Nooshi Dadgostars svar på Expressens avslöjanden är för svagt. Frågan är inte hur många de är som hyllar terror och sprider antisemitism – utan varför de gång på gång dyker upp i Vänsterpartiet.
I 491 dagar hölls israelen Eli Sharabi fången av Hamas, ovetande om att hans fru och döttrar redan var döda. Stanken han levde i på grund av den trasiga toaletten, svälten han utsattes för och misshandeln.
Häromveckan var han i Sverige för att prata om sin bok Gisslan. Trots sorgen ser han förvånansvärt sakligt på sitt liv. Han menar fortfarande att det är den israeliska regeringen som är ansvarig för vad som hände den 7 oktober.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det ligger nära till hands att jämföra Eli Sharabis öde med de tiotusentals palestinierna i Gaza och Västbanken. Deras barn har också mördats, svälts och tvångsförflyttats. Och medan Sharabi är hemma i trygghet, och hyllas som en hjälte för sitt vittnesmål, pågår folkmordet alltjämt.
Det är en sak att förstå att långvarigt förtryck ger upphov till terrororganisationer, ett annat att faktiskt glädjas åt massmord på civila.
Men en grymhet ursäktar inte en annan. Det borde vara den enklaste sak i världen att begripa. Ändå är det inte det för de 25 kandidaterna som Expressens reporter Inas Hamdan visat i sitt avslöjande.
”God morgon till raketsalvorna, god morgon till de palestinska militära operationerna”, skriver en kandidat. På skärmdumpar och filmer syns glada människor hylla Hamas med uppsträckta händer i segertecken.
Det är en sak att förstå att långvarigt förtryck ger upphov till terrororganisationer, ett annat att faktiskt glädjas åt massmord på civila. Är det möjligt för att de mördade är judar?
Till sitt försvar påstår de anklagade i efterhand att det inte handlar om judar, utan om sionister. Det gör dock inte saken klarare. En israel är inte per definition etnonationalist, precis som en svensk som bor i Sverige eller en ryss i Ryssland inte automatiskt älskar sin flagga eller ens sitt statsskick. Och hur vidriga åsikter man än har förtjänar man inte att slaktas i ett terrordåd.
Nooshi Dadgostars svar var först att ducka intervjuer. När SVT:s reporter äntligen får tag i henne svarar hon att ”det finns ju i många partier” och ”rör sig om en handfull personer” som ”har ingenting med Vänsterpartiet att göra”. Sedan faller en tavla i golvet bakom henne, och hon pressar sig in i en fullsatt hiss bara för att mötas av en hånflinande Jimmie Åkesson. Klippet är plågsamt att se.
Problemet är bara att det i högsta grad har med Vänsterpartiet att göra.
Det är en ynklig respons från en politisk ledare i en tid då antisemitism blossat upp i skuggan av Gazakriget. Vänsterpartiet har länge försökt vara både Sveriges mest propalestinska parti och ett hem för väljare i Mellanöstern, samtidigt som man velat hålla en tydlig gräns mot antisemitism. Den balansgången har uppenbarligen inte lyckats.
Det handlar nämligen inte bara om en handfull personer.
Hamdans avslöjande har en betydligt mörkare botten. Den svada av antisemitiska konspirationsteorier som Expos Jonathan Leman avslöjade hos palestinaaktivisten Sami Suliman framstår allt mindre som en isolerad händelse.
I marginalerna till slagorden som ”Leve Palestina” och ”Krossa sionismen” finns ett kroniskt brus av uttalanden om att judar kontrollerar media, dyrkar pengar eller egentligen är khazarer, som tre av de vänsterpartistiska kandidaterna uttrycker saken.
Dessa uttalanden existerar inte i ett tomrum – de frodas i en miljö.
Som Christer Mattsson skriver i Dagens Nyheter (4/6): ”Det går utmärkt att kritisera Israel, liksom vilket annat land som helst, i de strängaste ordalag man önskar, och detta kan göras utan att antisemitiska stereotyper och konspirationsteorier blandas in.”
Vi är många judar som är socialister i våra hjärtan. Vi tror på en rättvisare värld och vill vara med och bygga ett samhälle som vilar på tolerans och hopp. I generationer har judiska socialister kämpat för att få definiera vår egen identitet i de länder där vi levt, utan att behöva avlägga antisionistiska trosbekännelser för sina kamrater.
Högerns hyckleri i dessa frågor är uppenbart. Kristdemokraternas mys med den fascistiska bosättarrörelsen, eller Sverigedemokraternas ständiga återfall i nynazism stannar inte vid lokalvalen – det går hela vägen upp i partitoppen.
Men för mig är inte problemet att antisemitism finns, då kandidaterna faktiskt kastades ut huvudstupa. Problemet är oförmågan att erkänna den när den dyker upp på den egna sidan. I stället för att fly in i hissen som en husmus.
Det är då ledarskap prövas.
Nu är jag orolig för att vänsterjudar kommer att dra sig undan ytterligare från rörelser vi egentligen vill vara en del av. Det gör oss inte mindre vänster eller mindre allierade med palestinierna.
Men det gör oss mindre välkomna. Det är tragiskt.
