Brunt och gult är kampens färg. Clara Bohman tar adjö av ett år då kroppsvätskorna skvätt på scenerna som aldrig förr.
Den 18 oktober: Världens mäktigaste man Donald Trump delar AI-videor där han flygbombar sina politiska motståndare med bajs. Samtidigt har kiss och bajs börjat spela en allt större roll på svenska scener. Kvinnliga skådespelare kissar ymnigt på scen: Mira Mark i Exil i Hello Kitty City på Brunnsgatan fyra, Jenny M Jensen i 1974 på Konträr – hon låter det gula skvala på den svenska flaggan för att visa sitt missnöje med svensk kulturpolitik och Elin Skarin i Konstabs Ingmar Bergmans såsom i en spegel kissar i ett dricksglas. I Dämon: Il funeral de Bergman på Dramaten tvättar regissören Angélica Liddell sitt nakna kön framför publiken och skvätter ut smutsvattnet på den.
Att kissa och bajsa på scen är kamp.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Bajskaoset i kulturen har en historia.
Det är i denna samtid som Florentina Holzingers A year without summer sattes upp tidigare i höstas på Dansens Hus i. Att Holzinger är en av Europas mest omtalade konstnärer är inte konstigt. I Stuttgart fick hennes opera Sancta (2024) 18 åskådare att kräkas efter scener där de medverkande piercades och hade sex medan blodet rann. Den österrikiska punkkonstnären har byggt ett konstnärskap där kropp, kön och politik är hennes viktigaste redskap. Titeln syftar på just ett år utan sommar: 1816, när dammet från vulkanen Tambora skymde solen och täckte världen, kulturen och samhället med mörker och kyla. Det här isande året inspirerade den då 18-åriga Mary Shelley att skriva Frankenstein.
Det första som mötte mig på Dansens hus var ett rogivande rosa ljus, lugn musik och rök – ett idylliskt landskap. Kvinna efter kvinna gick upp på scenen. Först påklädda, sedan nakna. Äldre, småväxta, mörkhyade, långa, korpulenta och tatuerade. Ett bortopererat bröst skymtar, någon kommer med rullator och rullstol. Jag chockeras och skäms, tankar strömmar genom mig som jag inte vill kännas vid. Först när de börjar interagera släpper jag taget och ser skönheten. Det är rått och utan filter.
Holzinger greppar samtidens hot: sjuksköterskor och döende i vit sjukhusmiljö, pillerknaprande kvinnor som sjunger kärleksballader till sina terapeuter, robothundar som serverar lösningar på brickor i grönt ljus. Jag känner mig skakad. Hur är denna makabra cirkus annorlunda än den värld vi lever i?
A year without summer avslutas på ett fekal-infernalistiskt sätt. Äldre kvinnor och deras yngre vårdare bajsar och kräks in i ett inferno. Runtom mig gapskrattar publiken, jag gråter, en man framför mig lämnar salen. Det är en verklighetstrogen fantasi av hur evigt liv kunde se ut: lidande utan slut, oändliga ålderskrämpor och kroniskt överbelastade system.
Bajskaoset i kulturen har en historia. Holzingers föregångare återfinns bland Wienaktionisterna och Kunst und Revolution 1968, då man bajsade på borden på Wiens universitet som ett uttryck för nihilism och politisk desperation. I dag kan en president använda skit för att förnedra sitt folk.
I den sista scenen faller vit, syntetisk snö över en skridskoåkande kropp. Askan från Tambora. Mary Shelleys vinter.
A year without summer blev en av förra årets få terapitimmar – inte för att den lugnar, utan för att den vägrar låtsas att vi är friska. Kanske är det därför Pantone utsett vitt till 2026 års färg. Ett försök att lugna en kaotisk omvärld.
Men efter bajsåret 2025 måste man få hoppas.
