Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Rapporterna från Kuba blir allt mörkare. I september släcktes hela ön ned ännu en gång i ett av de återkommande elavbrott som lamslår vardagen. I Havanna slog människor kastruller i protest och krävde mat, el och frihet. Samtidigt rasar landets en gång stolta sockersektor: årets skörd väntas bli den sämsta på över ett sekel och romindustrin hotas av kollaps. Kombinationen av hunger, strömavbrott och ekonomiskt förfall driver fram små men växande demonstrationer – tecken på att ett samhälle som länge uthärdat alltmer börjar säga ifrån.
Krisen märks på alla plan. Kuba är bankrutt, med ett enormt underskott i betalningsbalansen och utan tillgång till internationella krediter. Det finns väldigt lite att exportera. Tidigare huvudinkomster var turism, vårdpersonal och lärare. Alla dessa sektorer är i kris. Turismen har inte återhämtat sig efter pandemin, och många länder anser att avtalsvillkoren för vårdpersonal är oacceptabla. Jordbruket står stilla och landet producerar bara en liten del av den mat det konsumerar.
Mat är en bristvara, även för dem som har pengar. Människor strövar omkring i staden och letar efter mat. Detta orsakar ett massivt problem med frånvaro från jobbet. Detta tolereras eftersom det drabbar alla lika. Hungern är påtaglig i provinserna men finns även i Havanna. Basvaror som kläder och toalettartiklar är svåra att få tag på. En parallell, underjordisk ekonomi har skapats som ersätter remitteringar. Utanför Kuba finns det stora företag som tar emot beställningar på olika varor för leverans på Kuba, ofta triangulerade genom ett tredje land, särskilt Mexiko och Panama. Denna tjänst är oreglerad, dyr och opålitlig. I minst ett fall förekom en offentlig protest i Florida mot ett av dessa företag.
Bristen på bränsle är akut. Endast en liten del av fossila bränslen produceras på Kuba. Detta påverkar inte bara privata transporter utan även kollektivtrafiken. Många produktiva verksamheter är förlamade eller drivs med endast en bråkdel av sin installerade kapacitet på grund av transportsvårigheter.
Det är långa strömavbrott, praktiskt taget varje dag, ofta över hela ön. Genereringen fallerar, liksom distributionsnätet. Elektricitet på Kuba genereras av värmekraftverk, beroende på tillgången på fossila bränslen. Det finns inga större vattenkraftverk eller kärnkraftverk. Vind- och solkraftverk är bara en dröm på grund av bristen på investeringar. Utrustningen för produktions- och distributionsnätet är i grunden sovjetisk utrustning, dåligt underhållen och ofta föremål för improviserade reparationer. Allt detta påverkar allvarligt den produktiva aktiviteten.
Ett exempel är att sockerskörden 2024–2025 inte kommer att nå 150 000 ton. Detta är mindre än hälften av den föregående skörden. Det är faktiskt det sämsta resultatet på över ett sekel, och långt ifrån den bästa skörden: 8 miljoner ton. Kubas sockerproduktion kan inte möta efterfrågan och måste importera. Romindustrin är i fara på grund av bristen på denna kritiska insatsvara.
Många väljer att fly. Möjligen 300 000 människor har emigrerat till USA under 2023-2024. Kuba har förlorat mer än 10 procent av sin befolkning under det senaste decenniet. Det uppskattas att befolkningen var 11,2 miljoner år 2020 och bara skulle vara drygt 9,5 miljoner år 2024. Dessa siffror är osäkra, men det är tydligt att det sker en allvarlig befolkningsminskning på ön. De flesta som flyttar är unga, utbildade människor. Detta påverkar arbetskraftens storlek och produktivitet. Den kubanska befolkningen åldras redan märkbart, och emigrationsvågen väcker allvarliga frågor om den framtida finansieringen av pensioner.
Små protester och spontana demonstrationer förekommer ofta. Nyligen tvingade folkliga protester och fördömanden en minister att avgå. Ministern uppgav att det inte finns några tiggare på Kuba, utan snarare människor som klär ut sig i förklädnad för att tjäna extra pengar genom att gräva i soptunnor. Detta orsakade ett brett folkligt fördömande, och ministern avgick, trots att han hade officiellt stöd.
Brottsligheten ökar snabbt. Organiserade kriminella gäng har tydligen dykt upp. Detta är svårt att bedöma på grund av bristen på transparens inom polisen och det allmänna säkerhetssystemet. Det är dock tydligt att partiets sociala kontrollorgan (CDR) blir alltmer ineffektiva. Polisen är alltmer ineffektiv, och även de behöver tid för att hitta mat till sina familjer.
