– Alla trodde att jag var död. Ukrainarna. Ryssarna. Till och med jag själv. Och så plötsligt vaknade jag till. Men jag kunde inte röra mig, det gick bara inte. Du vet när man får sömnparalys? Man vaknar och kan knappt röra fingrarna. Precis så kändes det för mig, säger ryske Anton.
Han tittar mot mig från andra sidan datorskärmen.
– Jag fattade att jag hade blivit begravd under rasmassorna, och att jag inte skulle ta mig ut. Min första tanke var att skära halsen av mig själv, för att slippa dö av törst. Men jag hade ingen kniv till hands, som tur var.
Några månader tidigare hade han skrivit på ett militärkontrakt och åkt för att kriga mot Ukraina. Inte för pengarnas skull, säger han, utan för att fly från fängelset. Där hade han hamnat efter att i Minsk, under protesterna efter presidentvalet, ha tänt eld på en bil som tillhörde en högt uppsatt tjänsteman.
DARKNET, BELAURS, POLITISK FÅNGE
Jag har kunnat verifiera delar av det Anton berättar. Men när det gäller hans motiv och personliga upplevelser är det hans egen version – och det är upp till läsaren att avgöra om den håller.
Historien började på darknet i september 2020. Det var där 22-årige Anton Lysov letade efter jobb. Mordbrand, skadegörelse, misshandel, transport av förbjudna varor – det är den typen av ”jobb” man kan hitta där.
För 2 000 euro fick han ett uppdrag: att sätta eld på en bil i Belarus huvudstad Minsk. Han tackade ja utan att tveka – han hade gjort sådant förut.
Han åkte dit, och på natten hällde han bensin över bilen och tände på.
Kort därefter greps han av KGB i Belarus. Det visade sig att bilen tillhörde en högt uppsatt tjänsteman, generalmajor Aleksej Volkov, som varit inblandad i repression mot belarusiska oppositionella.
I häktet misshandlades och torterades Anton. Han hotades med att föras ut i skogen och begravas där.
– Jag svarade: ”Vi ska väl alla dö någon gång.” Jag försökte typ skämta, men det var inte ett dugg roligt för mig, säger Anton.
Från början väcktes åtal mot honom för ”terrorism”, men det rubricerades senare om till ”förstörelse av egendom”. Han dömdes till tio år i en straffkoloni.
Trots att Anton själv inte beskriver dådet som politiskt, klassade människorättsorganisationen Vjasna – grundad av Nobelpristagaren Ales Bjaljatski – honom som politisk fånge, eftersom straffet inte stod i proportion till brottet.
Jag håller för öronen, öppnar munnen och ber till Gud. Sedan smäller det. Och allt blir svart.
– Jag trodde att jag skulle dö i fängelset. Jag tänkte skära mig i halsen, men jag hade inget rakblad. Jag ville hitta ett och göra det. Sedan snackade jag med andra killar som också satt där. Då tänkte jag: de lever ju ändå här på något sätt. Och så lugnade jag ned mig lite.
Anton ansökte om att bli överförd till Ryssland. Före överföringen skickades han till en psykiatrisk klinik för undersökning. Där tillbringade han två veckor tillsammans med Ales Pusjkin, en känd belarusisk konstnär och oppositionsfigur som några månader senare skulle dö i fängelse.
– Han var en god och snäll människa. Den enda riktigt principfasta jag har träffat i mitt liv. Inte ens i fängelset var han rädd för att säga vad han tyckte. Han ropade Žyve Belarus! – leve Belarus. De slog honom för det. Och ändå fortsatte han. Jag respekterade honom mycket.
RYSSLAND, FÄNGELSE, KRIGET
I december 2023 fördes Anton till slut över till Ryssland, till en straffkoloni i Tjeboksary. Där började han planera en flykt.
– I kolonin jobbade vi i produktionen och gjorde metallrör. De kördes ut varje dag på stora träpallar, inplastade i folie. Jag tänkte krypa in där, och så skulle en kompis plasta in allt igen så att det såg orört ut.
Men en medfånge satte stopp för flykten, säger Anton. Därefter bedömdes han som flyktrisk.
– Och då dök chansen upp att åka ut i krig. Värvare kom regelbundet och erbjöd militärkontrakt. Jag tänkte att det skulle vara lättare att rymma från fronten.
I maj 2025 skrev han på. Tillsammans med honom skickades många andra fångar ut i krig. Flera var redan över 60, säger Anton, med dålig hälsa och ofta missbruksproblem.
– Det var en riktig gammal gubbe där. Han hade suttit hela livet i fängelse. Han kunde knappt gå, släpade ena benet efter sig och såg helt slut ut. Jag fattar inte varför han ens åkte dit. Jag tror att han dog ganska snabbt.
Försökte någon fly, sköt de direkt.
