Oxenstierna 2.0. Det kallar Kristdemokraterna sitt ”ganska revolutionerande” vallöfte – som man lovar ska hålla i ”generationer”. 

– Vi vill se till att Moder Svea är i form för de kommande hundra åren, och kan ta beslut snabbt och enkelt nog för att de verkligen ska fylla sitt syfte, säger Ebba Busch.

Hon menar vidare att Sverige är ”världsledande på utredningar, men sämre på genomförande” – och att svenska projekt ofta fastnar i myndighetsprocesser.

– En gruva kan i dag vänta längre på tillstånd än vad det tog att bygga hela inlandsbanan, säger hon.

Landsbygdsminister Peter Kullgren lyfter Cementas fabrik i gotländska Slite som ett exempel där miljökrav försenat ett bygge. 

– När stora samhällsintressen kolliderar måste de folkvalda kunna ta ett större ansvar för avvägningar och stå till svars för väljarna inför besluten, säger han.

Det stora projektet är ju att få till ett paradigmskifte. En nyordning, som rimmar väldigt illa med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Riksdagsledamoten Hans Eklind, som varit med och tagit fram förslaget, säger att man vill flytta fler beslut från myndigheterna till regeringskansliet:

– Någon måste kunna kliva in och ta ansvar för helheten. Det ansvaret bör ligga hos regeringen.

Namnet på förslaget är en referens till den historiske rikskanslern Axel Oxenstiernas modell med självständiga myndigheter – som man menar spelat ut sitt syfte, och skapat ”en stat som är skicklig på att förhindra fel, men inte på att tjäna medborgarna”.

Ebba Busch säger att det är hennes personliga upplevelse av tiden som minister som gjort att hon landat i att det finns behov av en reform. 

– Det har varit mycket värre än jag trodde, säger hon.

– Vi behöver kunna fatta snabba och strategiska beslut, och det är i högre grad i dag politiken som behöver göra det.

Hon säger att folk annars riskerar att se demokratin som ett problem i sig. 

– Dit vill vi inte.

Men Göran Sundström, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, är kritisk. Han ser förslaget som kulmen på ett långvarigt projekt bland regeringspartierna.

– Tidöregeringens agenda har konsekvent velat måla ut förvaltningen som partipolitisk, eller driven av egenintressen. Man vill få fram en berättelse om att myndigheterna bara ”sölar” och stoppar politik. 

– Det här stämmer rakt in. Man pratar om ”motarbetning” av viktiga infrastrukturprojekt, som om det vore någon form av illvilja eller aktivism. Inget om att Naturvårdsverket och andra myndigheter har som jobb att värna de värden som skrivits fram i svensk miljölagstiftning, med riksdagsbeslut. Det är väl om något ett hot mot demokratin och folkviljan, om regeringen bara plötsligt kör över alla värden som inte handlar om tillväxt?

Finns det någon sanning i att svenska myndigheter är ”världsledande på utredningar, men sämre på genomförande”? 

– Nej, jag har inte sett några tecken på det, och de visar inte heller någon forskning. Det är hittepå, en uppdiktad historia, menar Göran Sundström, och fortsätter:

– Den här regeringen har dessutom visat att det visst går att skynda på utredningar! Redan nu kan man driva igenom en lag på ett par veckor. Men de vill lägga makten närmare sig, få lojalare och lydigare tjänstemän, och helt enkelt kunna tolka om och runda lagen enklare.

På ett sätt ser Göran Sundström förslaget som ett närmande mot ett ministeriesystem, som egentligen är vanligare än det svenska systemet med ett stort mått kollektivt beslutsfattande. 

– Men det stora projektet är ju att få till ett paradigmskifte. En nyordning, som rimmar väldigt illa med vetenskap och beprövad erfarenhet.

Man vill få fram en berättelse om att myndigheterna bara ”sölar”, och stoppar politik.

Mycket, menar han, handlar mer om kulturen – hur politiker i praktiken beter sig mot förvaltningen, och vice versa – snarare än den formella strukturen. 

– Att respektera och lyssna på varandra, och vara beredd att skruva på saker. Eller som nu, att misskreditera, smutskasta och ignorera myndigheter. Regeringen vill få det att låta som att de ”springer vänsterns ärenden”, vilket ju är helt gripet ur luften.

Han är även kritisk mot partiets historieskrivning.

– Det var inte Axel Oxenstierna som införde självständiga myndigheter, trots att det är ett vanligt missförstånd. Det blev de långt senare, i 1720 års regeringsform. Innan dess var myndighetschefer fortfarande medlemmar i kungens råd, säger han till Flamman.

– Men de försökte väl få till en klatschig formulering.

Flamman har sökt Kristdemokraterna.