Dessa gemensamma fiktioner gör samhället möjligt. Pengar är en av dem. Det multilaterala systemet och folkrätten är andra. Ändå är många som aldrig skulle ifrågasätta det första snabba att avfärda det andra. Skälet är enkelt: vissa fiktioner sätter gränser för makten.

Att bryta med den regelbaserade ordningen kan vara lönsamt för några få. Men det sker på allas andras bekostnad.

Under de senaste åren har trycket på den internationella ordningen ökat från två håll.

Å ena sidan ser både stora och framväxande makter en chans att försvaga normer och forma om dem till sin egen fördel. Det mest brutala uttrycket är kriget självt. Rysslands invasion av Ukraina, folkmordet i Gaza och USA:s försök till regimskifte i Venezuela och nu Iran – allt utan ens en fernissa av internationellt stöd – signalerar att vissa regeringar öppet utmanar grunderna för det internationella systemet.

Samma logik syns bortom slagfältet: hur handel, teknik och till och med migrationsflöden görs till vapen – verktyg som allt oftare används för att pressa rivaler och främja geopolitiska intressen.

Å andra sidan pressas den regelbaserade globala ordningen också när politiska ledare, ställda inför dessa angrepp, väljer tystnad eller tvetydighet i stället för att försvara folkrätten. I försöken att undvika konfrontation hemfaller de åt eftergiftspolitik, i den felaktiga tron att återhållsamhet ska lugna dem som bryter mot reglerna. De tror att ord inte kan skada den internationella ordningen på samma sätt som bomber gör. De har fel. Ord kan skapa hela världar.

När medelstora makter inte försvarar globala regler – eller ännu värre, överger dem – påskyndar de deras erosion. Avhopp går inte obemärkta förbi. Allierade ser det. Rivaler ser det. Stora och små stater likaså. Och när tillräckligt många drar slutsatsen att reglerna inte längre spelar någon roll börjar systemet falla isär. I försöken att skydda sig själva skapar de just den oordning de fruktar.

När medelstora makter inte försvarar globala regler påskyndar de deras erosion.

Bakom dessa dynamiker ligger en enkel men felaktig idé: att en multipolär värld, med återgång till inflytelsesfärer, skulle gynna stormakter genom att skapa en stabil maktbalans, och samtidigt gynna deras medborgare. Historien antyder motsatsen. När regler försvinner uppstår inte stabilitet, utan rivalitet. Och det leder till kamp och fattigdom för alla. Eller, nästan alla. Människor bör inse att mycket av det vi tar för givet och som gör våra liv drägliga – ekonomisk tillväxt, fungerande marknader, välfärd – vilar på internationell stabilitet och fred.

Den internationella ordningen vilar på en enkel övertygelse: att makt kan begränsas av lag, att åtaganden kan överleva kortsiktiga intressen och att samarbete kan dämpa rivalitet.

Multilateralism är inte ett abstrakt ideal. Det är vardag. Ett fabriksjobb i Detroit. Ett välfyllt snabbköp i Paris. En student i London. En semester i Japan. Vårt välstånd vilar ytterst på något så skört som avgörande: den regelbaserade ordningen.

Och om någon tvivlar: föreställ er våra välfärdsstater i en värld där ett långvarigt krig i Mellanöstern driver upp oljepriset till 150 dollar per fat. Där en tredjedel av världens gödselmedel försvinner i konflikter. Där stora handelsvägar bryts. Där energimarknader fastnar i ständig volatilitet. Det är inget avlägset scenario. Det är vad vi riskerar när styrkans rätt tar över. Och det visar att alternativet till en multilateral ordning inte är en ny balans, utan oordning och kaos.

Trots vad vissa hävdar sviker systemet inte människor. Tvärtom. Under de senaste 75 åren har det bidragit till den mest välmående och stabila perioden i mänsklighetens historia. Antalet dödsfall i väpnade konflikter har minskat kraftigt över tid, även om de ökat igen på senare år. Den globala inkomsten per capita har femdubblats. Internationell handel har expanderat i en historiskt unik skala, med volymer som vuxit omkring 40 gånger sedan 1950, och lyft levnadsstandarden över hela världen. Extrem fattigdom har fallit från omkring 60 procent av världens befolkning till mindre än en av tio. Resultatet är långt ifrån perfekt, men bättre än något alternativ vi tidigare prövat.

Resultatet är långt ifrån perfekt, men bättre än något alternativ vi tidigare prövat.

Det betyder inte att systemet saknar brister. Det multilaterala systemet är inte tillräckligt representativt. FN:s säkerhetsråd speglar fortfarande maktbalansen som rådde 1945 snarare än dagens värld. Internationella normer tillämpas ibland selektivt. Och när de bryts saknar institutionerna ofta både auktoritet och kapacitet att upprätthålla dem.

