Det är den svåra tredje dagen. Jag vaknar upp, får frukost på sängen. Sätter mig vid ett designbord och dricker ur en designkopp innan jag tar tag i mitt liv och ger mig ut. 

Jag är på väg till en demonstration för de 300 mördade journalisterna i Gaza. Ett Instagraminlägg spred ordet och jag såg femtio vita tjejer dela det på story. Men när jag anländer blir jag besviken över antalet deltagare. Visst, några kända ansikten, men var är resten? Varför bojkottar inte folk sina programpunkter?

Förlåt om jag kommer vara kontroversiell nu tillika kvinnohatare, men jag tycker inte att det är så mycket begärt att om man marknadsför en sådan sak behöver man också dyka upp. Punkt? Hur svårt är det att ta sig själv samman.

Främst är närvaron viktig då demonstrationens syfte ju är att göra omgivningen uppmärksam på antalet mördade journalister och vilket brott mot mänskligheten det är, samt att ta ställning mot folkmordet. Men om det nu inte är detta som driver vissa personer, antar jag att de självmedvetna personerna (som delar vidare inlägg utan närvara under demon) om inte annat åtminstone vill avstå från att se ut som performativa aktivister.

Vad menar jag med detta? Jo, att detta bevis på att handling säger mer än ord bekräftar alla mina fula fördomar: att folk bara delar saker på sociala medier för att se bra ut eller vara en del av något imaginärt kollektiv. Men who the fuck pull up när det väl gäller.

Missförstå mig rätt: all publicitet är bra publicitet. Men jag tycker ändå att det finns ett värde att hålla folk ansvariga för sina tafatta ageranden. På samma sätt som att jag själv som skribent inte kan låta bli att vara politisk när jag har den här plattformen. 

Okej, det är väl dags för mig att sluta leka viktigpetter. Jag ska erkänna att jag själv inte är fri från skuld: jag var minst tio minuter sen. Men jag hade i alla fall inte delat något på story. Dock ifrågasätter jag om det verkligen gör mig till en bättre människa än någon annan eller om det bara handlar om egoism. Jag kommer fram till att det nog vore det mest rätta att dela demonstrationen och komma dit i tid. Inte en särskilt svår ekvation när man tänker efter.

Demon, som arrangeras av kollektivet Bröd och rosor är väldigt kraftfull och sorglig. Den innehåller motstånd och förtvivlan på samma gång. Alla de hundratals namnen på de mördade journalisterna läses upp och det räcker för att röra en till tårar och vilja bojkotta hela bokmässanskiten. 

Jag tycker att det finns ett värde att hålla folk ansvariga för sina tafatta ageranden.

Men man gör ju inte det. Eller så gör jag inte det. Jag går in efteråt och rör mig till presscentret. Upptäcker glatt att vid kaffemaskinen står en pumpkin spiced havredryck. Yes, äntligen lite mer hjälpmedel i mitt försök att resa tillbaka till mitten av 10-talet. 

Tar min kaffe och besöker litteraturscenen. Där sitter en författare med en moderator och väntar på en tredje person som är sen. Jag har lite svårt att fokusera på samtalet, som löper på utan dess like i tjugo minuter. Jag är sparsam med detaljer i och med det som händer de sista fem minuterna, något som färgar hela samtalet för mig: n-ordet nämns av en på scen cirka tre gånger. Det sker i en utläggning om personens positiva inställning till att redigera bort ordet ur böcker, men det får mig ändå att hoppa till och jag känner av generationsgapet något så extremt.

I övrigt fortlöper lördagen i lugnt tempo. Jag blir dock rastlös av lågmäldheten och inser att jag måste göra något oväntat för att ge lite substans åt min helg. Det blir givetvis ett besök vid Lust- och kärleksscenen under ett samtal om sex på spektrat, citat ADHD – en superkraft i sängen? Herregud vad det livar upp. Det är så smärtsamt att sitta där, och höra hur en person i panelen säger: ADHD kan göra att man halkar in på en bisexuell handling. Det är otroligt kul eftersom det 1. kan tolkas som att det skulle vara något negativt, typ Fan jag blev lite bisexuell nu för jag glömde min elvanse, får ej hända igen 2. ger mig idéer om hur det skulle gå till. 

