Svenskarna säger att vården och skolan är viktigast. De som arbetar där säger att de inte längre orkar. Frågan är varför välfärden ändå blivit valets frånvarande huvudperson.
Det är mors dag, och jag tänker på min mamma Astrid.
Hon är 74 nu och slutade ta nattpass på sjukhuset för två år sedan. Under sitt arbetsliv hann hon se yrket förändras i grunden. Mer administration. Fler besparingar. Hyrsköterskor. Mindre tid med patienterna.
För två år sedan firade vi hennes femtionde år på Akademiska sjukhuset i Uppsala, där hon då fortfarande tog nattpass. Då passade jag på att intervjua henne. Hon pratade om de yngre sköterskorna som snabbt vände i dörren.
– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst.
Om vi kan få välfärdens arbetare att höras i debatten så kommer det också att kunna bli en valfråga.
Hon var stolt över sitt arbete, men upplevde inte att samhället värderade det.
– Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, fast vi är ju det. Ska man ses som specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.
Den nya rapporten från Facken i välfärden visar att hon inte är ensam. Närmare hälften av välfärdens 1,2 miljoner anställda uppger att resurserna inte räcker till. Mer än hälften lider under för hög arbetsbelastning. Sju av tio känner att kraven har ökat de senaste fyra åren.
Men den mest dramatiska siffran handlar om hur många som funderar på att helt enkelt ge upp.
Två av tre anställda i välfärden har övervägt att lämna sitt jobb under det senaste året. Av dem har över åtta av tio övervägt att lämna yrket helt.
Samtidigt är sjukvården och skolan väljarnas två viktigaste frågor, både i SVT Valu 2022, och i Novus återkommande undersökningar. Senast i februari svarade 65 procent att sjukvården är en av de viktigaste frågorna och 56 procent att skolan är det.
Välfärden är valets frånvarande huvudperson. Hur blev det så?
Den feministiska analysen är att frågor som rör kvinnodominerade yrken har svårare att ta plats. Den socialistiska analysen är att klassfrågor trängs undan av konflikter som är bekvämare för ekonomiska makthavare. Det ligger något i båda.
Men frågan är om facken kunde göra mer för att synas. För även om rapporterna – om allt från kompetensförsörjning till budgetfrågor – är värdefulla gäller det att visa att bakom siffrorna döljer sig människor.
Sådana som undersköterskorna Zahra Kazemipour och Afshad Joubeh på Södersjukhuset, som hotats med utvisning i december sedan reglerna kring spårbyte ändrats, och som fortfarande väntar på besked. Deras fall engagerade tusentals människor i stora demonstrationer, och bidrog till en större debatt om regeringens skoningslösa migrationspolitik.
När välfärden får ett ansikte lyssnar människor.
Om vi kan få välfärdens arbetare att höras i debatten så kommer det också att kunna bli en valfråga. Svenskar älskar sina sjuksköterskor, lärare och undersköterskor. Det såg vi under pandemin, när människor stod på balkonger och applåderade deras samhällsbärande insatser.
Problemet är att applåder inte räcker.
Om vi kan komplettera pdf-rapporterna med att ställa våra Astrid, Zahra och Afshad – eller varför inte den tiktokande sjuksköterskan Sarah Reivinger – framför mikrofonerna kommer folk att lyssna. Då sitter jag gärna vid sidan och applåderar.
