Blockaden av Hormuzsundet har fått bränslepriser att skjuta i höjden, med protester över hela världen som följd. Men det moderna livsmedelssystemets beroende av samma fossila ämnen – och en ”perfekt storm” av faktorer – gör att världen snart också kan stå inför en matkris.
Förra måndagen såg huvudgatorna som leder in till centrum i Kenyas huvudstad Nairobi ut som ett slagfält. Barrikader av brinnande däck och bråte blockerade motorvägarna, medan demonstranter kastade sten mot kravallpolis som besvarade dem med tårgas.
Den annars så tunga trafiken var gles eftersom de ”matatu”-minibussar som utgör Kenyas huvudsakliga kollektiva transportmedel gått ut i strejk. Skolorna hade stängts och alla officiella evenemang var inställda. De bilar och mopeder som försökte ta sig förbi stoppades av demonstranterna.
När dagen var slut låg rök över de öde gatorna – totalt hade fyra personer dött och över 30 skadats i sammandrabbningarna. Liknande scener utspelade sig i Mombasa och andra kenyanska storstäder.
Tre dagar tidigare, förra fredagen, ledde konfrontationer mellan demonstranter och polis på ön Anjouan, i önationen Komorerna utanför Moçambique, till att en person dog och fem skadades.
Och hundratals mil bort, några veckor dessförinnan, skakades Irlands huvudstad Dublin av en fyra dagar lång demonstration – som fick regeringen att mobilisera armén. Liknande scener utspelade sig bland annat i Oslo där karavaner av lastbilar – många från organisationen ”Dieselbrølet” – blockerade vägar in mot centrum.
Gemensamt för alla dessa platser, från Indiska oceanen till Nordvästeuropa? De stigande drivmedelspriserna på grund av det stängda Hormuzsundet. Sedan början av mars har den smala passagen mellan Iran och Saudiarabien varit blockerad, på grund av USA:s och Israels krig mot Iran. Då minst 20 procent av världens olja transporteras genom det har oljepriserna skjutit i höjden och gjort livet dyrare för människor världen över.
Konstgödsel bygger på kolväten, det vill säga samma fossila komponenter som finns i kol, olja och gas.
Det gäller främst asiatiska länder, vars oljeimport till 90 procent skeppas genom Hormuzsundet. Det har lett till en rad mer eller mindre panikartade åtgärder: Filippinernas regering har utlyst ett nationellt ”energinödläge”, medan Sri Lankas regering har utropat onsdagar till jobbfria helgdagar för att få folk att spara bränsle. I Myanmar har militärjuntan begränsat antalet dagar i veckan som privatbilar får användas, och Thailand har de annars kostymklädda nyhetsankarna börjat sända i skjortor och blusar, för att uppmana folk att dra ned på luftkonditioneringen. I många länder ringlar sig köerna till bensinstationerna långa.
En mer oväntad konsekvens är bristen på soppåsar som drabbat Sydkorea. Eftersom lagen kräver att man slänger sopor i särskilda plastpåsar har folk börjat hamstra dem. Antalet som säljs varje dag femdubblades i början av kriget – men skräckscenariot verkar vara avstyrt för tillfället, efter att regeringen i början av april köpte in soppåsar motsvarande tre månaders förbrukning.
Sedan Israel och USA inledde attackerna mot Iran den 28 februari har världspriset på råolja ökat med nästan 50 procent, från 72 dollar per fat till mellan 105 och 107 dollar i dag. Detsamma gäller för naturgas. För människor i fattiga länder i Asien kan en sådan ökning avgöra om man har en försörjning eller inte.
Det gäller inte minst Indien, där 60 procent av gasen är importerad, nästan all via Hormuzsundet. I delstaten Gujarat har den sinande gasen gjort att hela keramikindustrin upphört med sin verksamhet – och i ett slag gjort 400 000 människor arbetslösa. I staden Morbi har de 500 keramikfabrikernas maskiner nu tystnat.