Jag går till bokmässobaren efter det där uppsvinget för att nyttja ännu en drinkbiljett jag lyckats håva in. Till mitt sällskap sa jag att jag behövde vänta till tidigast klockan 15 innan jag kunde inmundiga dagens första öl, och nu är hon cirka tre minuter över. Perfekt. Kollar på en bartender med en bra hairline som ger mig för lite öl i glaset. Påminns om att Wikipedia fortfarande är en mycket närvarande del av internet när en gubbe med bra klädstil går förbi. Hans tröja säger Nyfiken på Wikipedia? och på framsidan något annat bra som jag inte minns. 

Jag har också en bra tröja på mig. Det står Die blog, die! och även fast den syftar på dö blogg, dö läser jag det alltid som ett tyskt die. Whatever, tröjan är snygg och jag bär den som ett trofé för att visa upp min goda självdistans, alternativt i linje med min, som tidigare nämnt, dåliga arbetsmoral. Man blir också lite mer självkritisk som bloggerska när man jämt och ständigt lyckas umgås med fyra andra personer som också bloggar under mässan. Man känner ganska mycket äckel åt att det kunde bli såhär underbart incestuöst. Man gör en grej av det. 

Till skillnad från två med bra stil visar bokmässan verkligen upp sina lågvattenmärken i smak också. Hallå, varför har Lyra Ekström Lindbäck en mintgrön klänning? Får man säga så. Får jag säga så. Det är lite elakt men också väldigt sant att bokmässan får folk att visa sina true color, bokstavligt talat.

Sen klockan nånting eftermiddag på en alldeles för fin restaurang för vad jag och min klasstillhörighet är van vid. Jag är den enda som äter upp den för dyra måltiden i sällskapet. Det har med just klasstillhörigheten att göra. Och att ni får veta detta är för att jag uppenbarligen inte har någon skam över att vifta med min proletära bakgrund i text. Som att det sistnämnda skulle göra saken bättre, framstå mig som mer ödmjuk. Det gör jag ju tvärtom verkligen inte. Vad som däremot gör mig bättre än alla andra i hela världen (läs: främst…i kulturen, kanske) är att jag dagligen praktiskt taget begår en motaktion mot ätstörningar. Alltså när jag äter upp den där fucking måltiden. Eller så är det också bara performativ aktivism.

Klockan 17 kollar jag på ett montersamtal som är väldigt bra, kanske det bästa under mässan och det är givetvis för att Liv Strömqvist är med i panelen. Jag älskar henne djupt för den hon är. Och för att jag med all denna kärlek försöker släta över min extrema skamfläck, som är att jag tappat bort en tavla som jag vann av henne 2022, under hennes releasefest i Malmö. Jag underdriver inte när jag skriver att den var cirka 3×2 meter. Superfin, i papp, med stjärntecknet skytten eftersom jag då själv tillhör just det impulsiva släktet. Hur slarvar man bort en så stor tavla tänker ni? Jag vet inte. Läs det här som ett rop på hjälp, en utlysning. För jag lovar att den finns någonstans där ute i något jävla Malmökollektiv och jag vill ha tillbaka den. Det står ”Till Tora” i högra hörnet. Det gör fan ont att bara tänka på detta. 

Tänk om jag visste det igår när jag implicerade hur mitt liv hängde på den där jävla Rolling Stones-låten.

Rör mig till slut för sista gången för det här året ut ur infernot som bokmässan är. Ali ditchar sin förlagsmiddag för att han hellre vill hänga med oss icke-utgivna töntar på andra lång. Det där är genuin vänskap. Vi har det jättetrevligt. Så pass trevligt att vi bara testar Norstedts förlagsfest på kareokebaren men går därifrån innan den ens börjat. Tänk om jag visste det igår när jag implicerade hur mitt liv hängde på den där jävla Rolling Stones-låten. 

Klockan 04 är jag hemma i lånelägenheten igen hos en Runa som konverserar med mig i sömnen. Jag berättar för henne att jag fått nya fräknar från den här vistelsen och att det säger något skillnaden på soltimmarna mellan Götet och Västernorrland. Sorglig insikt. Jag berättar också hur glad jag är för att hon varit min voice of reason under vistelsen. Att jag känner få som älskar litteraturen så genuint som hon gör. Att det är tacksamt hur hennes knappa närvaro givit mig nog motivation och vägledning genom det träsk som bokmässan kan vara. Nu låter jag pretentiös igen. Men låt mig vara det då! Runas närvaro har gett mig ett lugn som är svårt att uppnå under branschhelgen och för det har jag hennes person och ljus att tacka… Bra. Tur att hon finns. Tur att vi fanns samtidigt på bokmässan. 