Till en början hamnade Anton i ett militärt träningsläger i den ockuperade Luhanskregionen. Att rymma därifrån gick inte, säger han – lägret var hårt bevakat. Sedan skickades den enhet med tidigare fångar som han ingick i vidare till ukrainska Vovtjansk.
– Det fanns ingen chans att sticka. Vi skickades vidare hela tiden, från en eskort till en annan, från en position till nästa. Försökte någon fly, sköt de direkt. En av dem som eskorterade oss hade stridsnamnet ”Zolotoj”, (”Guld”). Han dömdes senare, efter att ha skjutit ihjäl minst 20 soldater utan skäl – alltså sina egna.
Anton sattes in i sitt första anfall. På väg mot sin position dödades flera i hans grupp i drönarattacker.
De tog sig ned i källaren i ett sönderbombat hus mitt emot en fabrik – en plats som ofta återkom i rapporteringen från kriget, där strider pågick regelbundet.
– Vid tre på natten fick vi höra över radio: ”I morgon går ni till anfall.” Det blev knäpptyst, ingen sade någonting. Det man visar på tv finns inte i verkligheten: det fanns inga tappra ryska hjältar där. Alla var livrädda och skakade som asplöv.
Antons stridskamrater dog en efter en.
– Först dödades officeren av en drönare. Sedan dödades en soldat, en kines. Han hade tagit med sig en pansarmina för att kasta den mot ukrainarna. När vi hamnade under beskjutning fick han benen avslitna och föll med minan på ryggen. Den exploderade. Vi skadades allihop – jag och tre till. Jag fick en sena avsliten.
Anton fyllde 26 där nere i källaren. Nästa dag fick han order att på egen hand ta sig fram och hålla en position närmare frontlinjen.
– De sade till mig över radio: ”Klockan fyra i natt går du.” Jag sade: ”Jag kan inte gå, jag är skadad.” De sade: ”Du spelar bara sjuk för att inte göra något.” Då fattade jag att om jag inte gick skulle de bara skjuta mig. Jag sade: ”Okej då.” Tog en spruta koffein och gick.
DÖDEN
I staden fanns ingen tydlig frontlinje – ryska och ukrainska soldater satt i olika hus och sköt åt alla håll. De 400 meter han tvingades ta sig fram under beskjutning kändes som en evighet.
– Det finns knappt någon stad kvar, bara ruiner. Allt ser likadant ut, inga riktmärken. Då får jag syn på en källare.
När en drönare landar börjar den pipa – och efter tio sekunder smäller den.
Anton börjar tala i presens, som om han återupplever allt.
– Huset är borta. Bara trappan och ett betongtak finns kvar – och en enkel källare där man förvarade mat. Jag springer dit, och direkt kommer en drönare. Jag kastar mig in i ett hörn och börjar gräva med min fältskyffel för att överleva. Så att drönarna inte skulle komma åt mig direkt. Och så – en explosion. Jag får ett genomgående sår i kinden. Tre tänder slogs ut.
Flera gånger detonerade kamikazedrönare i källaren där Anton gömde sig i en utgrävd grop. Han räknade till över 50 drönare. Flera exploderade på avstånd och skadade honom bara lindrigt – men ingen dödade honom.
– När en drönare landar börjar den pipa – och efter tio sekunder smäller den. Och så flyger en av drönarna rakt in till mig och landar kanske 40 centimeter från huvudet. Och så börjar det där äckliga ljudet: pip, pip, pip. Jag tänker: nu är det över. Jag håller för öronen, öppnar munnen och ber till Gud. Sedan smäller det. Och allt blir svart.
– Då dör jag. Jag andas inte. Det finns ingenting. Jag hör bara, som på avstånd, någon som kippar efter luft. Jag fattar att det är jag. Och så vaknar jag till. Efter explosionen rasade källaren in. Taket föll i två delar. Och jag blev begravd under rasmassor. Men jag vet inte hur många dagar jag låg där medvetslös.
Han lyckades ta sig upp ur rasmassorna, men blev liggande ovanpå dem utan att kunna röra sig. Revbenen var brutna, benen lydde inte, hela kroppen värkte.
Anton säger att han under 21 dagar inte fick i sig någonting mer än tandkräm. Han grävde en liten grop där fukt samlades i botten så att han kunde dricka.
Ukrainarna sköt inte längre på honom och skickade inga drönare. De trodde antagligen att han var död.
– Kulan gick rakt igenom kinden på mig. När jag dricker rinner allt ut genom hålet. Och jag liksom ruttnar, jag luktar som ett lik.
Till slut lyckades han få kontakt med sin enhet via radio. De lovade att skicka en drönare för att visa vägen ut ur ruinerna.
– Jag reser mig upp och svimmar direkt. Jag säger: ”Driver ni med mig? Hur ska jag gå?” De svarar: ”Vill du leva så tar du dig ut.” Jag säger: ”Okej då.”
Jag går, faller, reser mig igen och går vidare.