En som blev av med jobbet är Hari Gupta, som arbetat i stadens keramikindustri i 20 år.
– Det finns ingen gas. Arbetet har lagts ned. Mina barn behöver gå i skolan. Jag är den enda med inkomst. Hur ska vi klara oss? säger han till kanalen ABC.
Tusentals migrantarbetare lämnar nu dagligen städer som Morbi för att ta sig till sina hembyar för att överleva.
Enligt Adam Hanieh (bilden), professor i politisk ekonomi och global utveckling vid universitetet SOAS i London, är Asiens särskilda utsatthet en orsak till att USA och Israel kan kosta på sig att dra ut på kriget
– USA och Israel är inte immuna mot konsekvenserna, men de gör en politisk kalkyl om vem som kommer att bära kostnaderna först och hårdast. Fattigare länder i Mellanöstern, Sydostasien och Afrika är mer utsatta eftersom många är starkt beroende av importerat bränsle, gödningsmedel, livsmedelsråvaror och långa sjöfartsrutter, säger han till Flamman och fortsätter:
– De har också svagare valutor, högre skuldbörda och mindre finanspolitisk kapacitet att skydda sig mot stigande priser. För USA och Israel innebär detta att de hårdaste konsekvenserna kommer att drabba fattigare länder och jag tror att det gör att kriget verkar mer hanterbart ur deras synvinkel.
Enligt honom är dock prishöjningarna på fossila bränslen inte den största faran, utan vad som kan hända med den globala matförsörjningen.
Adam Hanieh har specialiserat sig på oljeindustrin och dess roll i den globala ekonomin, som han nyligen sammanfattade i boken Crude capitalism (Verso, 2024). I Financial Times förra månaden förklarade han varför Hormuzsundet och de oljedominerande gulfstaterna blivit så centrala för den globala matproduktionen.
Den gröna revolutionen under 1900-talet som gjorde det möjligt att försörja jordens hela befolkning byggde till stor del på konstgödsel – till skillnad från tidigare epoker, när bönder använde kodynga och annan naturlig gödsel för att öka bördigheten och skördarna.
Konstgödsel bygger på kolväten, det vill säga samma fossila komponenter som finns i kol, olja och gas.
– Kriget ökar kostnaderna för energi, transport, försäkringar, frakt och gödningsmedel. Eftersom det moderna livsmedelssystemet är djupt beroende av kolväten, överförs dessa kostnader mycket snabbt till jordbruksproduktion och livsmedelsdistribution.
– Naturgas är den viktigaste råvaran för kvävegödningsmedel och olja ligger till grund för maskiner, frakt, lastbilstransporter, förpackning, kylning och bearbetning. Dessa kopplingar till energi innebär att livsmedelspriserna ökar redan innan det uppstår någon faktisk brist på spannmål eller andra grödor, säger Adam Hanieh.
Denna koppling mellan fossila bränslen och matproduktion är något som Saudiarabien, Qatar och Förenade Arabemiraten har tagit fasta på. De har på senare år utvecklat industrier som producerar några av de viktigaste kvävebaserade gödningsmedlen – urea och ammonium – som de sedan exporterar som färdiga produkter.
I dag passerar över en tredjedel av världens gödselexport genom Hormuzsundet. Mest beroende av denna export är Sudan, där över hälften av all gödsel kommer från gulfstaterna. I Sri Lanka, Tanzania och Somalia ligger motsvarande siffra på runt en tredjedel.
Samtidigt har lokala gödselproducenter i länder som Egypten, Indien och Bangladesh blivit av med de gasimporter från gulfländerna som de behöver för framställningen. Totalt har de globala gödselpriserna ökat med 44 procent sedan kriget inleddes. Denna utveckling gör enligt Adam Hanieh att den pågående krisen kan bli mycket mer destruktiv än tidigare prischocker: ”En chock i Persiska viken kan nu snabbt sprida sig genom leveranskedjorna som transporterar mat från gården till mathyllan”, skriver han.