Och kanske framförallt är tur att bokmässan är över för i år. Jag orkar inte se fler eventbilder från någon honbyfotograf till snubbe som alla delar över instagram. Det spelar ingen roll om ni är jättesnygga, jag vill inte mer, det räcker med min egna bakfylla. Jag behöver inte ta del av era också. Hoppas er sista dag blir bra. Hoppas ni läser något. Om ni nu gör sånt! Det kanske bara är sådant ni publicerar på instagram. Haha.

Hej igen. Kul att ses. Jag har tyvärr dåliga besked att ge: min dåliga arbetsmoral fortsätter. Jag vaknar upp med en baksmälla utan dess like. Alltså, vi talar om topp fem värsta, men vad förväntade jag mig egentligen. Skyller det på det taniga matintaget. Det är säkert sant också. Får ett sms från min bästa vän (distansförhållande, meddelandet kommer hela vägen från Malmö) där det står Vad fuck håller du på med. Förgås lite av ångest innan jag samlar mig: nu är det dags att skärpa till sig. Vem tror jag att jag är? 

Jag tar mig upp. Jag gör det som en king — stapplar fram förbi treo hallonsmak-glaset och in i hissen, ner. Plockar på mig allt och inget. Får tyvärr bara i mig en bit vattenmelon innan det tar stopp. Skäms lite inför lärarna som sitter bordet bredvid. De ser ut att ha det så trevligt, de pratar gott om sina elever samtidigt som de snusar Lundgrens och dricker kaffe. Jag själv blir illamående av bara idén på nikotin. Går upp på rummet.

Försöker sova lite. Vaknar senare, tur är väl det. Tur att inget speciellt händer. Till slut går jag ut. Köper två stycken wraps på Hemköp till priset av 70kr och tänker att Bokmässan har något att lära med sina hundralappswraps. Dricker en nocco i solen och funderar på hur många av mina sparade programpunkter jag redan hunnit missa. Men ingen stress rår på den här kroppen, jag arbetar mig i lugnt tempo fram till Gothia.

Nere på golvet i montern ”Den stora trädgården”, vars namn jag inte kan bestämma mig för om jag tycker är vackert eller sliskigt, pågår – tro’t eller ej – montersamtal. Jag är bakis på den nivån att jag bara kan göra en sak: skratta åt att performativt läsa utställningskartan som är cirka två meter om man håller den utvecklad. Alla stör sig på det. Jag köper en Valerie Solanas bok som heter Up your ass! och tänker ”Skärp till dig”.

Mina ambitioner resulterar i att jag illa kvickt tar mig till en poesiläsning på andra sidan av byggnaden. Det är en bra läsning. Speciellt kul är det när den lettiska poeten Semjon Chanin pratar, då hans röst verkligen överraskar mig med sin… .rispiga intensitet. Skrattar lite med kärlek åt saken. Jag gillar folk som gör sin grej. 

Under läsningen får Charlie ett sms av sin gamla lärare (gud att den här bloggen handlar verkligen om diverse sms? jaja) som skriver ”Var hittar man dig då? I något skumt poesihörn?” och jag tittar mig omkring. Måste verkligen ta mig här ifrån nu för detta håller inte.

Hur mycket stereotyp av sig själv kan man vara, undrade jag igår och nu undrar jag det igen appropå nattens bravader. Självhatet slår mig under lite planlöst strosande i Ellerströms monter. Jag är verkligen Den som är Den, en poet som fingrar på Agata Kristofs diktsamling och Isabella Nilssons senaste essäsamling. Att jag tillåter mig själv detta är till följd av jag nyligen påbörjat en studie av konstnärlig autenticitet som innebär att jag ska släppa fram mitt inre mer. Därför accepterar jag bara att jag vill tillbringa tjugo minuter på Ellerströms, fastän själväcklet vakar i bakgrunden. Jävla Stereotyp.

