampen, trots att det av oss krävdes radikala, modiga, och ideologiskt förankrade beslut”, skriver de på Facebook, och fortsätter:
”Vänsterpartiet har valt att förlora den kamp som Feministerna har vunnit”.
Samtidigt har partiet tappat stort sedan toppnoteringarna vid ”supervalåret” 2014. Då lyckades man ta sig in i Europaparlamentet, och var med 3,12 procent närmare riksdagsspärren än något uppstickarparti varit sedan dess. Partiet fick dessutom 26 kommunala mandat, och blev en del av styret i huvudstaden.
Sedan dess har partiet tappat runt nio av tio väljare i båda valen. 2022 fick de 0,05 procent, men höll sig kvar i ett fåtal kommuner.
Nyligen valde partiet också att byta namn från Feministiskt initiativ till Feministerna, motiverat med att partiet inte längre var ett initiativ, utan en ”dekolonial kraft att räkna med”.
Just det dekoloniala perspektivet – som handlar om att frigöra sig från kvardröjande koloniala strukturer och tankemönster – har blivit mer tongivande under senare år, och är centralt i partiets ideologiska skiftning. Leia Nordin (bilden) från partiets styrande råd säger att den ideologiska vändningen tog sin början med förra partistyrelsen, som valdes in 2023.
– Den styrelsen jobbade mycket med att lära oss vad dekolonialitet är. Men när det väl kom upp till partistyrelsen så hade det redan florerat ett tag i partiet.
Hon har varit medlem i partiet sedan strax efter valet 2014, och har suttit i styrelsen sedan 2019. Av de fyra medlemmarna i partiets styrande råd är hon den enda som stod på riksdagslistan 2022, då på plats 15.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Hon säger att Feministerna tidigare haft problem med rasism, som man nu gör upp med.
Vi har vunnit kampen. Den segern har inneburit att vi ’förlorat’ vithetens liberala feminister.
– Under storhetstiden 2014–2018 hade partiet många avhopp från folk som rasifieras. Oavsett vad man sade politiskt så fick rasismen ändå fortsätta finnas. För att det var viktigare att det skulle vara ett bekvämt och tryggt rum, säger hon till Flamman.
– Nu jobbar vi som fan på att få tillbaka det förtroendet som vi tappade och borde tappa då.
Där har det dekoloniala perspektivet blivit ett viktigt verktyg, förklarar hon.
– Vi försöker kolla på de olika maktstrukturerna och försöker avlänka oss från det som vi brukar kalla för dödslogik.
Vad innebär dödslogik?
– Vi lever i en dödscivilisation som producerar död som om det var själva syftet. Och det gör vi för att som samhälle säger att pengar är viktigare än liv. Pengar styr all politik, men vi vill att livet ska styra.
Hur har den här ideologiska resan sett ut för er i ledningen?
– Ja, alltså det har ju krävt en del att implementera. Dekolonialiteten kräver mycket av oss. Det kräver att vi själva är beredda att ifrågasätta vår egen roll i den här dödscivilisationen, och allt vi lärt oss inom ramen för den. Det är svårt att tänka sig att det finns andra alternativ, men det gör det.
Hur är det att komma till den insikten?
– Befriande, och energigivande.
Men flera tidigare centrala personer som Flamman talat med är kritiska mot partiets utveckling. Parallellt med berättelsen om ett parti som gör upp med sina problem vittnar man om en tufft intern kultur, där personer som går emot partiledningen ifrågasätts.
– Mångåriga partimedlemmar har blivit anklagade för att vara både liberalfeminister och internaliserad rasister, säger Sengül Köse (bilden), tidigare medlem i partistyrelsen till Flamman.
Hon anklagar partiledningen för härskartekniker och mobbning, och får medhåll av Filip Hallbäck, även han tidigare medlem i partistyrelsen.
– Falangen som drev dekolonialitet gjorde det ganska aggressivt. Om man inte höll med eller började fråga så blev det inte diskussioner i sak utan mer personangrepp. Att man var förblindad av vithet, eller den typen av slag under bältet.
Leia Nordin säger att de haft avhopp från personer som inte uppskattat partiets nya riktning.
– Det är tråkigt. Det är möjligt för alla att lära om.
Ni nämner ”vithetens liberala feminister”, vilka är det ni syftar på?
– Det hänger ganska mycket ihop med Gudrun, säger Leia Nordin, innan hon snabbt rättar sig.
– Jag ångrar lite att jag tog upp Gudrun. Vi vill blicka framåt. Inte prata om Gudrun.
