I februari i år tog Frankrikes president Emmanuel Macron ett nytt steg i den nationella AI-strategin: en plan på 109 miljarder euro i privata investeringar från emiratiska statliga fonder, kanadensiska pensionsfonder, amerikanskt riskkapital och franska jättar som Iliad, Orange och Thales.

Samtliga företag är helt beroende av Nvidias grafikprocessorer, av modellen Blackwell. De amerikanska halvledarna används mestadels inom AI-sektorn, och har gjort Nvidia till ett av världens högst värderade bolag.

Storbritannien vill dock inte vara sämre, och svarade i september med sin Tech prosperity deal på 150 miljarder pund. Tyskland hakade snabbt på, och liknande initiativ har tagits över hela världen, från Mellanöstern till Sydostasien: storslagna löften om att bryta beroendet av amerikansk teknologi – genom att köpa amerikanska halvledare, på villkor dikterade av amerikanerna själva.

”Suveränitet” betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Nvidias vd Jensen Huang gör sitt bästa för att hålla liv i den kollektiva illusionen. Klädd i en skinnjacka som får honom att likna en motivationscoach för mc-försäljare, predikar han samma budskap vid toppmöte efter toppmöte: ”Äg produktionsmedlen bakom er intelligens.” Framför honom nickar finansministrarna vördnadsfullt, med den tomma blicken hos låntagare som inte längre bryr sig om att läsa det finstilta i kontraktet.

Vägen till frälsning är tydlig: köp våra halvledare för att undslippa tyranniet från Open AI och dess flaggskepp Chat GPT.

Vad profeten inte nämner från sin predikstol är att Nvidia själva planerar att investera 100 miljarder dollar i just det monster som man säger sig vilja tygla. Kapitalcirkulationen liknar snarare incest än innovation: för var tionde miljard som pumpas in i Open AI, får Nvidia tillbaka 35 miljarder i försäljning av halvledare. Det slutna kretsloppet är så väloljat att det nästan skulle kunna skapa evig rörelse. Och ännu bättre för bolaget: Nvidias halvledare säljs inte ens, de hyrs ut.

Samtidigt spelar Open AI på dubbla planhalvor. Företaget investerar i Nvidias största konkurrent, AMD, och förbereder infrastrukturavtal som i förlängningen ska ge företaget tillgång till en elkapacitet motsvarande 20 kärnreaktorer – för den nätta summan 1 000 miljarder dollar. Den självförsörjande finansiella konstruktionen får komplexa pyramidspel att blekna i jämförelse.

Med 1 200 miljarder i skulder har AI-sektorn nu passerat banksektorn. Situationen liknar säsong 2 av finanskrisen 2008, med kretskortens kisel i rollen som subprime-lån.

Inte ens marknadens mest hängivna anhängare lyckas få ekvationen att gå ihop. Enligt finansinstitutet Morgan Stanleys prognoser kommer investeringarna i datacenter att uppgå till 2 900 miljarder dollar till 2028. Teknikjättarnas kassor är visserligen större än de flesta staters, men tillsammans har de bara 1 400 miljarder – resten, 1 500 miljarder, måste lånas.

’Suveränitet’ betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Av vem? Sannolikt Blackstone, Apollo eller Pimco, investeringsfonder som gjort ”privata krediter” till en konstform. Suveräniteten, som redan är pantsatt i utbyte mot Nvidias halvledare, är alltså också bunden till Wall Streets kreditlinor.

Och vad säger Washington? Ur amerikanskt perspektiv är den ”suveräna AI:n” ingen ny bluff, utan den senaste akten i ett mer än sekellångt skådespel. Först var det oljediplomati, sedan dollardiplomati, och nu processordiplomati.

Intill tunnelbanestationen på torget Plaza de Armas rusar Santiago-borna förbi de koloniala byggnaderna. Vid övergångsstället bredvid katedralen står hon i allsmäktig form. Lite större än på bilderna, speciellt huvudet. Det är Tía Jeannette (Moster Jeannette), den kommunistiska presidentkandidatens alter ego. Runt omkring henne surrar människor som vill ta selfies med den stora maskoten.

