En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.
Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!