– Det var det här med Gudrun, säger Sengül Köse, tidigare medlem i Feministernas partistyrelse.
Fram till i våras var hon ordförande för Feministerna i Lund, en av partiets historiskt mest framgångsrika lokalavdelningar. I valet 2022 var hon toppnamn för partiet, som dock förlorade sitt sista mandat i kommunen. Våren 2025 valde de att lägga ned sin verksamhet.
Det var en föreläsning med Gudrun Schyman i Lund som blev droppen för partiledningen. Särskilt kritiserades de av den närbelägna Malmöföreningen, som beskrivits som tongivande i partiet. Två av fyra medlemmar i det styrande rådet är hemmahörande i just Malmö.
– Bara för att jag är ordförande så bestämmer inte jag vad medlemmarna vill. Även om jag inte hade något emot att Gudrun kom.
– Jag frågade vad hatet mot Gudrun bottnar i, och sade att de inte bestämmer vem vi bjuder in. Men de sade bara att ”det är vidrigt att du bjudit in Gudrun”.
Konflikten ledde till att hon senare valde att lämna sin plats i styrelsen, och att Lundavdelningen så småningom lade ned. Redan tidigare hon dock noterat en intern kultur som hon beskriver som problematisk.
– Det blev som en sekt till slut. Man skulle känna och tycka samma, man skulle inte ifrågasätta. Man blev anklagad för saker, man skulle be om ursäkt men utan att förstå för vad.
Hon berättar bland annat om en föreläsning om dekolonisering, där föreläsarna sedan kontaktade partistyrelsen med krav på en ursäkt för vad de beskrev som ”vita tårar” och en ”vithetsmakt i rummet”.
– Jag frågade vad det var jag skulle släppa och acceptera. Hon sade att ”det måste du komma på själv”.
Jag tror inte att det sker en avkolonisering för att man pratar om det i en partistyrelse.
– Det är minst tre, fyra stycken jag känner som har blivit utbrända av arbetet i Feministerna. Så många som har kämpat, det är en så stor sorg att man kan förstöra partiet på det här sättet.
Det är inte bara styrelsen som sett avhopp, utan även framgångsrika lokala avdelningar har lagt ned sin verksamhet. Bland dem finns Lund och Strömstad, två städer där partiet haft betydande lokala framgångar. I Strömstads kommunfullmäktige vann man två mandat i kommunvalet 2022 – en stor andel av partiets totalt fem kommunala mandat.
Men i slutet av augusti valde den lokala partiavdelningen att lämna Feministerna och gå in i Vänsterpartiet.
– Strömstadsavdelningen är liten, och det är jobbigt att vara få, säger Leia Nordin.
– Vi är glada att de har hittat en form där de kan fortsätta. Det är tråkigt att det inte är inom Fi, men det viktiga är ju att politiken drivs.
Flamman har sökt Marielle Alvdal (bilden), partiets toppnamn i kommunen och tvåa på partiets riksdagslista 2022. Hon har tackat nej till att medverka, med motiveringen att hon lämnat tiden i Fi bakom sig, men säger att det inte har att göra med partiets strategiska eller ideologiska inriktning.
Filip Hallbäck (bilden), tidigare medlem i partistyrelsen, beskriver hur diskussioner om dekolonialitet tagit mer utrymme på bekostnad av feminismen.
– Över huvud taget fokuserar de inte mycket på sakfrågor. Man har en idealistisk syn där man försöker se mönster i omvärlden utifrån olika teoretiska ramverk, i stället för att utgå från de faktiska omständigheterna.
Han exemplifierar med pensionsfrågan.
– Om vi sätter på feministiska glasögon ser vi att det är kvinnor, utländska och de som inte kan jobba som är mest utsatta. Jag uppfattar det inte som att de gör den analysen, undantaget folkmordet i Gaza.
Han har själv pluggat en master i postkolonial teori vid Linnéuniversitetet och beskriver sig som i grunden positiv till begreppet, som han menar erbjuder viktiga perspektiv om det används i rätt analytiska sammanhang. Men han ställer sig frågande till vad det egentligen innebär för partiet.
Jag frågade vad det var jag skulle släppa och acceptera. Hon sade att ’det måste du komma på själv’.
– Jag tror inte att det sker en avkolonisering för att man pratar om det i en partistyrelse. Det måste äga rum i andra forum med andra röster, säger han till Flamman.
