”Steg ett för att få de brittiska kärnvapenkoderna”, skämtade The Times politiska kommentator Patrick Maguire på X.

Mannen med det nervösa leendet är Manchesters tidigare borgmästare Andy Burnham. Han valdes in som ledamot av det brittiska parlamentet, efter att med god marginal ha besegrat Robert Kenyon från högerextrema Reform (mannen med soptunnehuvudet, Count Binface, samlade endast 95 röster).

Ideologiskt beskrivs Burnham som en del av partiets mjuka vänsterfraktion (soft left) – till vänster om Blair, till höger om Corbyn.

Hela valet var något av en teknikalitet för att kunna ”kröna” Burnham till ny Labourledare och premiärminister, efter den impopulära Starmer. Att det ens blev ett val i Makerfield berodde på att den tidigare ministern Josh Simons avgick – i syfte att bereda väg in i parlamentet för Burnham.

Vem är då Andy Burnham?

Den tidigare borgmästaren tog sina första politiska steg under New Labour-eran, med Tony Blair som premiärminister. Som parlamentsledamot röstade han 2003 för att gå in i Irak, något han senare delvis uttryckt ånger över.

Mellan 2007 och 2010 hade han flera toppjobb i regeringen, bland annat som kulturminister. Därefter hamnade partiet i opposition, och Burnham tog två gånger chansen att bli partiledare. Vid omröstningen 2015 kom han tvåa efter Jeremy Corbyn.

Kanske tur för honom. Sina största framgångar har Burnham nämligen fått som lokalpolitiker. Som borgmästare i Manchester har han bland annat återtagit stadens busstrafik i offentlig regi och integrerat den i stadens ”binätverk” av gula bussar, spårvagnar och hyrcyklar. Och under coronapandemin förhandlade han sig till ett jättebidrag på 760 miljoner kronor från premiärministern Boris Johnson. Pengarna som pumpades in i det ekonomiskt eftersatta norra England gav honom smeknamnet ”Nordens konung”.

Ideologiskt beskrivs Burnham som en del av partiets mjuka vänsterfraktion (soft left) – till vänster om Blair, till höger om Corbyn. Han är också en av landets mest populära politiker, enligt mätningar från Yougov. Det speglas i en annan mätning, som visar att Labour med Burnham som partiledare skulle vinna runt en tredjedel av rösterna – jämfört med 23 procent med Starmer vid rodret.

Samtidigt är frågan hur Burnham kommer att agera som premiärminister. Även Keir Starmer beskrevs när han valdes som en del av partiets mjuka vänster, och lovade när han valdes att hålla liv i delar av föregångaren Corbyns politik.

Men som premiärminister har han i stället drivit både en stram ekonomisk politik och infört lagar som beskrivits som auktoritära – bland annat terrorklassningen av aktivistgruppen Palestine Action och förbud mot sociala medier för barn under 16 år.

Burnham har visserligen inte varit rädd för att utmana Keir Starmer, och satte tidigt press på premiärministern att kräva en vapenvila i Gaza. Samtidigt är han ingen radikal: han har beskrivit sig som en ”företagsvänlig socialist”, har undvikit att kalla ockupationen av Gaza för ett folkmord, och har svängt fram och tillbaka kring transpersoners rättigheter.

Och även om Burnham är mer populär än sin föregångare befinner sig Storbritannien i en tid av politisk förändring, där de två gamla maktpartiernas ställning inte längre är självklar. Att han blir den sjunde premiärministern på tio år borde också inge ett visst mått av nervositet.

Valet 2029 är fortfarande långt bort, men Labour lär utmanas av populister från både höger och vänster – främst Nigel Farage och det gröna stjärnskottet Zack Polanski, men även än mer radikala uppkomlingar som Rupert Lowe till höger och Zarah Sultana till vänster.

Hur som helst kommer Starmers tid vid makten vara över efter sommaren – Burnham uppges redan ha säkrat stödet från en majoritet av Labours ledamöter. 

Nu återstår alltså troligen bara en kröning. Om det blir med en kungakrona eller en soptunna återstår att se.