Men att se sprickorna betyder inte att vi ska riva huset och sova under bar himmel. En värld utan regelbaserad ordning är en värld där rå styrka väger tyngre, där tvång blir billigare och där gemensamma problem blir svårare att lösa. Det har vi inte råd med. Inte nu.

I dag behöver vi global styrning mer än någonsin. Nationalstater är fortfarande centrala aktörer, men många av våra största utmaningar korsar gränser och kan inte lösas av något land ensamt. De är dessutom mer komplexa och mer akuta än de problem som fanns när det multilaterala systemet en gång byggdes.

Klimatförändringarna hotar att omforma hela regioner. Migration speglar djupa globala obalanser och har blivit en central politisk fråga. Och utvecklingen av artificiell intelligens skapar nya risker som helt bortser från nationsgränser.

Detta kräver globalt samarbete. Och bara det multilaterala systemet kan leverera det. Men då krävs reformer. Brådskande, strukturella sådana.

För det första måste vi överge illusionen att systemet kan stå över maktfördelningen i världen. Ska det överleva måste det spegla 2000-talets verklighet. FN:s säkerhetsråd är det tydligaste exemplet: dess medlemskap, struktur och vetosystem speglar en annan tid. Mycket av bilden att systemet inte klarar dagens kriser bottnar i just denna oförmåga att anpassa sig.

För det andra måste systemet bli mer demokratiskt, mångfaldigt och inkluderande. Länder i det globala syd kan inte förbli passiva mottagare. De måste bli aktörer, med röst, rösträtt och verkligt inflytande. De stora demokratierna i det globala syd måste få en plats vid bordet där de viktigaste besluten fattas.

För det tredje måste vi stärka institutionernas förmåga att övervaka och upprätthålla reglerna. Regler betyder ingenting om de inte kan försvaras. Alltför länge har de som bryter mot dem sovit gott, medan de som följer dem nöjt sig med att uttrycka ”djup oro”. Den balansen måste ändras. Det är de som bryter mot reglerna som ska känna pressen, och de som försvarar dem som måste agera.

Europeiska unionen föddes ur en hård lärdom: oreglerad rivalitet hade två gånger lett till katastrof.

Reformerna måste därför handla om både effektivitet och representation: snabbare beslut, tydligare mandat och starkare verktyg för att genomföra gemensamma beslut. Samtidigt måste institutionerna bli mindre byråkratiska och bättre på att hantera kriser. Annars fortsätter deras trovärdighet att urholkas.

Ingenstans är multilateralismens logik tydligare än i Europa. Europeiska unionen föddes ur en hård lärdom: oreglerad rivalitet hade två gånger lett till katastrof. Den hade svikit kontinentens folk, ekonomier och stater. Folkrätt, gemensamma institutioner och delad suveränitet var därför inte idealistiska drömmar – utan först överlevnadsstrategier, och senare grunden för välstånd.

Det europeiska projektet visar vad som händer när länders beroende av varandra hanteras i stället för att fruktas. Genom gemensamma regler och institutioner förvandlades en krigshärjad kontinent till en präglad av samarbete, integration och utveckling. I dag ligger europeiska länder i topp i mått på välbefinnande, livslängd, social utveckling och demokrati. Och framför allt: de har bevarat freden.

För Europa är multilateralism därför inte bara ett ideal. Det är en nödvändighet. I en regelstyrd värld får Europa ett inflytande som vida överstiger dess storlek. EU förstärker medlemsstaternas makt genom lag, regler och samarbete.

Det omvända gäller också. I en värld av inflytelsesfärer och rå makt försämras Europas position. Maktpolitik gynnar de största och mest brutala aktörerna. Ekonomiskt beroende blir ett påtryckningsmedel. Allianser blir sköra. Och Europas öppenhet, som är en styrka, blir en sårbarhet.

Konsekvenserna av denna erosion är redan synliga. När den regelbaserade ordningen försvagas ökar trycket på Europas sammanhållning. I en mer splittrad värld växer frestelsen att dra sig tillbaka till nationella kalkyler.

Men den vägen är en återvändsgränd. För Europa skulle ett avsteg från multilateralismen inte stärka suveräniteten, utan minska inflytandet. Det europeiska projektet visar att samarbete kan tygla rivalitet, och att regler kan förvandla beroenden till stabilitet och välstånd.

Den internationella ordningen bygger på en gemensam övertygelse: att makt kan begränsas av lag, att åtaganden kan överleva kortsiktighet och att samarbete kan dämpa rivalitet. Vissa kallar det en fiktion. Men det är just denna fiktion som gjort det möjligt för miljarder människor att samarbeta, handla, bli rikare och leva i större fred än någonsin tidigare.

Den nuvarande krisen är därför inte bara ett förfall. Den är ett test. Ett test av vår vilja att förnya systemet. Vi har en möjlighet, som ges kanske en gång per generation, att reformera det i stället för att överge det. Annars förvandlas det som ibland kallas realism snabbt till något annat: den starkes rätt.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique.
Översättning: Leonidas Aretakis.