Ytterligare faktorer gör att experter varnar för att vissa länder står inför en ”perfekt storm” på livsmedelsmarknaden. Kriget i Iran sammanföll med sådden på norra halvklotet. I USA börjar bönder så majs i april och soja i maj. Många har redan börjat byta från majs till soja eftersom det kräver mindre gödsel, medan andra helt enkelt nöjer sig med mindre skördar. Den amerikanska Mellanvästern har redan drabbats av torka under våren, och vädersystemet El Niño, som orsakar orkaner respektive torka i Stillahavsregionen, beräknas bli ovanligt varmt i år, vilket kan förvärra en redan prekär situation.
Totalt lider i dag 318 miljoner människor i världen av akut matbrist.
Indien är särskilt utsatt. Landet, som är världens största risproducent, är starkt beroende av utländsk gödsel som importeras i maj inför sådden i juni. Av landets ammoniumimport kommer tre fjärdedelar från gulfstaterna. Gödselbristen i kombination med lägre nederbördsprognoser gör att landet nu kan drabbas av en matkris.
Totalt lider i dag 318 miljoner människor i världen av akut matbrist – en siffra som riskerar att öka med 45 miljoner om inte Hormuzblockaden upphör före juni, enligt FN:s livsmedelsprogram (WFP).
Mitt i Chicagos centrala kvarter The Loop står en vacker Art Deco-skyskrapa från 1930. Det syns inte från utsidan men detta är en helt annan plats där den pågående krisen märks. Byggnaden huserar nämligen Chicago Board of Trade, en av världens största marknadsplatser för livsmedel.
Om man har ögon för att avläsa deras tavlor kan man se att stora investerare börjat spekulera på höjda matpriser. Under perioden från USA:s och Israels attack på Iran i slutet av februari till slutet av april fördubblade kapitalförvaltare och hedgefonder sina investeringar i vete, majs och soja – en total investering på 80,6 miljarder kronor.
Några som har de ögonen är journalistnätverket Follow the money, baserat i Amsterdam. Enligt deras reportage har investerare för första gången sedan 2022, då Ryssland invaderade Ukraina, börjat spekulera på dyrare grödor, inklusive vete. Något som i sin tur bidrar till att elda på prisökningarna.
Klimatreportern Tim Gijzel är en av journalisterna bakom undersökningen. Han hade redan märkt hur finansialiserad livsmedelsbranschen har blivit. Och när han läste att Hormuzsundet blivit blockerat och att gödsel inte kom igenom, började han snabbt undra vad det kommer att få för långsiktiga effekter.
– Så jag började titta på de ställen där man kan se denna finansialisering tydligast.
En sådan plats var just Chicago Board of Trade. Tim Gijzel och hans kolleger började ladda ned data som investerare är tvungna att rapportera in till myndigheten. Då såg de att många stora investerare hade börjat ”gå långt” på flera grödor. Det innebär att man köper in sig på en vara som man tror kommer att öka i pris, för att sedan sälja den med vinst.
– Det är precis som i början av Ukrainakriget, som också hade en stor påverkan på vetepriserna. Vi tror att det vi ser nu bara är början. Mycket beror på hur högt priserna stiger framöver och hur länge Hormuzsundet är blockerat, säger Tim Gijzel.
Han påpekar dock att det är svårt att visa att spekulation i sig leder till prisökningar.
– Så vi visar bara vad de gör på marknaderna.
Tim Gijzel framhåller också att industrin ser spekulation som positiv, då den skickar signaler till producenter.
– Om de börjar köpa majskontrakt, så är det för att de tror att det kommer att öka i värde i framtiden. Och det betyder att bönder redan kan se att det finns ett ökat intresse för majs och kan satsa på det till nästa säsong.
”Vi måste utmana makten hos jordbruksföretagen.”
Adam Hanieh håller med om att spekulanter inte bör ses som huvudsakliga pådrivare, utan snarare som aktörer som förstärker dynamiken.