Så vad gör regeringen?
Varken den eller kommunistpartiet gör någonting och rättfärdigar sin passivitet som en konsekvens av den amerikanska blockaden. Vid de sällsynta tillfällen de inför åtgärder för att lösa den katastrofala situation som landet står inför, förtydligar de noggrant att detta är en tillfällig ”åtgärd” och inte på något sätt en permanent ”reform”. Motivet bakom detta beteende är det orubbliga försvaret av den ideologiska renheten i den stalinistiska ekonomiska och politiska modell som infördes efter invasionen av Grisbukten.
Carlos Puebla lämnade oss en sång som tydligt återspeglar hur kubanerna ursprungligen såg på revolutionen. Dess refräng lyder:
Kuba har förlorat mer än 10 procent av sin befolkning under det senaste decenniet.
”Kommendanten anlände och beordrade att saker och ting skulle upphöra.”
På dagens Kuba har befälhavaren inte anlänt och beordrat att saker och ting skulle upphöra. Det finns inte ens längre någon befälhavare. Vad vi har är partibyråkrater, förankrade bakom ett monopol på politisk makt. De måste ständigt försvara status quo, annars kommer de att förlora sina magra privilegier. Deras enda substantiella aktivitet är diplomatiska och politisker insats för att söker donationer, och som inte är transparenta. Det finns också hopp om att hitta en ny sponsor, som Sovjetunionen och senare Venezuela under Hugo Chávez var.
I vilket fall ser landets framtid osäker ut.
En oroande möjlighet är att Kuba utvecklas till en ”misslyckad stat” (failed state). Det är en stat som endast kontrollerar små delar av huvudstaden eller större städer där viktiga offentliga byggnader, polis- eller militärkaserner och en internationell flygplats finns. Resten av landet kontrolleras av klaner, sekteristiska grupper och kriminella gäng. Vi har de uppenbara exemplen Somalia och Haiti. Detta förvärras av bristen på starka institutioner och demokratisk erfarenhet. Kuba har mycket svaga institutioner, med det troliga undantaget för armén och polisen, som har svårt att behålla kvalificerad personal, som antingen emigrerar eller flyttar till den privata sektorn.
Ett exempel är universitetets nedgång. Det sker en betydande förlust av lärarpersonal och även studenter. Unga människor vill inte studera. ”Jag behöver ingen ingenjörsexamen för att bädda sängar på hotell”, har vi fått höra. Ett alternativ för de smartaste ungdomarna är att emigrera och försöka studera i Florida eller vid ett latinamerikanskt universitet, där de troligtvis kommer att hitta en kubansk professor som kan hjälpa dem framåt.
En faktor som motverkar denna negativa utveckling mot en misslyckad stat är en utbildad och frisk befolkning. Vi måste dock komma ihåg att den kubanska befolkningen är allt mindre utbildad och frisk på grund av emigration och kollapsen av utbildnings- och hälsovårdssystemen.
Situationen fortsätter att förvärras, med ökande fattigdom och emigration. Befolkningen har redan har minskat från 11,2 till 9,5 miljoner. Levnadsstandarden fortsätter att försämras. Landet blir alltmer irrelevant, och resten av världen försöker glömma bort det eftersom regeringen inte gör något för att förändra situationen.
En annan möjlighet är en systemförändring. Det kan hända att en grupp tar makten och avslutar kommunistpartiets maktmonopol, att Centralplanen stängs och att marknaderna tillåts fungera fritt inom ett visst regelverk. Detta är vad som hände i Sovjetunionen och Östeuropa. Det finns ett par möjliga lösningar som är värda att undersöka.
En systemförändring som sker från en civilsamhällesinstitution, som hände i Polen med Solidarnosc. Det är svårt att identifiera en institution som kan leda en förändring på Kuba. De enda institutioner som sticker ut är armén och de nationella revolutionära miliserna. De revolutionära väpnade styrkorna (FAR) är naturligtvis inte transparenta, och lite är känt om dem. Det finns dock två aspekter som måste övervägas noggrant.
Den kubanska befolkningen är allt mindre utbildad och frisk på grund av emigration och kollapsen av utbildnings- och hälsovårdssystemen.
Den ena är konsekvenserna av 35 år av enorma svårigheter med att återutrusta och underhålla den gamla sovjetiska utrustningen. Den pågående betalningsbalanskrisen gör resurser för att täcka militära utgifter särskilt knappa. Den andra aspekten att beakta är att FAR har börjat delta mycket aktivt i landets ekonomi, initialt med förevändningen att upprätthålla militära utgifter. I dag är FAR landets främsta researrangör och hotelloperatör. Detta innebär att många officerare har lämnat kasernerna för att ansluta sig till det ekonomiska livet. Antalet pensionerade officerare som innehar förtroendeposter i regeringen är mycket stort. Dessa officerare får annan information och ser situationen ur ett annat perspektiv än sina kollegor som fortfarande är i kasernerna.
