”Paradigmskifte i vården” – visst låter det underbart.
Löftet kommer dock från Ebba Busch som haft tre år på sig att genomföra skiftet. Under denna tid har man lyckats uppnå de längsta vårdköerna sedan mätningarna inleddes, samtidigt som KD när de tillträdde kallade köerna ”olagligt långa”. Man har dessutom minskat antalet vårdplatser, och enligt Socialstyrelsen uppnår endast tre av landets 21 regioner riktvärdet. Samtidigt ser fyra av tio unga vårdarbetare det som osannolikt att de kommer att jobba kvar i branschen hela livet.
Inte konstigt att Ebba Busch utlovar krafttag. Eller att hon, som hon säger till Aftonbladet (27/6), söker ”förnyat mandat för lite frejdiga vårdreformer”.
Lika djupgående förändringar utlovas av Simona Mohamsson, som leder Tidösamarbetets andra småttingparti Liberalerna.
I Almedalen dundrade hon så hårt mot skolkapitalet att jag nästan hörde Academedias champagneglas spricka på hotell Clarion Wisbys terrass. ”Svensk skola är inte vilda västern”, sade hon. ”Till er som plundrar eleverna på en bättre framtid har jag en sak att säga: ni ska väck! Jag och Liberalerna kommer alltid sätta barnen före börsbolagen.”
Resultatet är en stat som sväller med nya byråkrater, medan inga nya resurser skjuts in till golvet.
Visst får man rysningar. Men även om Liberalerna har gläntat på dörren till ett villkorat vinststopp för skolor som inte sköter sig, som om inte hela systemet är riggat för att gynna koncernerna, vill de inte se något generellt vinstförbud. I stället visar sig deras mest dramatiska förändring vara densamma som hos Ebba Busch: förstatligande.
Men företagen inom vård och skola gör inte fel för att de är olydiga. De gör vad de är satta att göra: generera vinst åt sina ägare. Det gör man genom att välja billigare patienter respektive elever, och minska personalkostnaderna. Det är därför allt färre lärare är behöriga, särskilt på friskolor där bara två av tre har rätt utbildning, och där man medvetet anställer lärare som inte kan svenska.
Ett av Tidöavtalets centrala syften är att bevara vinsterna i välfärden, där några av Sveriges mäktigaste investerare just nu har stora intressen. Det är ingen attraktiv roll för påstått idédrivna partier som Liberalerna och Kristdemokraterna. Så Simona Mohamsson och Ebba Busch vill desperat visa att de faktiskt kan utlova förändring. Och den största förändring man kan utlova utan att göra upp med vinstintresset, den kraft som bryter sönder Sveriges offentliga sektor, är ett tomt återförstatligande.
För oss som tycker att staten är ett utmärkt verktyg för att göra livet bättre för medborgarna låter detta lockande. Men resultatet är en stat som sväller på mitten, med alla nya byråkrater som behövs för att ge bolagen verkningslösa näsknäppar, medan inga nya resurser skjuts in till golvet.
Timbro gav precis ut en bok med en liknande systemkritik, med den vänsterkittlande titeln Vad gick snett med kapitalismen? Där visar Financial Times-kolumnisten Ruchir Sharma att påstått antistatliga högerregeringar från Ronald Reagan och framåt ökat statsskulderna minst lika mycket som vänstern, och att svaret är att ge marknaden ännu friare spelrum.
Men det är så nyliberalismen fungerar. Den levererar inte bara försämrad välfärd, avstannad tillväxt och hög arbetslöshet. Utan även en stat som växer i takt med företagens ständigt nya finter. Det är den byråkratiska överbyggnad som Ebba Busch och Simona Mohamsson nu kallar ökad statlig kontroll.
Resultatet är samma nattväktande högerstat i nya byxdressar: svag mot företagen, stark gentemot medborgarna. Det som skulle vara ett paradigmskifte är bara ännu en meningslös powerpoint-revolution.
