På parkeringen utanför mitt systembolag här i Skaraborg står de på rad.
Med rostiga Volvobilar, knäckta kepsar och dekaler från ”SD motor” på vindrutan. Vi hamnar ofta i samtal. De gillar låg invandring, jobbskatteavdrag och sänkta bensinpriser.
Men a-kassan ska fan ingen röra och vinstdrivande skolor avskyr de. Ändå röstar de på Sverigedemokraterna.
Och visst, en gång i tiden var de ett mittenparti.
I sitt första partiprogram från 1989 var man mot kärnkraft, för bilfria innerstäder och begränsningar av utländskt ägande. Så sent som 2010 förespråkade man förstatligande av vården och vinstförbud i välfärden.
Men 2015 hände något.
Sverigedemokraterna har blivit ett parti för de allra rikaste, på långt avstånd från sina väljare i glesbygden.
Då sade man plötsligt att KD och M var naturliga samarbetspartners. Att marginalskatterna var för höga. Att utländskt riskkapital inte längre var något problem i skolorna, och inte heller privata sjukvårdsförsäkringar.
Minns ni den rasistiska valfilmen från 2010, när en pensionär stapplar över scenen, jagad av burkaklädda kvinnor, och budskapet var att vi måste välja ”invandringsbroms” framför ”pensionsbroms”?
I dag framstår den som vänsterpopulistisk jämfört med partiets nuvarande linje. Nu är man beredd att inskränka den generella välfärden, som att ta bort flerbarnstillägget, för att minska invandringen. ”Invandringsbromsen” har ersatts av en ”välfärdsbroms”.
Sedan 2022 års Tidöavtal har det talats mycket om att SD styr, och att både de borgerliga partierna och Socialdemokraterna har anpassat sig. Det stämmer i så måtto att invandringspolitiken stramats åt ordentligt.
Men den trenden är global. Den har inte främst att göra med SD.
För Moderaternas väljarbas har det alltid varit viktigast att krympa välfärdsstaten och göra arbetskraften billigare. Attackerna mot invandrare är just nu det perfekta verktyget. I ett alternativt universum där SD inte finns är det lätt att se Moderaterna göra en liknande omläggning som Republikanerna i USA, med Christian Sonesson och Hanif Bali vid rodret.
SD har däremot svikit sin arbetarbetonade väljarbas på ett sätt som saknar motstycke. Trots dyra löften om att permanent höja a-kassan och en tandvårdsreform har man återinfört stupstocken och fördyrat tandläkarbesöken för unga.
I den nyutkomna boken Hej då Tidö har Peter Gustavsson och Mats Wingborg gjort en gedigen genomgång av SD:s omsvängning. Det är tveklöst den viktigaste boken du kan läsa inför valet.
Där påpekar författarna att många andra högerpopulistiska partier ute i Europa går till val på ambitiös välfärdspolitik. Lag & Rättvisa i Polen har höjt barnbidraget och utökat pensionerna. Fidesz i Ungern och Italiens bröder har gjort välfärdssatsningar för att gynna barnafödandet. Nationell samling i Frankrike har under Marine Le Pen förespråkat nationalisering av banker och utbyggd offentlig sektor.
Jimmie Åkesson har valt motsatt väg.
Det sägs ofta att han inspirerats av Viktor Orbán och Giorgia Meloni. I själva verket står han till höger om dem i den ekonomiska politiken. Så pass att han stödjer en avtrappning av jobbskatteavdraget för alla som tjänar över 64 000 kronor i månaden. Det vill säga de rikaste fyra procenten av Sveriges befolkning.
Det brukar sägas att för kepsgubbarna i Skaraborg är minskad invandring det enda som betyder något. Jag vet att det inte stämmer.
Jag minns nämligen debatterna mellan Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt i slutet av 10-talet. Sjöstedt riktade alltid stenhård kritik mot att Åkesson svek sina väljare om a-kassan, vinster i välfärden och pensionerna. Sällan har jag sett Åkesson bli så rasande som när Sjöstedt avfärdade SD som ett borgerligt parti i mängden.
Nooshi Dadgostar verkar ha övergett strategin. Frågan är om det var förhastat?
För Sverigedemokraterna har blivit ett parti för de allra rikaste, på långt avstånd från sina väljare i glesbygden. Och kanske är det där som SD är mest sårbart. Inte i migrationspolitiken, där de sätter dagordningen. Utan i vardagsfrågorna för knegarna på parkeringsplatsen: vem som skor sig, och vem som får betala.
