Efter 50 år som socialdemokrat sade jag i våras upp medlemskapet. Ett parti som tillåter välfärdslobbyism är inte värt mitt engagemang – eller min röst i nästa val.
Efter den senaste S-kongressen i Göteborg sade jag upp mitt partimedlemskap i det socialdemokratiska partiet. Droppen var nog när kongressombuden inte orkade dra en tydlig gräns mot att ledande partiföreträdare inte ska tillåtas exploatera det kollektiva förtroendekapitalet, som partimedlemmar sliter ihop vid dörrknackningar och torgmöten, genom att ta uppdrag år lobbyföretag med hemliga kunder. Men mitt beslut är mer sammansatt än så och har dessutom vuxit fram under en lång tid.
Under 1980- och 1990-talet fjärmade sig S-ledningen steg för steg från den jämlikhetsinriktade reformpolitik som tände mitt politiska engagemang i slutet av 1970-talet. Efter modet på Olof Palme har socialdemokratin successivt tömts på de jämlikhetsambitioner som låg bakom grundandet.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Den stora positionsförflyttningen kom i samband med 1990-talskrisen, som bland annat Björn Elmbrant tidigare och Karin Pettersson nyligen beskrivit i bokform. S-partiet hade då blivit så statsbärande att det hade vuxit fast med den elitistiska teknokrati som Tage Erlander varnade för, vilket Olle Svenning initierat berättar om i boken År med Erlander. Här finns en av förklaringarna till det som under 1990-talet kulminerade i ”rosornas krig” mellan partinomenklaturan och den fackliga rörelsen.
När attackerna mot välfärdsstaten och jämlikhetspolitiken kom, från ett allt mer klasskampsinriktat och politiskt aggressivt näringsliv, stod socialdemokratin splittrad och ideologiskt avväpnad. Vi fick se en ängslig S-ledning som till stor del accepterade de nyliberala rekommendationerna – som nationalekonomen Assar Lindbeck rullade in i politikens centrum – med ett stramt ekonomipolitiskt ramverk, privatiseringar av offentlig verksamhet, omfattande skattesänkningar och stora nedskärningar i välfärden och de sociala trygghetssystemen. Den breda sociala legitimitet som skapades när välfärdsstaten byggdes ut eroderade.
När attackerna mot välfärdsstaten och jämlikhetspolitiken kom, från ett allt mer klasskampsinriktat och politiskt aggressivt näringsliv, stod socialdemokratin splittrad och ideologiskt avväpnad.
Samtidigt har högern de senaste decennierna blivit allt mer aggressiv och offensiv. Precis som Stefan Svallfors visat i tidskriften Respons (12/9) ser den nya högern nationellt och internationellt inte längre staten enbart som en fiende – utan även som ett verktyg för att rulla tillbaka välfärds- och rättsstaten, slå mot civilsamhället och folkbildningen och styra i auktoritär nationalistisk riktning. Högern har gjort sig hemmastadd i statsapparaten. Ett uttryck för detta är det gemensamma Tidö 2.0-manifestet som högertankesmedjorna Timbro och Oikos presenterade i DN debatt den 22 september.
Tyvärr tycks förmågan att möta denna anstormning saknas hos dagens S-ledning, med Magdalena Andersson och Mikael Damberg i förarsätet. Partiet är inte längre statsbärande utan har, inte minst genom personkopplingar till den privata lobbyindustrin, allt mer vuxit samman med den rådande maktstrukturen. Baserat på mina tidigare erfarenheter, som facklig utredare vid TCO och LO, tror jag att det finns stor risk för att S-ledningen vill se en ”blocköverskridande” mittenpolitik eller till och med en S/M-regering efter nästa val. Detta vore förödande för landet och skulle bli som att hälla bensin på den bruna missnöjesbrasa som SD-folket ständigt eldar på.
Detta är det främsta skälet till att jag i nästa val kommer att arbeta för ett grundläggande ideologi- och politikskifte. Men då krävs en fingervisning från väljarna, det vill säga en tydlig och vänsterlutande rödgrön riksdagsmajoritet. Därför kommer jag, som ”vänstersosse”, sannolikt att proteströsta på Vänsterpartiet i nästa riksdagsval.