En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.
Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.
Den självsäkra men kämpande Hannah Horvath, spelad av Lena Dunham själv, drömmer om att bli författare. Genom att utsätta sig för så många erfarenheter som möjligt, såväl härliga som pissiga, samlar hon på sig berättelser att brodera sitt skrivande med. I ett avsnitt tar hon ett ströjobb som reklamskribent på det flashiga modemagasinet GQ. På högkvarteret erbjuds pingisbord, välfylld ölkyl och ett snacksrum, tidstypiska markörer för millennialgenerationens ideal om en skön arbetsplats. Man skulle antingen softa i saccosäckar frivilligt på kontoret efter arbetstid eller vara en ”digital nomad” – inte ha ett kontor överhuvudtaget, utan jobba på distans från typ Bali eller en bergstopp i Anderna. I dag ett hånat fenomen: varför ska man låtsas som om ett jobb är någonting annat än en nödvändighet? Din chef är inte din jämlike och dina kollegor är mer att likna vid medgisslan än polare. Men den där sköna arbetsplatsen vittnar ändå om att saker kunde betyda någonting annat. Kanske finns där även vänskap, en kollektiv känsla av att skapa mening tillsammans?
Hannah anno 2014 ser förstås sitt jobb på GQ som under hennes värdighet och högst tillfälligt. Något hon kan försörja sig med medan hon parallellt ägnar sig åt det Riktiga Skrivandet. I dag är ett sådant jobb mångas drömslutstation på karriärslinjen, samtidigt som Chatgpt har konkurrerat ut i stort sett allt behov av mänskliga fingrar på tangentbord. Kvar är en desillusionerad generation i vuxenblivandets startgropar med samma materiella drömmar och behov, typ som ett krypin med tak och fyra väggar att kalla sitt hem.
I år är det tio år sedan Trump först valdes till president och sedan dess har imperiet stadigt fallit. Vi kanske trodde att vi gasade mot slutet redan 2012, då vi precis genomlevt en av vår tids djupaste ekonomiska depressioner, kände klimatkrisen flåsa oss i nacken och inväntade jordens undergång i enlighet med Mayakalendern. Men i dag är känslan att vi alla är fastspända vid någon av Elon Musks hembyggda rymdraketer och utskjutna mot ett iskallt hål i världsrymden. Inte konstigt att unga under dessa Roms sista dagar blickar mot en tid då man vågade ta både saker och sig själv på allvar. Våga drömma om att bli författare, att slå igenom i New York, att förverkliga sin potential.
Vi millennials är en utskälld generation, både av de föregående och de efterföljande ålderskohorterna. Antingen heter det att vi lägger alla våra pengar på avokadomackor eller att vi är cringe som ritar mustascher på insidan av pekfingrarna och håller upp dem under näsan för att vara gulligt underfundiga. Visst, men som många generationskamrater före mig sagt: hellre pinsam och fri, än cool och fjättrad. Jag sätter på Girls S01E01. Avsnittet heter ”Vagina Panic”. Året är 2012, den oförblommerade fascismen är fortfarande några år bort och det är fint att vara woke.