Han är kritisk mot hur partiledningen beskriver den ideologiska vändningen som en seger, och refererar tillbaka till det tidigare nämnda Facebookinlägget.
– Jag tycker det är väldigt hånfullt och ett förminskande av dem ute i kommunerna, som skriver interpellationer, motioner, budgetförhandlingar, att avfärda det som ”vithetens liberala feminister”.
Flamman har tagit del av ett dokument där en partimedlem reserverar sig mot listan i EU-valet förra året, där partiet tillsammans med Vändpunkt ställde upp under namnet Värdigt liv. Medlemmen skriver att hen inte kan ”stå upp för en lista med kandidater där majoriteten identifierar sig som män och med majoritet av representanter från Partiet vändpunkt”.
Bland problemen nämns inte minst en oklar politisk strategi. Vid den senaste kongressen avskaffade man såväl partiledare som partisekreterare, för att i stället införa ett råd bestående av ”fyra till fem personer som alla agerar som en och samma person”.
”Det politiska läget vi befinner oss i kräver att vi mer än någonsin drar lärdom av antifascistiska och dekoloniala rörelsers kunskap och former för organisering”, motiverade man det nya systemet med vid kongressen 2025.
Samtidigt har lokalavdelningen i Malmö, som beskrivs som en stark kraft i partiet, har uttryckligen tagit avstånd från det parlamentariska arbetet.
”F! finns inte till för att värva röster”, skriver de i ett inlägg från 2023, och motiverar det med att man ”värderar och höjer den utomparlamentariska organiseringen”. I ett annat inlägg, en annons för att delta i lokalavdelningens valberedning, söker man uttryckligen en person som inte behöver vara medlem i F! Malmö men som ”gärna får vara kritisk mot parlamentarism”.
– Jag kan förstå själva tanken, men det blir väldigt konstigt för ett politiskt parti, säger Filip Hallbäck till Flamman.
Sengül Köse håller med.
– De pratar om radikal förändring, att världen ska se annorlunda ut. Men hur? Någonstans måste man börja. Det är mycket snack och lite verkstad, säger hon, och fortsätter:
– De som har drivit på det här är de som faktiskt inte har erfarenhet av politiskt arbete. Vi vet hur man gör politik. Det är inte bara att tycka, man måste omsätta ideologin i beslut.
Samtidigt som partiets ideologi förändrats har man inte gjort några större ingrepp i sakpolitik sedan kongressen 2021.
– Det stora har ju varit att vi har ändrat stadgarna kring vad som är partiets syfte och mål, säger Leia Nordin.
– Vi behöver bara hitta varandra. Vi som vill ha en annan värld, som utgår från livet och där vi får vara de vi är. Jag ser inte varför man ska vilja någonting annat faktiskt. Med tiden så kommer ju också röstsiffrorna.
Hon beskriver hur den dekoloniala vändningen gjort partiets politik mer konkret.
– Ett exempel för att förstå skillnaderna är aborträtt. Liberal feminism handlar om att vi ska ha rätt till det. Dekolonial feminism handlar om att det också måste vara tillgängligt. Om du i praktiken inte kan nå en abortmottagning så betyder rättigheterna ingenting. Vi har väldigt stort fokus på att det också sker saker i praktiken
Är det ett problem som ni ser i Sverige, eller är det mer internationellt?
– Mer internationellt. My Voice, My Choice har ju nyligen lämnat in över en miljon signaturer till EU. Just för att det ska vara säker och tillgänglig abort i Europa. För att det är så pass många som inte har tillgång till det, trots påstådda rättigheter.
Vad vill Feministerna göra för att förändra situationen?
– Göra abort tillgängligt.
Hur gör man det som ett svenskt parti?
– Det är ju att driva frågan helt enkelt. I stället befinner man sig på en annan nivå där man bara pratar om rättigheter men inte tillgänglighet och praktik. Då gör man det lätt för sig.
Så det har egentligen inte funnits så stort missnöje med politiken, utan mer med den ideologiska inramningen?
– Det är nog en bedömning som jag håller med om. Mycket av det vi säger nu har vi ju sagt hela tiden.
Och att man har gjort upp med den här vita feminismen, är det mer en fråga om partikultur än om politik?
– Ja, vi nöjer oss inte med rättigheter om det inte också finns i praktiken. Vi är mer intresserade av att göra skillnad än att säga rätt ord.
Flamman har sökt tidigare partiledare Gudrun Schyman, som svarar via sms att hon inte har kontakt med partiet längre och inte kan kommentera utvecklingen.