Ett annat möjligt utfall är en drastisk förändring till följd av en konflikt inom själva partiet, som i Sovjetunionen. Partiet är ännu mer ogenomskinligt än FAR. Med jämna mellanrum finns det tecken på tvister och interna strider inom partiet. Vi ser dessa tecken när vi observerar vissa förändringar och justeringar i regeringen. De kända tecknen är snarare negativa. Vissa personer inom partiet, vagt identifierade som den ”ideologiska oppositionen”, tydligt engagerade i att försvara den nuvarande situationen, skulle kunna uppnå en viss grad av organisation, vilket skulle göra försvaret av ortodoxin ännu starkare.
Dissidenterna skulle sannolikt inte kunna leda en djupgående förändring på Kuba. Även om skaran växer snabbt är den starkt splittrad och infiltrerad av polisen. Regeringsoppositionen saknar ett minimum av organisation, och alla försök att uppnå det har snabbt och effektivt motarbetats av polisen.
Om det sker ett regimskifte uppstår flera möjliga scenarier. För det första kan den våldsamma minoriteten av exilkubaner i Florida, kopplade till resterna av Brigad 2506 (Grisbuktens invasion), organisera en invasion av Kuba. Dessa människor har tillräckligt med vapen och pengar för det. Denna minoritet är dock liten och skulle ha föga stöd, vare sig bland den kubanska befolkningen utomlands eller från amerikanska myndigheter. FAR skulle kunna konfrontera dem och dessutom de skulle möta stark folklig fientlighet. Det skulle bli en explosion av våld.
Dissidenterna skulle sannolikt inte kunna leda en djupgående förändring på Kuba.
Om det fanns en viss grad av liberalisering skulle många utbildade och rika kubaner återvända. Låt oss inte glömma att den kubanska migrationen och dess ättlingar är en av de ekonomiskt mest framgångsrika migrationsgrupper i USA. Det finns redan anekdotisk information från kubanska familjer och grupper i USA som försöker skapa en koppling och ett stöd på ön i väntan på eventuell förändring.
Om det fanns en marknadsliberalisering skulle landet kunna växa mycket snabbt efter en kaotisk period av anpassning. Det finns en utbildad och frisk befolkning. Det finns också betydande ledig installerad kapacitet som väntar på en möjlighet. Den kubanska diasporan kan vara en betydande investeringskälla. En oligarki skulle mycket sannolikt uppstå, vilket har hänt i många delar av Östeuropa. Tecken på detta kan redan ses när man observerar hur den privata sektorn utvecklas.
Ett allvarligt problem skulle vara avvecklingen av det omfattande exproprieringssystemet. Fastighetsregistrering, efter massiva expropriationer, kommer sannolikt att vara kaotisk eller obefintlig. Denna registrering är oerhört viktig för att återuppbygga kreditsystemet. Problemet skulle vara särskilt brådskande inom jordbruket, där krediter är avgörande för att sektorn ska återfå sin produktivitet. Dessutom är ett stort antal exproprierade markägare, eller deras ättlingar, nu amerikanska medborgare. Detta ger dem en rättslig ram för att kräva stöd från den amerikanska regeringen för sina ersättningskrav.
För både omvärlden och medborgarna finns dock mycket lite att göra.
En möjlighet är att fortsätta stödja Kuba genom donationer av medicin, mat och bränsle. Tyvärr finns det inga icke-statliga organisationer (NGO) på ön med den storlek och erfarenhet som krävs för att hantera större donationer. Dessutom insisterar regeringen på att donationer ska levereras via staten, som samtidigt inte erbjuder garantier för korrekt användning och distribution.
Att häva det amerikanska embargot är irrelevant eftersom den potentiella kubanska exporten är extremt liten, och det finns inga resurser för att tillgodose en proportionellt mycket stor efterfrågan på import. Det finns många alternativa leverantörer som inte följer det amerikanska embargot men är inaktiva på grund av Kubas brist på resurser. Ön har helt enkelt inte de pengar eller resurser som skulle kunna användas i formella internationella finansiella kretsar om dessa skulle öppnas.
Vi måste vänta på en betydande förändring för att mobilisera politiskt stöd för att skydda ett land som kommer att befinna sig i en extremt sårbar situation. Inte minst behövs stöd för ansträngningarna att återuppbygga landets ekonomi.
