De smartaste människorna i vår generation har ödslat alldeles för mycket tid på att klura ut hur de kan uttrycka sig effektivt i en digital offentlighet där sekretessbelagda algoritmer allt mer styr vad som får ses och höras.

I flera år – tills jag skaffade en universitetsmejl 2000 och en Gmail-adress 2005– fick jag i stället heta Agri Ismai, ett namn som då och då dök upp på officiella dokument från min gymnasieskola och diverse andra brev. Min då tioåriga syster Naz valde att endast ha sin initial i sin mejladress, tills jag bestämt hävdade att hon fick tänka om, folk skulle få för sig saker om hon hade mejlen [email protected].

Min syster och jag – och alla världens övriga Ismails – hade fallit offer för det som kallas för ”Scunthorpe-problemet”, döpt efter den brittiska staden Scunthorpe vars invånare inte hade möjlighet att skapa konton på AOL eftersom deras hemadress innehöll ordet ”cunt”, det vill säga fitta. Det tidiga internet omöjliggjorde bokföringsadresser i städer som Clitheroe och Sussex, att man hette ”Cockburn” i efternamn eller att man skrev att man jobbade som mjukvaruspecialist (eftersom ordet ”specialist” innehåller ordet cialis, ett namn på en medicin mot erektil dysfunktion och en vanlig ämnesrad för skräppost).

Mycket av det tidiga internetspråket, så kallat ”leetspeak”, utvecklades för att kringgå dessa regler, via medvetna felskrivningar (som ”corn” i stället för ”porn”) och siffror som ersatte bokstäver (som ”p0rn” i stället för… ja, ni fattar). Än i dag skriver vi online på sätt som syftar till att kringgå regelverk, men till skillnad från språkbruket på dåtidens internetforum är det inte längre uppenbart varför vi gör som vi gör. Algospeak – ett uttryck myntat av journalisten Taylor Lorenz – är språket som utvecklats genom våra försök att kringgå algoritmerna. Det kan vara något så enkelt som ”länk i kommentarerna”, eller att använda ”unalive” som är en eufemism för självmord, eller att dölja vokalerna i ord vi tror att algoritmerna reagerar illa på, som till exempel G*za eller f*lkm*rd.

Språkvetaren Adam Aleksic som producerat etymologi-innehåll under namnet Etymology Nerd på bland annat Tiktok, har nu skrivit boken Algospeak: how social media is transforming the future of language (Knopf, 2025) där han undersöker hur samtidens onlinespråk utvecklats, och hur vi ständigt reagerar på ändrade regler genom att finna nya sätt att uttrycka oss. Enligt Aleksic finns det en viktig skillnad mellan leetspeak och algospeak, eftersom man kunde se när leetspeak fungerade, i och med att ens inlägg godkändes och syntes på ett forum. Vad gäller algospeak är det mycket svårare att se när man har lyckats hamna i vänner och bekantas flöden, eller på Tiktoks ”För dig”-sida. Inlägg med kontroversiella ord tas inte alltid bort. Ibland visas de bara för färre följare, eller så blir hela ens konto blockat i smyg, så kallad shadow banning. Det väsentliga är att användare vare sig får reda på varför detta sker, eller att det ens gör det över huvud taget.

Alla som befinner sig på sociala medier 2025 gör numera uppoffringar till guden som uppenbarade sig för mig 1996, inte bara vi med konstiga namn. Det kan vara genom att prata på ett visst sätt: Aleksic (bilden) beskriver den specifika influerar-dialekten vi nu hör i varenda populära TikTok-video, där meningar avslutas med stigande tonläge, som om man ställde en fråga. Eller använder trendiga slangord, eller skriver kn i stället för knulla och k*k i stället för kuk. Vi må göra det självmedvetet, som ett skämt för att dra uppmärksamhet till det allt mer konstlade i vårt digitala språkbruk, eller så sker det omedvetet. Kontentan blir dock densamma: vi skriver och pratar på det sätt som vi tror att algoritmerna tycker om. Vi vet dock inte om vi lyckas, eftersom det inte står någonstans vad Tiktok eller Instagram tillåter. Algoritmerna var en gång öppna för alla – Reddits var till exempel tillgängliga fram till 2017 – men är nu hemliga. Vi har alla reducerats till anhängare av en religion vars heliga texter är belagda med sekretess, och anses vara företagshemligheter.

