När vi ses vill jag börja med att tala om dystopierna i hans nya bok. Där skriver han om populism, Trump, Putin, den nya världsoordningen där makt är rätt och om asociala medier som kan förstöra en människas rykte på en kvart.
Göran Rosenberg svarar att han inte är säker på om dystopierna är utopins motsats. Men någon hållbar utopi kan han inte finna i dag. Han har själv haft faser i livet där han trott på dem. Under några korta år i barndomen var sionismen en sådan utopi, som han snart skulle bli djupt besviken på.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Han drogs senare med i den svenska vänsterrörelsen och blev fångad ”av en i efterhand galen utopi”.
– Jag har ju varit maoist för hela fridens namn. Så jag vet hur det är att bli fångad av en utopi.
Men i dag finner Göran Rosenberg det förnuftigare att vara pessimist, beredd på att det värsta kan hända, som han skriver i den kommande boken.
Vi träffas i vimlet på Bokmässan och söker efter en lugn vrå, dit larmet från alla högtalare inte når oss. En lobby får duga, men jag anar under intervjun att vi sitter inom hörhåll för de närmsta bordsgrannarna.
Det hindrar inte Göran Rosenberg från att tala om den vrede han greps av som ung, när han insåg att han som ung pionjär i Israel blivit fostrad i en lögn, att den officiella sionistiska berättelsen om Israels uppkomst dolde den etniska rensningen av Palestina. Han blev medgrundare av en tidig svensk Palestinarörelse. Jag läste honom redan på 70-talet, och minns hans mod, hans förmåga att vända på stenar i Israels statsbärande berättelse. När han, som jude och son till överlevare från förintelsen tydligt tog avstånd från sionismen blev han också mycket ensam till en början.
Vi ska göra det som Spaniens regering går i spetsen för: i första hand bryta alla vapenaffärer med Israel och införa kraftfulla sanktioner.
– Jag blev djupt skakad av att jag som ung pojke hade blivit bedragen på vad som då hade hunnit bli en central del av min identitet. Jag fick också en växande förståelse för palestiniernas sak. Jag lärde känna många palestinier under mina resor de åren, några blev nära vänner. Jag besökte rester av byar som inte längre fanns och upplevde palestiniernas nakba, katastrofen, på nära håll. Det var en sådan kontrast till den berättelse jag fått mig till livs.
Göran Rosenbergs vrede är intakt på många sätt. I dag riktas den bland annat mot Israels folkmord i Gaza och framfart på Västbanken. Det har gjort honom radikaliserad på nytt vid snart 77 års ålder, som han uttrycker det.
– Men det är klart att hemma togs mitt ställningstagande inte väl emot och i efterhand inser jag att jag nog borde ha gått försiktigare fram. Mamma var djupt präglad av förintelsens fasor och såg som så många andra överlevande staten Israel som en garant för att det inte skulle hända igen, säger Göran Rosenberg.
Hans kommande bok, I lögnens tid (Albert Bonniers förslag, 2025), är en samling tematiskt uppdelade essäer och krönikor. Som kontrast till sin pessimistiska bild av vår tid ställer han behovet av civiliserat beteende, impulskontroll, medel att hejda det verbala våldet som så lätt omvandlas till fysiskt våld. Göran Rosenberg vet utifrån sina föräldrars erfarenheter att ord kan döda. Han har sett det fortsätta i det forna Jugoslavien, Rwanda, Myanmar och nu i Gaza.
Han betonar att han inte är någon yttrandefrihetsfundamentalist.
– Det finns andra värden som för mig är lika fundamentala. Rätten till liv och rätten till säkerhet och sådana saker. Ibland kommer de här friheterna i konflikt med varandra.
Han poängterar också att yttrandefriheten inte kan leva i slutna rum bland enbart gelikar. Den förutsätter öppna torg och mötesplatser. Och kanske ärligt uppsåt.
