Inbördeskriget i Sudan har utvecklats till den värsta humanitära katastrofen i världen. Inte minst på grund av inblandningen av länder som Förenade Arabemiraten – som kastar lystna ögon mot landets guldreserver.
Sedan den 15 april 2023 har Sudan slitits sönder av ett fullskaligt inbördeskrig. Infrastruktur har slagits i spillror, tunga vapen har satts in mot tätbebyggda områden och människor har utsatts för grova övergrepp. Civilbefolkningen har betalat det högsta priset.
Konflikten står mellan Sudans väpnade styrkor (SAF), under landets de facto-ledare general Abdel Fattah al-Burhan, och den paramilitära styrkan Rapid Support Forces (RSF), som leds av Mohamed Hamdan Daglo, även kallad ”Hemeti”.
Men de två männen har inte alltid varit fiender. I oktober 2021 samarbetade de för att störta den civila regering som tillträtt efter den auktoritäre Omar al-Bashirs fall. Han hade suttit vid makten sedan kuppen i juni 1989. Burhan blev ordförande i övergångsrådet, medan Hemeti blev vice.
Men alliansen var kortlivad. Under de följande 18 månaderna rustade båda sidor för en oundviklig uppgörelse. I dag kontrollerar SAF ”övergångsregeringen” i norra, centrala och östra delarna av landet. RSF dominerar västra delen av landet och genomför där återkommande attacker mot arméns positioner.
FN uppskattar att över 150 000 människor har dödats sedan kriget bröt ut. Nästan 13 miljoner har drivits på flykt, varav fyra miljoner till grannländer. Samtidigt hotar hungersnöd nu 25 miljoner av landets 36 miljoner invånare.
Trots flera medlingsförsök har inget läger gått med på vapenvila.
Efter 18 månaders belägring intog RSF i november norra Darfurs huvudstad El Fasher. Bilder av massakrer, tortyr och avrättningar spreds snabbt i sociala medier.
Efter ett besök i Darfur beskrevs regionen av Tom Fletcher, FN:s biträdande generalsekreterare för humanitära frågor, som världens nya ”epicentrum för mänskligt lidande”.
– El Fasher är i praktiken en brottsplats, sade han vid en videopresskonferens.
Han vittnade om etniskt motiverade massmord, kollektiva våldtäkter, kidnappningar för lösensummor och försvunna barn. Övergreppen har dokumenterats av FN-organ och bekräftats genom satellitbildsanalyser av experter vid Yaleuniversitetet. När internationella biståndsarbetare fick tillträde till staden i slutet av december fann de den till stora delar övergiven.
Den 24 november, dagen efter att SAF hade avvisat ett förslag om vapenvila från Quad-gruppen (USA, Förenade Arabemiraten, Egypten och Saudiarabien), utropade RSF ensidigt en tre månader lång vapenvila.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Samma dag inledde styrkan ett nytt angrepp mot staden Babanusa i Kordofanregionen i centrala Sudan, där en strategiskt viktig järnvägsknut finns. Den 2 december föll staden till Hemeti, och ännu en gång rapporterades omfattande övergrepp.
Massakrerna i Babanusa och El Fasher markerade en ny brutal nivå i kriget. Först då började konflikten på allvar uppmärksammas i västerländska medier.
Samtidigt meddelade Internationella brottmålsdomstolen (ICC) att den utreder brott begångna av RSF, som ”kan utgöra krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten enligt Romstadgan”.
Under anfallet mot El Fasher sade RSF öppet att deras mål var att döda de omkring 300 000 civila som fortfarande befann sig i staden, eftersom de anklagades för samarbete med fienden. Genom att sprida videor av tortyr och summariska avrättningar spred Hemetis styrkor skräck bland, både bland de belägrade invånarna och bland SAF. Strategin påminde om hur IS använde sin ”Jihad 2.0”-kampanj i sociala medier 2014, vilket fick den irakiska armén att fly i panik och gjorde det möjligt för IS att inta Mosul utan strid.
RSF:s mål i kriget är att ta kontroll över hela Sudan. Krigsskådeplatsen är komplex: även om uppmärksamheten riktas mot Darfur pågår hårda strider också på slätterna i delstaterna Norra Kordofan och i Västra Kordofan. Ingen av sidorna verkar beredd att acceptera något annat än total seger, eller att lämna över makten till en civil regering.
