På årets kongress riskerar Vänsterpartiets könsseparatistiska förmöten att skapa problem. I sju olika motioner har spretiga lösningar framförts om hur de ska utformas, och nu behöver partiet reda ut det här en gång för alla. 

De könsseparatistiska förmöterna är stadgereglerade och ska hållas inför större sammankomster. Varje träff inleds med att männen lämnar rummet för att ge utrymme åt kvinnorna att samtala fritt. Under träffen kommer de två grupperna att diskutera olika ämnen, införstådda med att inget de säger kommer att delas med den andra gruppen, och när träffen är slut återsamlas alla utan gemensam uppföljning. Syftet är att stärka kvinnor i partiet, men strategin råkar i stället förstärka könsroller, förbise ickebinära och bli en tröskel in i partiet för nya medlemmar.

Könsseparatismen bygger på bakåtsträvande premisser. Den utgår från att kvinnor inte kan ta plats om män är kvar i samma rum, och att män inte kan förväntas ta del av kvinnornas perspektiv. Vi antas helt enkelt vara för olika för att mötas utan att kvinnor tystas. Därför ska vi separeras, oavsett hur deltagaren passar in i könsnormerna till att börja med. Premisserna är vansinniga: människor förstår varandra bäst i möten med varandra, inte genom att sitta i olika rum och gissa vad de andra tänker.

Förslag som dessa uppmuntrar till besatthet runt identitetsmarkörer och leder till isolering. 

Några motionärer vill gå ännu längre och införa rasifierade separatistiska förmöten. Det finns en logik i det: varför ska bara kvinnor separeras om det är en bra strategi för att belysa förtryck? Varför inte ras, sexualitet, funktionsvariation och ålder? I teorin går det att hitta nya diskriminerade grupper tills varje partimedlem sitter ensam i en mörk vrå innan mötet kan börja. Förslag som dessa uppmuntrar till besatthet runt identitetsmarkörer och leder till isolering.
Det sopar dessutom klass under mattan. 

Om jag ska välja en företrädare för mina kvinnliga rättigheter, och valet står mellan Ebba Bush och Jonas Sjöstedt, är Ebba inget bra val trots att hon är kvinna. Jag och många andra arbetarkvinnor behöver i första hand bättre lön, sjukvård och rimlig hyra, precis som arbetarmännen. Det är politik vi behöver driva tillsammans.

När konservatismen växer och kvinnors rättigheter hotas kan borttagandet av könsseparatistiska möten uppfattas som ett steg bakåt. Men att kalla separatism progressivt är missvisande: det har historiskt sett varit ett verktyg för att driva isär människor och befästa deras skillnader.

Det är en strategi för att hindra pöbeln att titta mot klassklyftorna och organisera sig. Den splittrar där vänstern ska ena. Den centrerar identitet där vi behöver klass. Vår styrka har alltid funnits i arbetarrörelsen och dess organisationer: där vi har stått tillsammans mot dem som vill kapa våra rättigheter för egen vinning.