Men det är fel. Och det fiaskoartade avslutet på FN:s klimattoppmöte Cop30 i Brasilien, där länderna misslyckades med att ens erkänna att fossila bränslen behöver fasas ut, visar varför.

Sverige har varit en global gigant inom klimatpolitiken – fram till nyligen.

EU tillsammans med över 80 länder ville ha en tydlig ”färdplan” för utfasning av fossila bränslen, men tvingades backa efter att bland annat ett gäng oljeländer satt sig på tvären. Även frågan om finansiering av klimatåtgärder i fattiga länder fick ett klent utfall då behovet är så mycket större än vad löftena är.

Nu kanske det låter som att jag ifrågasätter själva idén med Cop-möten. Inget kunde vara mer fel. Jag har själv deltagit på tolv möten och skulle kunna ägna hela denna text åt att beskriva hur mycket de bidragit till det globala arbetet för klimatet.

Men – de kan bara fungera som ett golv, på vilket man måste bygga nationell och lokal politik.

Det finns flera skäl till detta. Det första är att man i FN har att göra med skurkstater som Ryssland, Saudiarabien och USA (ja, de räknas dit så länge de fortsätter rösta fram fascister till presidenter). Dessa stater har ofta som mål att sabotera avtalen. Oavsett styre är USA dessutom till sin konstitution organiserat på ett sätt som gör det svårt för den federala nivån att ingå ambitiösa globala avtal över huvudet på sina regioner eller delstater.

Men det finns också föregångsländer, som lyckats skapa stora utsläppsminskningar. Inte bara i de enskilda länderna utan, också genom det faktum att deras goda exempel spridit sig.

Tysklands satsning på förnybar energi har till exempel fått världsmarknadspriset på solenergi att falla som en sten. Nu pressar tekniken ned utsläpp världen över, även i fattigare länder.

Danmark visade tidigt framfötterna med att vara bland de bästa länderna i världen på modern vindkraft och hållbar stadsplanering. I dag vallfärdar andra länder till danska vindkraftsparker för att inspireras av deras lösningar.

Även Sverige har varit en gigant inom klimatpolitiken – fram till nyligen. Den globala klimatrörelsen släpper varje år en ranking av ländernas arbete, och som av en händelse började Sverige störtdyka på listan året då Tidöregeringen tog över makten, efter att länge legat i världstoppen. Senaste året landade vi på plats 13 – sämre än länder som Chile och Litauen.

Modiga och ambitiösa åtgärder pressade ned utsläppen snabbt. Högt bistånd och världens mest ambitiösa klimatfinansiering skapade förtroende i globala förhandlingar. Jag var själv med de gånger Sverige hade nyckelroller på Cop-möten och när Isabella Lövin förhandlade fram EU-paketet ”Swedish proposal” som ledde till utsläppsminskningar i storleken 50 gånger Sveriges årliga utsläpp.

Dessa föregångare skapar bestående ekonomiska förändringar, som ofta är mer bestående än politiska överenskommelser. Basen förskjuts, omställning blir plötsligt möjlig. Hur mycket högern än vill så kan den inte trolla bort att solenergi är världens genom tiderna billigaste kraftkälla.

Så, fortsätt förhandla på Cop-möten. Jag stöttar det helhjärtat och jag kommer säkert besöka fler av dem.

Men inbilla er inte att man samtidigt kan ignorera den nationella politiken. Den mest effektiva klimatåtgärden man som individ kan göra är därför även fortsatt att ge fan i att rösta fram nya högerregeringar.