Sedan 2008 har den kanadensiska konstnären Jon Rafman samlat bilder från Google Street View. Nu visas hans projekt ”9 eyes” på Louisiana – ett kusligt dokumentärt projekt, som visar hur den mänskliga närvaron framträder för algoritmernas blick.
En björn tittar upp ur ett rött fiskstimm med en saftig lax i labbarna, lugn på gränsen till mallig. En man kör golfbil i skelettdräkt, en annan ligger utslagen framför ett höghus.
Bilderna tillhör den kanadensiska konstnären Jon Rafmans serieverk ”Nine eyes of Google street view”, döpt efter kameran på de fotobilar som nätföretaget kartlägger världen med. Sedan 2008 har han valt bilder ur det gigantiska gatuarkivet som alla liknar frusna filmögonblick. Men både kornigheten och avtryckarslumpen gör att det snarast känns som att man snokar i en utomjordings övervakningsarkiv. Sedan den 8 oktober ställs projektet ut på museet Louisiana norr om Köpenhamn, under titeln ”9 eyes”.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
För att förstå bilderna bläddrar jag samtidigt i essäboken What comes after farce? (2020), där konstkritikern Hal Foster undrar om fotografierna fortfarande är till för oss människor: ”Hur ska vi förstå en kultur där de flesta bilder skapas av maskiner för andra maskiner, utan mänsklig inblandning?”
Frågan är drabbande. Jag vet inte om The New Yorker ännu gjort en serieruta där två algoritmer i scarf diskuterar abstrakt expressionism, men annars är det dags.
Hur ska vi förstå en kultur där de flesta bilder skapas av maskiner för andra maskiner, utan mänsklig inblandning?
Vi laddar dagligen upp 400 miljoner foton och videor bara på Facebook och Instagram, och i denna gigantiska pixelsoppa simmar algoritmerna runt efter mönster. Datan används för att finjustera reklam, känna igen kriminella på tunnelbanan, avläsa ansiktsuttryck för att förutsäga uppror, och kalibrera automatiska vapensystem.
Boken är ett försök att förstå hur denna sammansmältning av automatisering och auktoritarianism påverkar kulturen. Om datorer i dag är bildens egentliga betraktare, skriver Hal Foster, i vilken mån kan den då sägas neutralt avbilda världen? Och vad blir bildkonstens uppgift?
Som Foster visar i analyser av verk av konstnärerna Hito Steyerl och Trevor Paglen är motstrategin att visa hur spår av mänsklighet sipprar in i varje till synes slutet maskinsystem.
Detta fångar Jon Rafman perfekt i sin konst. Överallt finns människor som badar, brottas, står med gevär, bär djurmasker, scrollar, pekar finger – men fastfrusna, anonymiserade. Jag närmar mig fotografierna med maskinens blick. På en bild syns en man och en kvinna hopslingrande framför ett räcke med havsutsikt. Den ser förstås att de kramas, men möjligen ser den mer än så. Att de kommer att skiljas nästa vecka, eller att han egentligen tänker putta ned henne.
Vem är bäst betraktare – människa eller maskin? Och vad betyder sanningen i en tid när de flesta bilder inte ens är tänkta för oss, utan för algoritmerna?
Hal Foster har själv skrivit om hur konsten sedan 1989 törstat efter att hitta en väg ut från modets, mediernas och internets ytlighet och återvända till något påtagligt – samtidigt som detta framstår som omöjligt när vi allt mer tar in världen genom bilder.
Därför närmade sig det tidiga 1990-talets ”abjektiva” konstnärer som Cindy Sherman våra kroppars fulaste fåror och håligheter, inte sällan med aidsepidemin som beckmörk fond. Under det tidiga 2000-talet blev det ”arkiviska” ett modebegrepp när konstnärer grävde fram strandade projekt och deras bortglömda framtider, som när hemliga tortyrbaser under Irakkriget lyftes fram som kontrast mot propagandan om blodfria krig, Abu Lawrence Hamdans fängelsegranskning Dirty evidence som ställdes ut på Bonniers konsthall 2021, eller Forensic Architectures kartläggningar över förstörelsen i Gaza.
Verkligheten går helt enkelt inte att trolla bort. Det märks inte minst i dag, där vi bombarderas av bilder på svältande barn från Gaza. Nog drabbar de ännu ”som tusen ord”. Politiker ställs till svars, nya partier grundas, och plötsligt pratar alla om folkmord. Bilderna är visst inte enbart maskinernas egendomar. De är våra också.
