Inte politikerna, eftersom techjättarna finansierar deras karriärer och valkampanjer.

Faktum är att ingen med makt verkar våga lyfta ett finger – trots att missnöjet med AI växer runt om i världen. Studenter buar ut föreläsare som sjunger teknikens lov och tonåringar vägrar röra chatbotarna. I deras ögon producerar den artificiell skit till en enorm ekologisk kostnad.

Men ingen har fört deras talan.

Tills nu. Förra veckan publicerade påve Leo XIV sin första encyklika, den AI-kritiska ”Magnifica Humanitas”. Encyklikor är visserligen ofta tillägnade ”alla människor av god vilja” – men det brukar, ärligt talat, mest vara fromma katoliker och nördiga teologer som faktiskt läser dem.

Men inte denna gång. Nu har människor som aldrig tagit i en katolsk text med tång slukat den. Det gäller särskilt personer från den politiska vänstern. Internet svämmar över av memer och kommentarer på temat: ”Jag är ingen katolik – men…” Vissa jublar över att få dra ut på korståg med Vatikanen, medan andra skriver att läsningen gjort dem osäkra i sin ateism.

Den stora risken är alltså inte att maskinerna riskerar att bli mänskliga, utan att människan reduceras till en maskin.

Det syns också i Sverige. Arbetets kulturskribent Myra Åhbeck Öhrman hyllar encyklikans antikoloniala kritik. På Aftonbladet Kultur konstaterar Giulia Kappelin Cingolani nöjt att Trump och Vatikanen hamnat på kollisionskurs i ännu en fråga. Och i Dagens ETC skriver Edgar Mannheimer att påven har helt rätt om AI.

Det entusiastiska mottagandet ska, till att börja med, förstås mot bakgrund av att AI-motståndet är en rörelse som saknat ledarskap. Äntligen säger någon ifrån: vi kan inte lämna över ansvaret för vår värld till it-ingenjörer.

Men det handlar också om kvaliteten på encyklikan. Kritiken är djuplodande och samtidigt, för att citera ett konto på X, full av bangers. Den täcker allt från techjättarnas hybris till globala orättvisor och den hänsynslösa exploateringen av arbetare. Men den kritiserar inte bara status quo, utan presenterar också ett positivt alternativ – och konkreta politiska förslag som kan ta oss dit.

AI-kritik är ingen ny genre, men hittills har varningarna främst handlat om riskerna för en AI-genererad apokalyps. Men påve Leo är ingen Max Tegmark-doomer.

Påven kritiserar de nya former av slaveri som den digitala ekonomin skapar för dem som tränar algoritmer och bryter metallerna till techbolagen.

Leos utgångspunkt är en annan. Detta är egentligen en encyklika om vad det är att vara människa – men med ett öga på hur vår mänsklighet hotas av tekniken.

Människan blomstrar, skriver Leo, genom relationer, friheten att forma sitt liv, kreativt skapande och ett meningsfullt arbete. Hotet från AI handlar om att vi riskerar att forma en värld som omintetgör allt detta. En teknokratisk ordning där vi styrs av techjättar som bara värdesätter effektivitet, expansion och kontroll.

Den stora risken är alltså inte att maskinerna riskerar att bli mänskliga, utan att människan reduceras till en maskin.

Det syns redan i hur teknologin används mot arbetarklassen – särskilt de mest utsatta i det globala syd. Påven kritiserar de nya former av slaveri som den digitala ekonomin skapar för dem som tränar algoritmer och bryter metallerna till techbolagen.

Mot det teknokratiska paradigmet, som Leo liknar vid Babels torn, ställer han återuppbyggandet av Jerusalem efter den babylonska fångenskapen. Då tog alla gemensamt ansvar för att restaurera staden och skapa en plats där människor kunde blomstra tillsammans.

För att komma dit krävs konkret politik. Företag som automatiserar bort arbetstillfällen bör, skriver påven, erbjuda sina anställda ny utbildning. Den digitala teknikens vinster måste fördelas rättvist, i stället för att koncentreras till några få personer. Skolorna borde träna unga i att avstå från AI för att skydda deras förmåga till reflektion och kritiskt tänkande. Och världens länder måste lova att aldrig delegera militära beslut till algoritmer.

Det är inte konstigt att vänstern har tagit emot encyklikan med öppna armar. I Vatikanen har de inte bara en allierad, utan någon som faktiskt är radikalare än många av de vänsterledare som ännu hukar inför Silicon Valley.