Ibland dyker det upp profeter, som när Amine Derkaoui, som jobbade för oDesk – ett företag som modererade inlägg åt Facebook – år 2012 läckte Facebooks regelverk kring oacceptabelt innehåll till hemsidan Gawker. Dokumentet förblir fascinerande: ammande mödrar och öronvax fick inte synas, men ”krossade skallar, lemmar, etcetera” var helt okej så länge det inte fanns något synligt blod. Under rubriken ”internationella riktlinjer” finns en punkt om att det inte är okej att förneka att förintelsen skett, om inlägget dessutom innehåller hatpropaganda – vilket är en märklig begränsning: ansågs det finnas en massa oskyldigt naiva förintelseförnekare på Facebook som skulle få hålla på? Det fanns också hela fem punkter som berör kurder i Turkiet: Atatürk fick inte förolämpas, kartor som visade Kurdistan var förbjudna, och så vidare.

Världen chockerades av läckan, på samma vis som när andra internetprofeter som Edward Snowden, Chelsea Manning och Reality Winner spred hemliga skrifter, men chocken gick snabbt över och vi återgick till att tillbe våra sociala medier. Reglerna för vad som fick sägas och inte förändrades ännu en gång, utan att det längre läckte ut till oss.

Aleksic beskriver känslan av ovisshet kring algoritmernas beslut som ”algoritmisk ångest”, där vi känner att vi inte har kontroll över hur det vi säger online sprids, och det är inte bara algoritmen i sig som skapar ångesten, utan det som algoritmen representerar: statlig censur, självcensur, övervakning, och så vidare.

Trots allt detta är Algospeak en överraskande optimistisk bok. Det ständigt muterande språkbruket för att tillmötesgå algoritmer som vi inte har någon insyn i, ser Aleksic som ett bevis för mänsklig kreativitet. Och visst förstår jag värdet för en lingvist som Aleksic i att ett uttryck som ”on fleek” (att något är perfekt utfört) kan myntas av en användare på Vine en dag och spridas över hela världen en vecka senare. Eller att amerikanskt teckenspråk har förändrats för att man lättare ska kunna teckna ord på den övre halvan av kroppen, för att därmed lättare kunna synas i en videoinspelning.

Själv är jag inte lika optimistisk, roliga memer och uttryck till trots. Jag är inte (längre) en språkpreskriptivist som anser att det finns ett ”rätt” språk. Före internets existens ansåg jag att språk utvecklas för att förenkla kommunikation mellan människor genom att finna ord eller begrepp för saker som vi inte tidigare haft ord eller begrepp för. Det som sker nu sker för att kringgå algoritmer, inte för att göra det lättare att förstå varandra.

Jag tror inte att informationsspridningen kring Gaza gynnades av att folk kände sig tvungna att skriva ut ord med asterisker eller använda sig av vattenmelon-emojier i stället för att skriva ut Palestina. Jag tror inte att sexualupplysare gynnas av att behöva använda aubergine-emojin på Tiktok eller skriva ”seggs” i stället för sex. Jag tror inte att det är bra att användare som öppet kritiserar Elon Musk på X inte längre når ut och att man ständigt måste hitta nya öknamn åt honom för att undvika att dra Musks uppmärksamhet till sig. Aleksics bok blir därför en bra lingvistisk överblick över de språkförändringar som sker på nätet och som sipprar ut i världen, men det finns förvånansvärt lite analys av effekterna av dessa förändringar, som om Aleksic – vars inkomst till stor del är beroende av Tiktok – inte förmådde se att världen kan vara annorlunda än den är.

Dataforskaren Jeff Hammerbacher har sagt att de smartaste människorna i vår generation funderar på hur man kan få folk att klicka på annonser. Jovars. Det är väl snarare så att de smartaste människorna i vår generation ödslat alldeles för mycket tid på att klura ut hur de kan uttrycka sig effektivt i en digital offentlighet där sekretessbelagda algoritmer allt mer styr vad som får ses och höras. Och det är väl för j*vligt ändå.