Konflikten i Sudan har sina rötter i arvet efter Omar al-Bashirs islamistiska regim. Sedan april 2019 sitter han fängslad i Kobar, i väntan på att ställas inför rätta i Internationella brottmålsdomstolen för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Darfur.
Den fredliga civila revolutionen 2018 hade som mål att avveckla det politiska och säkerhetsmässiga arv som Bashirs National Congress Party (NCP) lämnat efter sig, men den tog inte tillräcklig hänsyn till Burhans och Hemetis maktambitioner. Burhan, som själv kommer från NCP, har upprepade gånger lutat sig mot krafter lojala med den gamla regimen – de så kallade kizan – för att stärka sin position gentemot Hemeti. I april 2022 presenterade Burhan en ny koalition, Broad Islamic Current. Samtidigt frikändes 13 tidigare högt uppsatta NCP-figurer från anklagelser om bland annat grundlagsbrott, terrorfinansiering och mordförsök på övergångspremiärministern Abdalla Hamdok i mars 2020.
Strategin var effektiv, både för att tysta protester för en demokratisk övergång och för att tränga undan Hemeti. Under de knappt två år som detta ”samliv” varade försökte Burhan införliva RSF:s omkring 100 000 soldater i SAF för att få kontroll över dem. Hemeti, som fruktade att bli lämnad i sticket, valde då att omplacera sina styrkor runt om i Sudan. Detta drag sågs som ett direkt hot i Khartoum, och konfrontationen blev oundviklig.
Sedan kriget bröt ut har Hemeti och hans allierade framställt sig som ett skydd mot kizan-gruppens dominans över Sudan och mot SAF, som de beskriver som dess väpnade gren.
Det är stödet från Abu Dhabi som gör det möjligt för Hemeti att fortsätta kriget och stå emot SAF.
Budskapet har fått stor spridning i sociala medier och hjälpt RSF att rekrytera marginaliserade grupper från Bashirregimen. Den har också bidragit till att vinna avgörande stöd från Förenade Arabemiraten (UAE), särskilt från Abu Dhabi. Dess härskare, Muhammad bin Zayed Al-Nahyan (MBZ), är en uttalad motståndare till politisk islam och Muslimska brödraskapet.
Relationen mellan RSF och Förenade Arabemiraten är avgörande för att förstå kriget i Sudan. Det är stödet från Abu Dhabi som gör det möjligt för Hemeti att fortsätta kriget och stå emot SAF. Kontakten går tillbaka till 2015, då Hemeti ställde sina trupper till UAE:s förfogande i kriget mot huthirebellerna i Jemen. Enligt en av mina källor i Gulfregionen såg Abu Dhabi tidigt Hemeti som ett sätt att stärka sitt inflytande i Östafrika:
– De såg honom som den perfekta mellanhanden i förhandlingarna med Ryssland om att upprätta en rysk flottbas i Port Sudan, med en emiratiskt fraktterminal intill.
Planen förverkligades aldrig fullt ut. Till UAE:s förtret gjorde Burhan senare Port Sudan till tillfällig administrativ huvudstad och godkände den ryska basen – men utan någon emiratisk hamn bredvid. Åtminstone för tillfället.
Hemeti har fler kort på handen. Han började som exportör av kameler till Gulfstaterna och kunde i början av 2000-talet använda sina ekonomiska resurser till att bygga upp de regimtrogna Janjaweedmiliserna, som senare blev RSF. De övergrepp de begick gav honom smeknamnet ”slaktaren från Darfur”. Hans kontroll över regionens guldgruvor – bland annat genom familjeföretaget Al Junaid – där större delen av produktionen skeppas till UAE, gjorde honom relativt oberoende av Bashirs regering.
Exporten av guld till Abu Dhabi och Dubai finansierar Hemetis krigföring och gör det möjligt för honom att skaffa utrustning och legosoldater via UAE. Ett tecken på hur viktig guldhandeln har blivit är att UAE importerade 29 ton guld direkt från Sudan under 2024, jämfört med 17 ton 2023, samt betydande mängder via grannländerna: Egypten (27 ton), Tchad (18 ton) och Libyen (nio ton). Uppgifterna publicerades i FN:s handelsdatabas UN Comtrade den 31 oktober 2025, men togs bort några dagar senare, beskrev de två sistnämnda länderna som ”utförselspunkter” för guld som kontrolleras av RSF.