”Hur känns det när så många vill hälsa och ta bild med dig?”, frågar Flamman.

– Jag känner folkets kärlek för mig, svarar personen inuti den stora utklädningskostymen.

I handen har hon en spade. Det har blivit symbolen för Jeannette Jaras digitala kampanj ”ta tag i spaden”, som uppmuntrar väljare att ansluta sig som volontärer till hennes valkampanj. Den 51-åriga kommunistens officiella instagramkonto ser ut som ett typiskt politikerkonto, men desto mer liv är det på kontot för hennes alter ego Tía Jeannette, där juristen – som fram till nyligen var arbetsmarknadsminister – framställs som allas trygga moster.

Där finns AI-skapade videor i alla möjliga stilar.

I en av dem dansar Moster Jeannette i kort kjol med två tjejer till en koreansk poplåt. De åker till rymden och kliver av på månen. Hon kan också dansa cumbia på lunchen, och fråga om du har ätit upp ordentligt, med budskapet att hon tar hand om chilenarna.

– En av sakerna vänstern lärt sig under Jaras kampanj är de digitala kampanjerna med Moster Jeannette som en karikatyr, säger vänsteraktivisten Ivar som Flamman träffar i en lokal där hennes valarbetare samlats för att måla plakat.

Kampanjprojektet vann nyligen vad som kallats för den politiska kommunikationens Oscar, det amerikanska Napolitan Victory Awards, i kategorin ”Excellens i en digital/teknologisk kampanj”. Den virtuella presidentkandidaten som skapar trender på sociala medier lyckades snabbt nå en ny publik med humor och träffsäkra referenser.

I Chile har det annars varit svårt för vänstern att slå igenom medialt. En orsak är att alla medier måste finansiera sig själva. Även TVN, Chiles public service, måste enligt lag dra in sina egna pengar. Det görs bland annat genom försäljning av satellitjänster och tv-format, men även annonser. Beroendet av reklamintäkter har kritiserats för att ge företag inflytande över innehållet, vilket i sin tur gynnar företagsvänlig högerpolitik. Vänsteraktivisten Ivar menar att det är högern i Chile som i slutändan äger mediakommunikationen.

– De chilenska tv-kanalerna visar brottsrapportering dagarna i ända. Morgonen börjar med ”dagens rån”, sedan följs det av morgonnyheterna, det vill säga de senaste begångna brotten.

Han nämner varje klockslag när samma nyhetsinslag om brotten sänds om.

– Meddelandet är alltid att Chile är ett osäkert land. När de repeterar det budskapet, hur tror du att folket reagerar? Det destabiliserar regeringen.

Den feministiska rörelsen är det bästa som hade kunnat hända Kommunistpartiet.

Dagens regering leds av Gabriel Boric från vänsterkoalitionen. Inför presidentvalet den 16 november råder spänning mellan de fyra ledande kandidaterna: Jeannette Jara från Chiles kommunistiska parti (PCCh) och oppositionens tre högerkandidater.

Om ingen kandidat får majoritet hålls en andra omgång i december. Enligt de senaste opinionsundersökningarna leder Jara, men utan egen majoritet i en andra omgång förväntas högerns konservativa José Antonio Kast bli ny president i Chile. Kast växte upp i en tysk nazistfamilj, och hans bror Miguel var chef för Chiles centralbank under Pinochet. Tätt efter honom knappar Johannes Kaiser in, som grundat det Milei-inspirerade libertarianska partiet. Han har försvarat Pinochets metoder och sagt att han skulle kunna stödja en ny statskupp.

Opinionsundersökningar visar att brottsligheten är chilenarnas största oro just nu. Utländska gäng som venezolanska Tren de Aragua (”Araguatåget”) och organiserad brottslighet i Chile har lett till en längtan efter ordning.

Högerkandidaten Kast lovar hårda straff och i sin plan Escudo Fronterizo ( ”Gränssköld”) ska Chiles landgränser stärkas.