En ung generation punkare och husockupanter tvingades lära sig slåss och organisera sig.

”Jag vet inte längre vad vi ska göra”, sade min tyska vän Mats apropå den stora våg manifestationer mot Alternative für Deutschland som pågick samtidigt, den största tyska sociala protestvåg i efterkrigstid. Partiet stod inför sitt genombrott och hade lämnat gatorna bakom sig. Nu stod striden i parlamentet. ”Vi har organiserat demonstrationer sedan tidigt 90-tal, tränat generationer i massolydnad. Men det går inte längre att fortsätta bara på ren rutin”.

Dokumentärfilmen Antifa: Schulter an Schulter, wo der Staat versagte med premiär samma månad som födelsedagsfesten, kan ses som en stafettpinne.

Jag såg den ett och ett halvt år senare, den 14 januari, på Bio Bristol i Sundbyberg.

Dokumentärfilmarna Marco Henig och Steffen Maurer intervjuar fem antifascister som var aktiva under 90-talet och 00-talet i olika tyska städer. Några av dem är samma personer som jag träffade på festen i Kreuzberg. Utifrån deras levnadsöden får vi en historieskrivning över den militanta autonoma antifascismens framväxt.

Efter murens fall och återföreningen löpte en våg pogromer över Tyskland. Startskottet var september 1991 då en folkmobb under fem nätter attackerade flyktingförläggningar och gästarbetarboenden med stenkastning och brandbomber i den östtyska staden Hoyerswerda. Mordbränderna och attackerna spred sig från stad till stad, högerungdomar tävlade om att göra sin stad ”ausländerfrei”, fri från utlänningar.

Det blev väckarklockan för de intervjuade. En ung generation punkare och husockupanter tvingades lära sig slåss och organisera sig. Med framgång. Under 90-talet bildades hundratals tyska antifascistiska grupperingar. Som blev allt skickligare på att genomföra stora demonstrationer som stoppade nazistmarscher och angrep nazistmöten.

Det är nakna porträtt av de fem aktivisterna. Om de dödsfall och överfall som traumatiserade och radikaliserade dem. Att se sin vän Conny Wessman köras över när han jagades ut i gatan av tysk polis i Göttingen eller när husockupanten Silvio Meier knivhöggs till döds av nazister utanför en punksquat i forna Östberlin. Men också hur det påverkade dem att vara aktiva i en allt mer våldsutövande miljö. Kunde självförsvaret gå för långt? Gick det att nå samma resultat genom fredligare metoder som kartläggande journalistik, ungdomsverksamhet eller separatistiska kvinnogrupper, utan att behöva betala samma pris som för de militanta aktionerna? Filmen vill lämna över erfarenheter till nästa generation, utan att försköna eller romantisera. Det är skickligt gjort.

Som politisk diskussion blir filmen däremot tunn. Strategidebatterna lyfts inte fram, om de vägskäl rörelsen ställdes inför. Under de första åren på 90-talet förbjöds elva nynazistiska organisationer i Tyskland. Men repressionen hårdnade även mot antifascisterna. Polisen lärde sig slå ned demonstrationerna och flera antifagrupper tvingades försvara sig mot att stämplas som kriminella föreningar.

Svaret blev att antifagrupperna utvecklat en dubbel struktur. Dels öppna organisationer som tränar aktivister i olydnad och genomför koordinerade öppna massblockader. Som Antifascistische Linke (ALB) i Berlin, den organisation mina vänner skapade ur AAB:s upplösning. Och så slutna ”klandestina” grupper som verkar i det dolda. Som Antifa Ost, den enda europeiska antifascistgrupp Donald Trump fört upp på sin lista över utländska terroristorganisationer. Men som min vän Mats betonade på 50-årsfesten. Nästa generation antifascister kan inte kopiera de äldres metoder. Läget är ett annat nu. De måste gå sin egen väg nu när extremhögern tagit sig till makten.