Två män anklagas för att ha spridit rysk propaganda. Nu har EU fryst deras tillgångar och infört reseförbud – utan brottsmisstanke eller rättegång. Var går gränsen mellan legitima säkerhetsåtgärder och ett hot mot yttrandefriheten?
Det första som händer är att bankkortet slutar fungera. Du kan inte längre logga in på banken, betala hyran eller boka en flygbiljett. Kort därefter får du veta att EU har fryst dina tillgångar och belagt dig med reseförbud.
Så ser vardagen ut för den schweiziske författaren och tidigare underrättelseofficeren Jacques Baud och journalisten Hüseyin Dogru. De har båda satts upp på EU:s sanktionslista inom ramen för programmet mot ”Rysslands destabiliserande aktiviteter”.
Konsekvenserna är långtgående. Alla deras tillgångar fryses, däribland de bankkonton de använder för sina dagliga utgifter, och att de beläggs med reseförbud. Eftersom det dessutom är förbjudet att betala eller ge bidrag till den som är föremål för sanktioner blir det också oklart hur de ska försörja sig.
Vad det innebär i praktiken är fortfarande inte speciellt tydligt definierat, men i mars hamnade exempelvis Dogrus fru själv på sanktionslistan – för att hon betalat försäkringen för deras gemensamma bil. I slutet av maj drabbade samma sak hans mor. Han har beviljats ett ”humanitärt undantag” på 500 euro i månaden. I en intervju från maj säger han att familjen har tre barn och ”bara att köpa mjölk och blöjor till dem blir 500 euro” och att ”i teorin skulle du kunna få tio års fängelse bara för att du kommit med mat till mig”.
I inget av fallen har den utpekade fått någon förvarning om att hen är under utredning, anklagad eller till slut sanktionerad. Skälet är att en förhandsvarning skulle kunna göra det möjligt att flytta tillgångar eller på annat sätt kringgå sanktionerna. Personen får i stället del av beslutet när det har fattats och kan därefter begära omprövning eller väcka talan vid EU:s tribunal.
Så varför har de båda männen placerats på EU:s sanktionslista?
Jacques Baud (bilden) har en bakgrund som underrättelseofficer inom både FN och Nato. Hans stora kändisskap började dock efter att karriären avslutats. Via böcker och intervjuer har han spridit åsikter som ofta ligger i linje med rysk propaganda.
Han har bland annat sagt att Ukraina ”behövde ett krig” för att sedan erbjudas medlemskap i Nato, att den ryska attacken 2022 var en reaktion på att Ukraina planerade att återta utbrytarområdet Donbass. Han har ifrågasatt massakern i Butja och hävdat att dissidenten Aleksej Navalny, som dog i ryskt fängelse 2024, mördades av maffian.
Likväl har en av hans böcker – Operation Z – getts ut i svensk översättning. Senare i år kommer ytterligare en, Fred i Ukraina. Bakom står förlaget Karneval.
– Han vet vad han talar om, han är en insider med solitt belagda uppgifter, säger hans svenska förläggare Björn Eklund.
– Jag tror det är en anledning till att han valts ut.
Det är dock inte svårt att se logiska luckor i Bauds version. Om man accepterar vaga påståenden om ett planerat ukrainskt angrepp som rättfärdigande för invasionen skulle i stort sett vilka framtida angreppskrig som helst kunna ursäktas.
Och stämmer det inte att Ryssland är den part som skulle kunna avsluta kriget när de vill, bara genom att avsluta sin offensiv och gå tillbaka till 2022 års gränser?
Sanktionsbeslut är nästan omöjliga att bestrida juridiskt.
– Jag håller inte med om allt han säger, men det ger ett annat perspektiv. Att påstå att konflikten startade 2022, som man lätt kan få intrycket av i dag – det är som att låtsas som att Palestinakonflikten startade 7 oktober.
– Den går som allra minst tillbaka till att vi faktiskt hade ett illegalt maktövertagande i Ukraina 2014, säger Björn Eklund, med hänvisning till de protester som fick president Viktor Janukovytjs att fly.
Oavsett vad man tycker om den saken är Björn Eklund inte ensam om att se det hela som en yttrandefrihetsfråga. I en debattartikel i Wall Street Journal skriver ekonomen Roger Koppl att oavsett vad man tycker om Bauds åsikter verkar de vara just åsikter.
”Ingen har hittills påstått att han är rysk agent”, som Koppl skriver.
Det gör inte heller EU, vars officiella motivering i stället är att Baud ”är en megafon för rysk propaganda och sprider konspirationsteorier”. Han har därmed stött rysk ”destabiliserande politik och aktioner” genom ”manipulation av information”.
Sanktionsbeslutet noterar också att han är ”en regelbunden gäst i pro-ryska radio- och tv-program”. Huruvida framträdandena är betalda vet vi inte, men det hävdas i varje fall inte i motiveringen.
Nils Funcke, journalist och tryckfrihetsexpert, är kritisk.
– Sanktioner är en oerhört ingripande åtgärd mot den enskilda. Man kan se på vad som hände i Sverige under ”kriget mot terrorismen” med de två egyptierna, som i princip berövades hela sin existens på vad som till slut visade sig vara felaktiga grunder.
Han refererar till de så kallade ”Egyptenavvisningarna” 2004 då de två egyptiska medborgarna Ahmed Agiza och Mohammed Al-Zery tillfångatogs av USA med den svenska regeringens godkännande, trots att ingen domstol slagit fast att terrormisstankarna mot dem var befogade.