Centralt för hans tänkande i dag är att vi har förlorat förmågan att tala till eller med en vidare krets. Att vi befinner oss nära en punkt där vi håller på att göra oss av med förmågan att skapa tillit genom kommunikation.Eller som han skriver i boken: ”Att döma människan till att inte få något sagt utan att det omedelbart förvrängs, missförstås och skapar split och hat, är ett straff värdigt en egen krets i Dantes helvete.”
– I vår nya mediala verklighet kan ju de mest hårresande saker sägas utan att de effektivt kan bli emotsagda. En amerikansk president kan säga att solen skiner när det regnar, eller att paracetamol orsakar autism, eller att han har stiftat fred när han har anstiftat krig, och därmed upprättat ett slags lögnens herravälde. Det är den oblyga lögnen som har tagit makten i USA utan att någon riktigt vet hur den ska besegras. Därav titeln på min bok.
Han påpekar att det finns ett fint uttryck på engelska, att kommunicera med good faith, eller med ärligt uppsåt på svenska.
Det är den oblyga lögnen som har tagit makten i USA utan att någon riktigt vet hur den ska besegras
– Då kan man debattera. Men du kan inte kommunicera med någon som har till syfte att ljuga, bedra och förstöra. Och det finns väldigt många bad faith-aktörer i dag. Stater som Ryssland och hela Trump-administrationen. Med dem går det inte att kommunicera. Man får mobilisera mot dem, försöka stärka de strukturer i samhället som fortfarande bygger på ärligt uppsåt.
Med ett uttryck från författaren Torgny Lindgren belyser Göran Rosenberg amerikaners, och kanske även européers, fäbless för ”stororden”, de högtidliga och moraliskt uppbyggliga och ibland hycklande. Det är ord som i någon mening hållit USA samman – tills Trump gjorde entré med ohöljda lögner, bjärt nationalism och en högerpopulism som blottade de djupa sprickor som funnits kvar i det amerikanska samhället sedan 1800-talets inbördeskrig.
Jag undrar om han ser likheter mellan trumpismens USA och Tidöpartiernas Sverige. Han svarar först med att betona skillnaderna, men kommer så småningom in på likheterna.
– Det som slår mig är hur en auktoritär anda nu sprider sig också i Sverige och hur lätt det visat sig vara att också här peka ut invandrare och folkgrupper som syndabockar och hur snabbt det offentliga språket också här har förgrovats.
Som exempel tar han hur den moderata gruppledaren i riksdagen nyligen på X stämplade en grupp Israelkritiska judiska demonstranter som ”odjur”, sannolikt i tron att de var palestinier, vilket knappast gör saken bättre.
– Det är den sortens avhumaniserande språk som historiskt har berett marken för auktoritära styren byggda på folkförföljelse och folkfördrivning.
Vad tycker då Göran Rosenberg att Sverige ska göra i Israelfrågan?
– Vi ska göra det som Spaniens regering går i spetsen för: i första hand bryta alla vapenaffärer med Israel och införa kraftfulla sanktioner. Det måste vara sådant som biter och det måste gå snabbt. Därför att det som pågår i Gaza är en pågående och snabbt förvärrad humanitär katastrof.
Göran Rosenberg var skakad i grunden av de massakrer som Hamas begick den 7 oktober 2023 och sätt på vilket Hamas gick till väga:
– Hatet och blodtörsten som vällde fram. Jag har ingen som helst sympati för Hamas, har aldrig haft. Men det går inte att förstå Hamas utan den kontext i vilken en sådan organisation kunde uppstå överhuvudtaget. Historien börjar inte, som vi vet, den 7 oktober.
Snart kommer också hans stora bok om Israel, Det förlorade landet, ut i USA och Storbritannien i hans egen översättning. Hans amerikanska förläggare har valt att ge ut boken just den 7 oktober, kanske som en påminnelse om att historien inte börjar då.