Köper en cola för 42 kronor (rån) innan jag tar mig till Yttrandefrihetsscenen. Tjugo minuter är lite tid för att hinna avhandla ämnet Situationen för palestinska författare, med den tunga lineupen Asmaa Azizeh, Somaya El Sousi och Dalia Taha under ledning av Kholod Saghir. De hinner prata om hur hatet mot palestinier och i detta fall, palestinska författare och journalister, inte är något nytt, om censur och hur den kollektiva identiteten påverkas av folkmordet – med det sistnämda blir det smärtsamt tydligt hur spårket inte räcker till för att tala om det som pågår just nu. Jag upplever det nästan som absurt av moderatorn att ens fråga den frågan eftersom att svaret är så stort, otympligt och bortom all förståelse för oss privilegerade svenskar i publiken. 

Går från samtalet med en tung känsla i kroppen när jag ser hur vänskapsförbundet Sverige–Israel står femtio meter bort i sin monter och föreläser. Den här världen är så sjuk – den här mässan är en så tydlig spegling av världen. Att även fast de hade chansen att inte tillåta programpunkter som Den fabricerade svälten i Gaza blir det tydligt inte ens dem ville det. Det är medvetenheten om sina handlingar som är mest skrämmande, tycker jag. 

I rum för poesi, som jag ständigt hittar mig själv i (no shit), är jag Ingela Strandberg-blown away starstruck deluxe (no shit) när hon läser om en död katt. Hon är från Halland och det är därför mitt band till henne är så starkt – allt jag gillar har ett likhetstecken till min identitet. I detta fall gäller det min härkomst. I versaler skriver jag på mobilen: HON ÄR SÅ SÖT NU HON LÄSER UR SITT NYA MANUS OCH NU HANDLAR DET OM EN HUND. Klarar tillslut inte mer och lämnar byggnaden.

Efter en måltid på en kinakrog som bockar av alla boxar för vad jag behöver, skyndar jag mig ut till radikal bokmässa för punkten ”Poesikväll men Ali och hans vänner”. Det känns dubbelmoral av mig att ta en taxi till ett sådant sammanhang som typ är en motaktion mot etablissemanget men vad gör man inte för konsten. Eller att komma i tid till konsten. 

Träffar Erik Lindman Mata och Fredrik Nyberg och andra av Alis så kallade vänner. Jag är en av dem, men Ali är tydlig med att han inte valt namnet på poesikvällen så vad säger det om mig? Jag tar det som en pik.Jag läser dikt av Fady Joudah och ur mitt egna diktmanus. Allt går bra. Röker femton cigg och går till ölstugan tullen. Allt går helt okej. Tar en till taxi. Den luktar kiss och det går inte så bra. 

Bokmässan by night är i görningen. Visst märks det på längden av mina meningar. Allt blir stolpigare, synen dimmigare – inte av alkoholen, snarare av crowdet. Så oförståeligt klientel på den här avsides delen av mässan, som man kan betala 300 kronor inträde för att släppas in på. Det blir vilt. 

Savannen består av en yta för silent disco. Hyenorna är skriksjungandes millennials som inte förstått tanken med att discot just ska vara silent. Vi korsar fältet utan att bli offer för några påhopp. Däremot dras mattan under oss när vi inser att vi inte får komma upp i VIPen trots att vi står på listan. Ser sorgset hur Lykke går in i en hiss fylld av sexuell stämning till följd av hennes taffliga interaktioner med Kringlan Svensson, innan hon försvinner uppåt och vakten säger Shit jag gjorde fel som släppte in henne. 

Det känns bättre när även Eric Rosén blir nekad heaven/eliten/vipen. Jag ser det på avstånd och föreställer mig en filmscen där han direkt efter nekandet vänder sig om, höjer armarna i luften och springer rakt in på dansgolvet för att hänge sig åt silent disco istället. Vilken syn det hade varit. 

Träffar Ali och Charlie igen vid baren, mina eviga musketörer. Vi kollar på när Clara gör sitt performance som jag givit upphov till (skriva sex på en lapp och vända den mot publiken) under programpunkten Fem poeter om sex vid tolv. Isak Gröndahl är så kul under uppläsningen att jag måste hålla mig från att tappa det totalt. Vi tar coola bilder på Charlie som har solglasögon på sig inomhus och har den högaktade looken inom dessa kretsar: autist. Han sätter sig på huk och snyter sig under läsningarna kanske fem gånger. Alla älskar honom.

Utanför Gothia Towers tar man en cigg i ett desperat försök att klamra sig fast vid någon som vet var den ska. Trots upprepade försök från sammanhangets enda göteborgare beger vi oss mot avenyn. Han muttrar besviket under hela färden och säger Sa ju det! Sa ju det! när vi blir nekade på park. 

