I ”Kollapsen” är det Édouard Louis brors tur att kastas under bussen. Föga överraskande beskrivs han som en ond och våldsam jävel. Ändå känner författaren ingenting, och inte Flammans kritiker heller.
Édouard Louis debutroman Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) var en rasande uppgörelse med familjen och uppväxten under trasproletära förhållanden i norra Frankrike. Som många andra blev jag golvad av den. Kombinationen av råhet och ilska med en mer distanserad sociologisk blick framstod som på samma gång äkta som politiskt gångbar. Louis var bara 22 år när boken publicerades, och vi var många som tänkte att det här är en författare att hålla ögonen på.
De flesta av hans böcker har riktat sig mot en specifik familjemedlem. Så även den nya Kollapsen som handlar om hans storebrors för tidiga död. Men även i de böcker som främst handlat om Louis själv, har familjen varit närvarande. Våldets historia – som är hans andra bok – kretsar kring en våldtäkt han blir utsatt för och består av en dialog med hans syster om det som skett. Den följdes senast upp av vad jag menar är hans bästa bok, Vem dödade min far?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Vänstern tenderar att bli vag när fienden ska pekas ut. Kapitalism och patriarkat kan vara nog så dödliga men som begrepp likväl abstrakta. Det som gjorde Vem dödade min far? politiskt intressant var att Louis genom att skriva ut namnen på de ministrar som drog in faderns bidrag och rätt till medicin, också namngav hans bödlar. Boken är en påminnelse om att den härskande klassen inte är det minsta abstrakt, de har namn, hemadresser och de kan ställas till svars.
Därefter har det gått utför. Efter två böcker om modern, som inte kan beskrivas som annat än lågvattenmärken i Louis produktion, har turen nu alltså kommit till hans bror. När brodern dog 38 år gammal, utblottad och alkoholiserad, hade de inte haft kontakt på många år.
Det är med viss bävan jag börjar läsa och tyvärr blir mina farhågor snabbt besannade.
Det bultande hjärta och den rasande ilska som gjorde Louis första böcker spektakulära har med tiden mattats av.
Att broderns död inte påverkat Louis nämnvärt framgår redan i bokens första mening: ”När jag fick beskedet att min bror var död kände jag ingenting, varken sorg, förtvivlan, glädje eller tillfredsställelse.”
Trots det återkommer Louis boken igenom till att han hatade honom. Han vägrar att gå på begravningen, även om det sårar modern. Han till och med försöker prata sig ur att betala för omkostnaderna, trots att han är den enda i familjen med pengar.
Han ringer upp gamla flickvänner för att förstå broderns liv under de år de inte hade kontakt. Fram växer bilden av en människa som gjorde alla i sin omgivning illa. Han slog sina partners, hotade deras barn, blev anmäld för våldtäkt, och hatade bögar. Homofobin var också en av anledningarna till att den homosexuella Louis slutgiltigt bröt med honom.
Men de flickvänner Louis pratar med vittnar också om en man som kunde vara oerhört generös och kärleksfull.
Även Louis själv återkommer till tillfällen då brodern fanns där för honom.
Han minns hur han hjälpte honom att måla om när han flyttade hemifrån. Hur han i flera dagar höll sig nykter och arbetade koncentrerat, mån om att Louis skulle ha det fint i sin nya bostad. När föräldrarna vägrade att hjälpa Louis att köpa kurslitteratur ringde brodern upp dem, vansinnig över att de inte förstod vikten av Louis studier.
Om dessa episoder är tänkta att nyansera bilden av brodern är resultatet intetsägande. Det finns ingen motsättning att förvånas över, och Louis lyckas aldrig nå bortom den i grunden banala insikten att människan är en komplex varelse kapabel till både ont och gott.
Jag misstänker att det beror på att han egentligen inte bryr sig nämnvärt. Det bultande hjärta och den rasande ilska som gjorde Louis första böcker spektakulära har med tiden mattats av. I och med att han inte känner något särskilt inför broderns död framstår också hatet mot honom som slentrianmässigt.
Detsamma kan väl i ärlighetens namn sägas om Louis författarskap.