– Jag går, faller, reser mig igen och går vidare. Och tänker: ”Jaha, någon drönare kommer väl och dödar mig – skitsamma.” Jag går och går, tills jag kommer till en annan källare. Där sitter en belarusier. Han har hemmagjord plommonsylt. Herregud, när jag låg utan mat fantiserade jag om all mat i världen. Och så – sylt!
– Jag och belarusiern sitter där i två dagar. Och pratar bara om mat: vad vi ska äta när vi kommer tillbaka. Jag säger: ”Fan vad gott det vore med tvorog [ett slags keso] med yoghurt. Har du testat det?” Han svarade: ”Ja, just det! När jag kommer tillbaka ska jag fixa det.” Och så sitter vi där och pratar om mat. Och om vatten.
Sjukhus, minfält, flykt
Anton fördes till det militära sjukhuset ”Jolotjka” i Belgorod. Där försökte han bli utskriven ur armén på grund av sina skador. Han fick kontakt med en jurist som lovade att ordna allt. Men efter att ha betalats nästan alla pengar Anton fått för kontraktet försvann juristen.
Till slut skrevs han ut i förtid och skickades tillbaka till fronten – på kryckor.
– De brydde sig inte. En av eskorterna gick bredvid mig och sa: ”Snabba på, varför går du så långsamt?” Och jag gick ju på kryckor. Jag sade: ”Menar du allvar? Titta på mig, ditt svin.”
När Anton kom tillbaka till sin enhet skickades han ut för att gräva skyttegravar och värn. Då försökte han rymma över ett minfält vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina.
– Militärpolisen tog mig på andra sidan fältet. De frågade hur jag hade tagit mig dit, och jag visade. Då gjorde de korstecknet och sade: ”Är du galen? Där ute ligger minor överallt – de kunde ha sprängt dig i bitar.” Jag sade bara: ”Tja, tur som en tok.”
Han hölls i ett förråd hos militärpolisen i några dagar, och sedan skickades han tillbaka till fronten.
Han säger att han var rädd att bli skjuten – det hände ofta, till och med framför ögonen på honom. I Vovtjansk, berättar han, ska 70 ryska soldater ha skjutits av sitt eget befäl. Oftast skedde det för försök att fly.
– Jag bad dem att inte skjuta mig i huvudet, utan hellre i hjärtat. Men de hotade bara: ”Försöker du rymma igen binder vi dig vid ett träd och spränger dig med en granat.”
Han skulle skickas ut i strid, men vägrade. Och då kördes han mycket riktigt ut i skogen, misshandlades svårt och bands fast vid ett träd. Sedan lämnades han där hela dagen.
Men han dödades inte. Han tror att det berodde på att det redan pågick en utredning om upprepade avrättningar i hans enhet. Militärpolisen grävde fram en grop där tio soldater låg tillsammans, skjutna av sina befäl.
Efter det fick han en enklare uppgift: att sköta proviantleveranser. Anton tog tillfället i akt att fly.
På vägen träffade han en man med bil som gick med på att hjälpa honom.
– Han sade: ”Hoppa in bara, brorsan.” Schysst kille. Han bodde precis vid gränsen, hans gård har bombats av ryssarna. Han var etnisk ukrainare men rysk medborgare. Han körde mig till Belgorod, och där köpte jag civila kläder och gjorde mig av med uniformen.
Föraren hjälpte Anton att hitta en taxichaufför som för ungefär 900 euro – det som var kvar av kontraktspengarna – körde honom till hans hemstad, 1 200 kilometer från Belgorod.
Där skaffade han via darknet ett falskt pass i någon annans namn. Med det nya passet köpte han en flygbiljett och flög till Armenien. Dit, liksom till Georgien och Kazakstan, flyr ryska desertörer oftast.
Jag frågar honom om hans planer för framtiden.
– Jag vill leva ett vanligt liv. Det är allt.
I Jerevan arbetar han som takläggare och hyr ett rum. Han har också träffat en flickvän, hon är med när vi pratar.
– Jag vet inte hur jag kan ha sådan tur. Så många artonåringar dog där – unga killar, tvingade att skriva på kontrakt, som knappt hunnit göra något i livet. Och jag har gjort dåliga saker som jag ångrar. Varför överlevde jag och inte de?
Vad menar du att du har gjort?
– Jag levde väl inte riktigt rätt. Hängde med fel människor. Brände den där bilen i Minsk. Även om den belarusiska tjänstemannen själv var en skitstövel var det ändå för mycket, antar jag. Och ändå överlevde jag. Jag vet inte. Jag förstår inte varför, ärligt talat. Tur som en tok.
Flamman har inte kunnat verifiera hela Anton Lysovs berättelse. Han har även intervjuats av oberoende mediekällor som Mediazona och Belsat, och hans fall har lyfts av människorättsorganisationen Vjasna, som skriver att han dömdes till 10 års fängelse år 2022, enligt brottskod 218.