Beger oss mot Lilla London. Jag vet inte vad det är men det låter dyrt. Ser en gestalt vandra ensam i natten som jag tror är Elis. Måste säga till honom att han idag har stilen av det jag och Charlie internt kallar Malmös Houellebecq. En man som alltid befinner sig på family pub och har stilen Svart hår och ett örhänge. Ganska svag spaning inser jag nu. Jaja. Vi är inte inne än. Det känns som att vi befinner oss på någon motsvarighet till Norrmalm, jag vet att man egentligen inte får jämföra städer med Stockholm men likheten är så pass påfallande när jag vandrar längs Göteborgs gator. 

Någon skriker ”Påminn mig om att jag laddar min mobil i baren.” Själv har min mobil varit död sen tre timmar men jag tar inga sådana stora risker som personen i fråga. Jag är manuell analog nutida, jag är närvarande i rummet och det är kul. Pratar jättemycket om typ relationer och mina ex. Temat är ju ändå kärlek och dramatik på årets mässa, vilket är banalt i sig kan man tycka. Jag menar: vad i livet innehåller INTE kärlek eller då dramatik (även om det givetvis gäller hantverket snarare än stämningen) (jag trodde först att dem syftade på stämningen). I alla fall späder jag på den idén nu i och med att jag inte kan sluta prata om när jag var i ett bonnie and clyde-förhållande. 

Runa säger att det enda som försvårar att vara ett par ögon är att vara full och/eller bakis. Jag är båda samtidigt. Lyckas tillslut slänga ut min komplimang till Elis men blir osäker på om han faktiskt tar det som en komplimang. Han har ändå gett mig en drinkbiljett ikväll och om inte annat blir det här väl en väldigt tafatt tackgest från mig som nog mer kan tolkas som ett påhopp. Förlåt.

Det är Den sista ciggen nu och jag bönar och ber Ali fem gånger att jag verkligen, VERKLIGEN måste gå på Norstedts karaokefest imorgon eftersom jag har lovat mig själv att sjunga Rolling Stones. Han säger att det är jätteenkelt att komma in och det är nog bäst för honom om han har rätt. Upp till bevis. Sista dagen nalkas.

Somnar tillslut i en lånad lägenhet till min egna föreläsning om konstnärlig autenticitet och hur det påverkat konstnärliga praktiker under de senaste decennierna. En röst i mörkret säger Tora vi ska inte gå in i några filosofiska diskussioner nu och jag inser att jag saknar mitt strikta konstnärsliv i Härnösand city något. Men rösten har rätt. Imorgon är en ny dag och då ska jag krama skiten ur den här lite illaluktande (men ack så lockande) trasan bokmässan är. Wish me luck.

Vad gör man när inte ens ett folkmord kan frigöra en ur rollen som icke-sörjbart offer? När världen i samma ögonblick som en israelisk drönare dödar en hel palestinsk familj, i stället utbrister namnet på en terrorgrupp.

Svaret är att man till slut får nog. I sin nya bok Tragedierna (Albert Bonniers förlag, 2025) tar Athena Farrokhzad i tre texter avstamp där tre grekiska tragedier slutar. Sedan debuten med den kritikerhyllade Vitsvit från 2013 har Farrokhzad i text, på scen och i kollektiva tvärkonstnärliga projekt rannsakat en historieskrivning. Hon har visat hur historien inte bara skrivs i läroböcker, utan också av röster som blir hörda i reportage, syns i konsten och allt som inte blir sagt. I den här boken beskriver Farrokhzad vad och vilka som förskjuts till kollektiv glömska. Till sin hjälp tar hon de stora diktarnas strategi, men vänder på den. Hon skriver förlorarnas historia.

Sex, otrohet, kroppsvätskor och killar är inget man förknippar opinionsbildaren och ledarskribenten Lotta Ilona Häyrynen med. Den som följer vänstermedier har vant sig vid hennes eftertänksamma röst med stabila men lätt sardoniska analyser av det politiska spelet. 

Att det finns en annan sida kommer snart att visa sig, i hennes debutroman Jag vill inte tänka på döden men jag vill tänka på dig. En berättelse i brevform som är något så icke-politiskt korrekt och individualistiskt som en ung tjej som uppslukas av sin kåthet efter en gift karl, alltmedan hon lever i en sorts passiv trygghetsmani med sin man.