Det känns nästan lite ofint att störa den dåliga stämningen när marxisterna Lovisa Broström och Johan Alfonsson återigen debatterar klass. Men vad ska man göra, när den kanske viktigaste aspekten av hur det svenska klassamhället förändrats saknas i diskussionen?

Först och främst: den här debatten är uppfriskande. Alltför mycket klassanalys i dag handlar om att identifiera ”den riktiga arbetarklassens” (läs: vita industriarbetare i glesbygden) värderingar och att utifrån dessa utforma sina politiska förslag. Eftersom man tänker sig att denna ”riktiga” arbetarklass ogillar invandring och vindkraft, så kan man beskriva det som vänsterpolitik att vara för stram migration och kärnkraft.

Broströms och Alfonssons debatt är betydelsefull just eftersom den bryter med en sådan identitetspolitisk förståelse av klass. Här svingar debattörerna inom den marxistiska traditionen, där klass handlar om maktrelationer. Den centrala frågan är därför inte vad en föreställd arbetarklass tycker om asylrätt eller dieselpriser, utan hur makt kan flyttas – från dem som lever av att äga till dem som lever av att arbeta.

Det är inte syrliga kommentarer om den bortskämda medelklassen som försvårar koalitionsbyggandet, utan materiella villkor formade av politiska beslut.

För att lyckas med ett sådant projekt behöver vi emellertid en mer precis analys av det glapp mellan arbetarklass och medelklass som Broström och Alfonsson träter om.

Precis som Broström tror jag att politik handlar om att väva samman olika klassegment i koalitioner som kan genomdriva och upprätthålla reformer. Den svenska välfärdsstaten blev inte så exceptionellt långlivad eftersom högern älskade den, utan eftersom de borgerliga partierna inte ville stöta sig med kärnväljare som hade inrättat sina liv efter universell välfärd.

Och precis som Alfonsson menar jag att svensk politik under de senaste decennierna i huvudsak har gått ut på att försämra för arbetarklassen, ofta tack vare socialdemokratisk eftergiftspolitik.

Både Broströms och Alfonssons problem är att de saknar en analys av varför medelklassen och arbetarklassen glidit isär. Broström tycks mena att glappet är överdrivet och att medelklassen är ett slags arbetarklass med lite bättre arbetsvillkor. Detta underskattar betydelsen av en lång rad reformer vars primära syfte varit att bända loss medelklassen från dess historiska allians med arbetarna.

Även Alfonsson, som korrekt identifierar ett vidgande glapp, saknar en analys av det politiska ingenjörskap som ligger bakom förändringen.

Svensk välfärdspolitik har sedan 1990-talet gått ut på att erodera det allmänna skydd som gagnar alla löntagare – oavsett vilken klass man tillhör. Nästan alla har förlorat på det, men de som drabbats överlägset värst är de med minst ekonomiska marginaler.

Samtidigt har politikerna subventionerat en lång rad privata välfärdslösningar som resursstarka medelklassgrupper har använt för att kompensera för nedskärningarna i välfärden. Samtidigt som socialförsäkringarna urholkats har politikerna sänkt ISK-skatterna så att folk kan spara till en buffert om olyckan skulle vara framme. Samtidigt som primärvården är svältfödd på resurser förmånsbeskattas privata sjukförsäkringar som gör det möjligt att runda köerna. Och allt medan skolklasserna blir större får medelklassföräldrar möjlighet att sätta sina barn i skolor där det går färre resurskrävande elever.

Stora segment av medelklassen är alltså inte bara löntagare med bättre arbetsvillkor, som Broström menar, utan en kompenserande klass som politikerna har smörat för med allehanda avdrag och skattelättnader. Deras klassintressen har stöpts om för att sammanflätas med de allra rikaste.

Konsekvensen har blivit en ny klassallians, mellan kompenserande segment ur medelklassen och den ekonomiska elit som säljer privat välfärd och som tjänar allra mest på lägre skatter.

Detta förändrar så klart inte faktumet att medelklassen är löntagare, men det förändrar möjligheterna att bedriva progressiv politik. Varje gång någon ens mumlar om att höja kapitalskatterna kommer medelklassen hållas upp som en sköld: ”Titta, ni försämrar för vanliga småsparare”. När dessa beslut väl är på plats vågar inte politikerna – som är fixerade vid att inte förlora mittenväljare – göra några förändringar.

På det här sättet skapar politiska beslut de klasskoalitioner som bär upp politiken. Det är inte syrliga kommentarer om den bortskämda medelklassen som försvårar koalitionsbyggandet, utan materiella villkor formade av politiska beslut. Arbetarklassen har övergivits, som Alfonsson påpekar, men medelklassen har samtidigt koopterats.

Om vi ska forma en ny progressiv klassallians behövs två saker. För det första måste vi förstå att politik inte främst handlar om val, valkoalitioner och valrörelser. Den nya klasskoalitionen mellan medelklass och ekonomisk elit har formats av politiska beslut som sällan fått uppmärksamhet i den offentliga debatten: det är teknokrater som eroderat den gemensamma tryggheten och subventionerat den privata välfärden, bakom väljarnas rygg.

För det andra – och här tror jag att jag är överens med båda debattörerna – så behöver vänstern vinna tillbaka arbetarklassen med reformer som stärker hela löntagarkollektivet. En välfärd som fungerar och ger trygghet åt alla minskar behovet av privat välfärd. Sex timmars arbetsdag skulle förbättra livet för arbetare såväl som HR-konsulter.

När väl dessa reformer är på plats ligger bollen hos högern: försök rasera detta, om ni vågar.