– Ekonomisk spekulation förstärker denna process eftersom handlare kan satsa på en framtida brist och stigande priser. Follow the Moneys undersökning visar att investerare redan positionerar sig för att dra nytta av krigets effekter på livsmedelsmarknaderna, med stora satsningar på stigande matpriser, säger han.
– Men spekulation fungerar eftersom det finns en materiell grund för det i högre bränslekostnader, högre gödselpriser, störda leveranskedjor och en möjlig omledning av grödor till biobränslen. Så jag tror inte att spekulation är huvudorsaken. Den primära orsaken är den fossilbränslebaserade strukturen i det globala livsmedelssystemet och krigets störningar av det systemet. Men spekulation kan tillfälligt få priserna att rusa, även om utbudet inte förändrats nämnvärt.
Det är dock inte bara det globala syd som kan drabbas av matkrisen. Ett brittiskt livsmedelsorgan har varnat för att blockaden kan driva upp matinflationen till tio procent i stället för förväntade 3,2 procent i slutet av året. Landets utrikesminister Yvette Cooper varnade förra veckan för att världen bara har ”veckor” på sig för att undvika en katastrof, även i Europa, eftersom jordbruket följer en strikt kalender.
– Jordbruket drivs inom en odlingskalender som inte kan skjutas upp. Gödsel måste sättas in vid specifika tidpunkter i odlingscykeln. Om de inte kommer i tid minskar skörden, oavsett vad som händer senare, sade generaldirektören för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, Qu Dongyu, vid en konferens i Rom i början av maj.
Adam Hanieh menar att väst inte är skyddat bara för att Asien och Afrika är de värst drabbade. Snarare är det frågan om en fördröjning.
– Jag tror inte att västländerna kommer att undgå detta. Effekterna börjar redan nå fram i form av högre energikostnader, transportpriser, gödningsmedel och press på livsmedelsproducenter, säger han och fortsätter:
– Livsmedelspriserna tenderar att reagera med en fördröjning. Så västvärlden kanske inte upplever de mest katastrofala konsekvenserna, men den kommer att känna av chocken genom förnyad inflation och press på levnadsstandarden.
I Europa har ökade gödselpriser redan fått bönder att dra ned på sådden. En eventuell matbrist kan börja märkas på butikshyllor redan i september. I slutet av mars och början av april höll EU:s jordbruksministrar och G7-ländernas finansministrar möten om hur en sådan kris kan avvärjas.
Även Sveriges spannmålsbönder är drabbade. Efter en vinter med de värsta köldskadorna på grödorna på 15 år – främst på grund av hård kyla, uteblivet snötäcke och kraftiga vindar – kan bönder nu behöva omplantera stora delar av sina odlingar. Men då många svenska bönder redan har bunkrat upp med gödsel, är det främst vårsådden 2027 som experter nu oroar sig för.
Enligt Adam Hanieh visar Hormuzkrisen inte bara hur sårbart det globala livsmedelssystemet är – den illustrerar också hur sammantvinnad den kapitalistiska livsmedelsproduktionen är med den fossila bränsleindustrin. Hanieh ser kopplingen som destruktiv och förordar i stället en övergång till ett socialt och klimatmässigt mer hållbart system.
– I praktiken innebär det mer varierade växtföljder, inklusive baljväxter som binder kväve naturligt, större användning av kompost, kogödsel och andra organiska gödningsmedel, minskat beroende av monokulturer, skogsjordbruk och blandade jordbrukssystem, noggrann vattenhantering, och jordbruksmetoder som återuppbygger organiskt material i jorden.
– Det krävs mer än individuella konsumentval eller små tekniska justeringar för att nå dit. Vi måste utmana makten hos jordbruksföretagen, förändra hur subventioner styrs och stödja jordbrukare i övergången. I slutändan innebär det att man börjar behandla mat som ett socialt behov snarare än som en vara organiserad kring vinst.
