Det är inte kvinnors ansvar att lösa den manliga ensamhetsepidemin, även om Marcus Hägglund verkar tro det.
Det stämmer att vi lever i självförbättringens tid. Våra flöden överöses med tips om hur vi maximerar vårt utseende, följer de senaste skönhetstrenderna och hittar nästa mirakeldiet.
Jag tror att dock Marcus Hägglund har missförstått min text om RFSU:s dejtingmanual. Den handlade inte om mansinfluerare eller deprimerade män. Den uttryckte min frustration att vi kvinnor sedan vårt första andetag lärt oss att behaga alla andra än oss själva, medan män fått lära sig att bara existera.
Är det konstigt att det sticker i ögonen när vissa killar inte ens klarar av att tvätta sig själva?
Jag håller med Hägglund om att tipsen om hur män ska looksmaxxa sina utseenden och liv har gått till överdrift. Samtidigt tvingar ingen er att sova på plankor eller slå er med en hammare i ansiktet. Argumentationen påminner mig om när medelålders män får en ny hobby och inte kan nöja sig med en vanlig cykel. Det måste vara kolfiber, blöjbyxor och gärna en startplats i Tour de France när de ändå håller på.
Om man ska tro Hägglunds text är självspäkning en obehaglig nyhet för män. Låt mig då som självutnämnd expert på ämnet förklara: Vi kvinnor har ärvt självspäkningens konst från generationer av kvinnor innan oss. Att behaga andra är inpräntat i vårt DNA.
Hängde Hägglund någonsin på pro-anoriexiforumen på Tumblr i sina tonår? Skulle inte tro det.
Att jag skulle ha ingått en allians med misogyna mansinfluerare var också en spännande tolkning. De har inte gått mig obemärkt förbi, men de intresserar mig inte heller. Mitt flöde är redan överlastat med pilatestjejer som väger 45 kilo och lovar att en smoothie, några selleristavar och ett ägg är ett rimligt dagsintag.
Tjatet om att unga män behöver göra illa sig själva för att uppnå ett visst utseende är en sport uppfunnen av män för andra mäns beundran – inte för kvinnors. Ingen av mina väninnor bryr sig om svulstiga överarmar eller en perfekt ratio mellan näsa, mun och käklinje. Denna självupptagenhet är snarare oattraktiv.
Att dyka upp nyduschad till en dejt för att förhindra att din eventuella partner får en urinvägsinfektion har inget med looksmaxxing att göra. Det är bara ren och skär omsorg.
Looksmaxxing kapitaliserar på mäns osäkerheter och får dem att förtränga vad kärlek faktiskt handlar om. Att vilja göra en ansträngning för att locka en partner är väl den mest naturliga dansen som finns, och det krävs inte mycket. Titta på hanfåglarna i det vilda. Sprid dina vingar, dansa lite för mig. Duscha gärna innan.
Slutligen bör jag även bemöta Hägglunds slutkläm om att vi gemensamt ska ta ansvar för att män inte ska känna sig ensamma. Sedan när är det kvinnors ansvar att se till att män tar tag i sina liv?