– Vad exakt är propaganda här? Vilka åsikter är propaganda och vilka är det inte? Man har rätt att vara anti-Ukraina, det ryms inom en bred yttrandefrihet. Sedan får man bemöta de påståendena i en öppen debatt, säger Nils Funcke.
Baud bor i Bryssel men är schweizisk medborgare. Schweiz har inte följt sanktionerna, och regeringen där har signalerat att de vill hjälpa honom i någon mån. Men eftersom en del av paketet är reseförbud är det oklart om det ens vore möjligt för honom att resa ut ur EU. I så fall skulle det kunna vara omöjligt för honom att återvända till sitt hem i Bryssel, så hittills har han inte försökt.
Eklund tycker att Ryssland och ukrainakriget blivit en fråga där utrymmet för debatt är unikt litet.
– Till och med under kalla kriget gick det att köpa Pravda i Väst, i dag är Russia Today blockerad. Det är väldigt svårt att ha någon avvikande mening alls utan att bli diskvalificerad från offentligheten och anklagad för att vara något slags agent.
Med Huseyin Dogru (bilden) är förhållandet det omvända. I hans fall talar sanktionsbeslutet om ”nära organisatoriska och finansiella kopplingar” till ”ryska propagandainstitutioner och aktörer”.
Texten är sparsam med detaljer, men högst sannolikt handlar det om uppgifter i den tyska vänstertidningen Tageszeitung (Taz) om att Dogru grundat och tidigare arbetat på kanalen Redfish, som i sin tur ägdes av statliga Russia Todays västeuropeiska dotterbolag Ruptly.
Redfish lades ned efter invasionen av Ukraina, men nystartade Red Media, som drivs av Dogru och minst två andra medarbetare, fick ta över deras kanal på Telegram. Bakom står Dogrus bolag AFA Medya, som är registrerat i Istanbul. Artikeln spekulerar i att det kan vara ett skalbolag ämnat att slussa pengar från Ryssland till Europa, via Turkiet.
Taz citerar Rysslandsexperten Florian Töpfl, som säger att Red Media ”verkar vara en i raden av maskerade ryska propagandamedier”. Kanalen är i dag inaktiv, men hävdar själva att de huvudsakligen finansierats av tittardonationer.
Sedan den 7 oktober 2023 har sajtens huvudfokus inte varit Ukraina utan Gaza. Ett år in i kriget intervjuade de ledare från ”motståndsaxeln” om ”dagen när Gaza bröt sig ut ur fängelset”: Huthirebellerna, Hamas, Hizbollah, Islamiska Jihad och PFLP.
Enligt sanktionsbeslutet har kanalen ”systematiskt spridit falsk information om politiskt kontroversiella ämnen med syftet att skapa etniska, politiska och religiösa konflikter”. Speciellt nämns rapporteringen från en universitetsockupation, där den ”spred bilder av ockupanternas vandalism, inklusive Hamassymboler”. Dogru ”stödjer därmed handlingar från den Ryska Federationens regering för att undergräva stabiliteten i ett eller flera medlemsländer”, vilket är den nödvändiga formuleringen för att kunna tillämpa åtgärden.
Vilka åsikter är propaganda och vilka är det inte? Man har rätt att vara anti-Ukraina, det ryms inom en bred yttrandefrihet.
Resonemanget här tycks alltså vara att Dogru har verkat som agent, inte genom att direkt upprepa rysk propaganda, utan genom destabiliserande bevakning i andra frågor. Några belägg för att Red Media verkligen fått ett sådant uppdrag från ryska staten presenteras dock inte.
Sådana belägg kan dock finnas i den det utförligare underlag som ministerrådet och deras tjänstemän sett.
I en intervju med The Left Berlin förnekar Dogru kategoriskt att Red Media är en ny inkarnation av Redfish, och menar att han fick ta över Telegram-kanalen för att han personligen byggt upp den. På en direkt fråga vad han tycker om ukrainakriget kallar han det ”en konflikt mellan två imperialistiska block där ingetdera representerar vanligt folks intressen”.
– Det är klart att om en individ faktiskt får pengar och instruktioner från FSB [ryska underrättelsetjänsten], då hamnar saken i ett lite annat ljus, säger Nils Funcke.
– Men att någon gång ha tagit ett, så att säga, normalt journalistiskt uppdrag för exempelvis Russia Today, det borde inte vara tillräckligt för att behandlas som en brottsling av staten. Igen, det får man ta i den offentliga debatten i stället.
Enligt Dogru fick hans advokat inte se utredningen förrän efter flera månaders strid, och de får inte offentliggöra det.
– Sanktionsbeslut är nästan omöjliga att bestrida juridiskt. Bara att få fram underlaget för anklagelserna och veta vad man behöver vederlägga är mycket svårt, kommenterar Hartmut Brücker från tyska organisationen Rote Hilfe.
De hjälper utsatta politiska aktivister och har för övrigt själva fått bankonton stängda, fast i det fallet på grund av USA-sanktioner som pekar ut dem som terroristorganisation, och som vissa europeiska banker anpassat sig till.
En möjlig väg är att starta en process i Europadomstolen. För det skulle den utpekade behöva presentera sig personligen i domstolen i Luxemburg, vilket innebär ett problem för den som har reserestriktioner. Det är heller inte gratis, så frågan är hur de drabbade skulle finansiera det när deras egna tillgångar är frysta och det samtidigt är förbjudet att erbjuda dem hjälp.
– När yttrandefriheten kommer under press, det är då man måste försvara den med näbbar och klor, säger Nils Funcke, och tillägger:
– Det kan ju inte vara rätt väg att vi agerar likadant som Ryssland.
