Succéförfattaren Xiaolu Guos nya omtolkning av “Moby Dick” är upplagd för ett maffigt äventyr. Ellika Lagerlöf imponeras av språkkänsla och tempo – men önskar att författaren vågat släppa taget om läsarens hand.
Det krävs en del författarkött på benen för att våga sig på en parafras på Herman Melvilles Moby Dick (1851). Den internationellt uppmärksammade kinesisk-brittiska författaren och filmskaparen Xiaolu Guo borde dock vara den rätta. Kultförfattaren Ursula Le Guin har skrivit uppskattande om hennes A Concise Chinese-English Dictionary for Lovers, och i hemlandet har hon utsetts till en av decenniets viktigaste litterära röster.
Call me Ishmaelle (Vintage, 2025) utspelar sig under samma historiska epok som Melvilles roman, och ligger nära originalet. Genom att redan i titeln använda sig av dess välkända öppningsfras – ”kalla mig Ismael” – vänder hon med feminiseringen av namnet på könsordningen. I Guos version är det den unga kvinnan Ishmaelle som beslutar sig för att lämna den brittiska kustby där hon vuxit upp. Genom att klä ut sig till man och ta sig namnet Ishmael korsar hon Atlanten och kastas in i en kedja av händelser som för henne ombord som valjägare på skeppet Nimrod. Under den halvgalna kaptenens ledning ska de leta upp den vita val som en gång tog hans ena ben.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det handlar alltså om en flicka förklädd till pojke på ett skepp som jagar en genetiskt avvikande kaskelott – det är en potent symbol för all annanhet, såväl queerhet som femininitet. Skeppsmiljön på Nimrod för på bästa sätt tanken till Pirates of the Caribbean och med sitt myller av etniciteter (den polynesiska Kauri, en taoistisk munk som kaptenens rådgivare, och kaptenen själv som beskrivs som till hälften svart och till hälften ursprungsamerikan) utgör de i sin tur en perfekt fond för att förstärka tematiken. Samtidigt berättar sammansättningen om hur jaktindustrin på kaskeloten som pågick från 1700 in på 1900-talet kunde vara en karriärväg för icke-vita sjömän.
Det är med ett imponerande språk Xiaolu Guo (bilden) vävt den nya berättelsen. Prosan är stundtals shakespeariansk, men rak och effektiv och lyckas förmedla äventyrssagans språkkänsla i en moderniserad tappning. De korta kapitlen gör sekvensartade nedslag i handlingen och driver berättelsen framåt med hög hastighet.
Det är en på många vis stark omtolkning av den amerikanska klassikern, men jag hade önskat att Guo vågat släppa läsarens hand någonstans på vägen. Som när Ishmaelle för tredje, fjärde och tionde gången påpekar sin kvinnlighet (”Här var jag, en kvinna, bland dessa kvinnolösa män… Hur skulle jag alls kunna överleva?”). Eller när hon i samtal med skeppskirurgen Hawthorn lär sig om Carl von Linnés art- och könskategorisering och mer en än gång drar paralleller mellan detta och sin egen situation (vad skulle den svenska botanikern ha kategoriserat henne som?). Jag vill bläddra vidare – man fattar!
Trots att det inte är en bok som ska läsas enbart som saga, saknar jag också det som är äventyrets behållning: att hängivet få ryckas med. Visst, på ytan är det ett drabbande öde, ändå läser jag med en viss distans. Först efter dryga 200 sidor när Ishmaelles sjömanskollega upptäcker att hon är kvinna och under hot om avslöjande upprepade gånger våldtar henne står något riktigt på spel.
Livet till sjöss är ett nött frihetsmotiv, men omhändertas och omtolkas av Guo till en annan slags frihet – att få vara kvinna eller något mellan det och man, såväl som britt och amerikan och ingetdera på samma gång. Det är en smart kommentar på det klassiskt amerikansk-liberala negativa frihetsbegreppet, men räcker inte för att ro i hamn drygt 400 sidor. Resultatet blir en något urlakad äventyrsberättelse med en underström av progressivt och pratigt tankeinnehåll. Nu längtar jag efter att få läsa det riktiga äventyret.