Exploateringen av Sudans guldtillgångar har därmed blivit en central drivkrafter bakom regionala makters inblandning i kriget. SAF har fått vapen och pengar från Ryssland (som också handlar med RSF), Turkiet, Iran, Egypten och Qatar. RSF får, utöver stödet från sin främsta allierade UAE, hjälp från länder som står Emiraten nära, bland annat Kenya, Uganda, den libyska fraktion som leds av Khalifa Haftar samt Etiopien.
Dessa relationer är inte tillfälliga. Nu kan Etiopien räkna med Hemetis stöd i konflikten med Egypten om det enorma vattenkraftsdammprojekt som Etiopien bygger på Nilen. Talande nog har både Etiopien och Kenya, sedan de öppet deklarerat sitt stöd för RSF, redovisat guldproduktionssiffror för första kvartalet 2025 som är dubbelt så höga som hela 2024.
USA och EU skulle kunna sätta press på Emiraten, åtminstone för att minska krigets intensitet, men har hittills avstått.
Ändå är den särskilda relationen mellan Abu Dhabi och RSF inte exklusiv. Trots att den sudanesiska regeringen ofta fördömer Quad-gruppen för partiskhet och anklagar UAE för inblandning i de övergrepp som Hemetis styrkor begår, har man inte brutit de diplomatiska relationerna med Emiraten, som är en växande makt i Gulfregionen. Sudan fortsätter att sälja spannmål och boskap till UAE och importerar tillverkade och förädlade varor därifrån för att dämpa inflationen och bekämpa hungersnöd. Länderna är också ekonomiskt beroende av varandra: redan före den nuvarande konflikten var Sudans ekonomi svag, inte minst till följd av långvariga amerikanska sanktioner.
Många emiratiska banker var verksamma i Sudan redan innan USA började lätta på restriktionerna 2017, och de spelar en central roll i landets utrikeshandel. Trots Khartoums försök att diversifiera exporten – bland annat genom guldraffinaderier i Qatar – står Burhans läger inför en hård verklighet: även den officiella guldexporten, alltså den som kontrolleras av staten, är beroende av UAE. Emiraten handlar dessutom med företag i norra Sudan som specialiserar sig på guldraffinering och stödjer lokala politiker, trots deras påstådda kopplingar till SAF.
UAE och särskilt Abu Dhabi framstår därmed som krigets stora vinnare. Genom att stödja RSF och samtidigt pressa SAF till kompromisser har Emiraten stärkt stärkt sitt geopolitiska inflytande, inte minst mot rivaler som Saudiarabien, Qatar och Egypten. Trots det diskuteras Emiratens roll i Sudan sällan öppet i internationella forum.
Det ständigt splittrade Arabförbundet har varit noga med att inte nämna UAE. USA och EU skulle kunna sätta press på Emiraten, åtminstone för att minska krigets intensitet, men har hittills avstått. Amerikanska sanktioner har endast riktats mot privata företag med bas i UAE som har kopplingar till RSF. Och som framgår av en rapport från policyorganisationen The Sentry, som specialiserar sig på att avslöja krigsbrott, har RSF etablerat egna bolag i Dubai för kringå restriktioner.
Den 20 november, som svar på massakrerna i El Fasher, riktade EU:s utrikeschef Kaja Kallas skarp kritik mot RSF och tillkännagav sanktioner mot Hemeti. Men bara en vecka senare antog Europaparlamentet en resolution som fördömde Sudans förödande inbördeskrig utan att nämna Emiraten. Efter intensiv lobbying från Abu Dhabi pekade resolutionen i stället ut Emiraten som en nyckelaktör, tillsammans med sina Quad-partner, i arbetet för fredlig medling.
Samtidigt söker EU ”närmare ekonomiska band med [UAE] och driver ambitiösa frihandelsförhandlingar som, enligt en högt uppsatt emiratisk tjänsteman som uttalat sig anonymt om de känsliga diskussionerna, går fram i rasande fart”, enligt tankesmedjan L’Observatoire de l’Europe. Det är uppenbart att livet för miljontals sudanesiska civila väger lätt.
Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander
