I Sydkoreas könskrig finns inga vinnare

Den 17 maj 2016 går en 23-årig kvinna in på toaletten på en karaokebar i det hippa Gangnam-distriktet i Sydkoreas huvudstad Seoul. Därinne möts hon av en 34-årig man som hugger henne fyra gånger i bröstet med en kökskniv.

Mannen, som inte känner kvinnan, grips och uppger som motiv sitt hat mot kvinnor, som han menar har ignorerat och förödmjukat honom hela livet. Polisen avfärdar hans förklaring och slår i stället fast att orsaken är mental ohälsa.

De följande dagarna samlas tusentals personer vid Gangnamstationen för att sörja offret och protestera mot rättsprocessen. I talen vittnar kvinnor om sexism och våld i det sydkoreanska samhället. På plakaten står budskap som ”Hon var död och jag hade tur att överleva”.

Samtidigt växer en motreaktion. Män samlas för att protestera mot vad de upplever som en antimanlig rörelse. ”Alla män är inte kriminella” står det på flera plakat, vilket leder till konfrontationer. En man dyker upp iförd en rosa elefantdräkt med texten ”Alla köttätare är inte dåliga, bara de kriminella”, i en referens till att kvinnor kan beskrivas som ”föda” i Sydkorea. Som svar sätter kvinnor lappar på elefanten med ordet ILBE-ch’ung, ”ILBE-insekt”, i ett försök att ”spegla” den sexistiska retorik som används av misogyna mansrättsrörelser så som just plattformen ILBE.

De följande månaderna skjuter försäljningen av feministisk litteratur i höjden i Sydkorea och flera nyord uppstår som gör narr av mäns snålhet och små penisar. På sociala medier som Kakao Talk blir ”fingernyp”-emojin populär i feministiska kretsar – en hand som håller upp tummen och pekfingret, vilket tolkas som en symbol för en liten penis. Det ger i sin tur upphov till en antifeministisk konspirationsteori om att kvinnor medvetet driver med mäns kroppar.

Om detta låter både extremt och förvirrande är det inte konstigt. Händelsen var en våldsam kulmen på ett regelrätt könskrig.

Rötterna till det särskilt hätska klimatet mellan kvinnor och män i landet, som ibland kan få den västerländska ”manosfären” att framstå som slätstruken, handlar dock inte bara om kön. De står även att finna i den allt hårdare ekonomiska konkurrens som sedan 1990-talet har upprätthållit det sydkoreanska ”undret”.

---

Liksom på många andra håll har sydkoreansk feminism gått i vågor. Det första genombrottet vid mitten av 1900-talet möttes av en backlash då män kände sig hotade av kvinnors nyvunna rättigheter. Det gav i sin tur upphov till en ny feministisk rörelse som drevs av 80-talister. De började studera runt millennieskiftet, i kölvattnet av den asiatiska finanskrisen som drabbade Sydkorea 1997.

Dittills hade den sydkoreanska ”tigerekonomin” byggt på så kallade chaebols, stora industrikonglomerat. När flera av dem gick i konkurs inledde en serie regeringar ett reformprogram framtaget i samarbete med Internationella valutafonden IMF. Arbetsmarknaden luckrades upp och den skyddade marknaden öppnades för utländsk konkurrens. Anställda i 40- och 50-årsåldern tvingades gå i tidig pension, det vill säga sparkades, medan yngre personer började anställas på nya korttidskontrakt. Sedan dess har det blivit extremt svårt för unga att få fast anställning.

Samtidigt växte en konsumtionskultur fram där status allt mer kopplades till pengar och livsstil – just när färre hade råd med det.

– Det går inte att förstå könskriget utan att även se på det som hänt i ekonomin, säger forskaren Youngmi Kim (bilden) vid Edinburghs universitet till Flamman.

– Arbetslivet har blivit väldigt polariserat sedan den nyliberala politiken inleddes i slutet av 1990-talet. Det är samma sak i Japan. Män brukade arbeta för samma företag i 30 år men nu är det väldigt fragmenterat. Folk arbetar mer för plattformar och vet knappt vem deras chef är. Hur ställer man sociala krav då?