Jag hade ingen aning om att det fanns föräldrar som skämdes över sina queera barn. Det förändrade min syn på Pride – och på varför vi föräldrar måste synas.
Jag går i den tråkigaste kortegen i Pridetåget. Här syns inga magtröjor, sambadallrande skinkor och det dunkar ingen eurodisco heller. Vi går tysta genom stan i foträta skor, blommiga klänningar och pösiga bermudashorts. Vår enda accessoar är ett senapsgult band med texten ”Stolta föräldrar”.
Ändå är det en omskakande upplevelse.
Varje år blir jag rörd men också generad över allt jubel vi möts av. Publiken, andra paradmedverkande och de mikrofonförsedda Pride-kändisarna längs vägen, alla ropar de snälla ord om vad det betyder för våra barn att vi går synliga vid deras sida. Folk applåderar som om vi har åstadkommit något märkvärdigt.
Jag får en klump i halsen av ömheten, men känner samtidigt skam. Vi har ju inte gjort någonting särskilt. Bara varit det mest självklara man kan vara: förälder till sitt barn.
Min dotter L kom ut i tonåren. Hon bytte till ett androgynt namn och blev kär i tjejer. Men hon trivdes inte i klänning och tjejiga färger. I stället klippte hon av håret och skaffade skinfades. Förutom att jag själv alltid varit förtjust i smink och rosa pryttlar och kanske trodde att jag en dag skulle dela det intresset så var det ingen stor sak. Man vill bara att ens barn ska få vara lyckligt.
Det var hon inte.
I stället gick hon in i en depression som tidvis gjorde henne sängliggande. Gymnasiet var inte att tänka på. Nu började hon att tala om att hon ville operera bort sina bröst och jag började googla operationer. Den som sett sitt barn försvinna in i mörkret vet att det är att leva i krig. Man sover aldrig och önskar inget annat än att få bära sitt barns smärta i dess ställe.
Så när L föreslog att jag skulle anmäla mig till en föräldragrupp till transbarn tog jag emot uppmaningen med tacksamhet. Jag gör vad som helst.
Gruppen var självorganiserad och träffades i RFSL:s lokaler, med ett femtontal mammor, pappor och något vuxet syskon. Jag trodde att jag skulle få insikter från andra om hur vi bäst kunde hjälpa våra barn att känna sig älskade och sedda, och praktiska tips om kuratorer och vårdkontakter.
I stället blev det en psykosocial mardröm.
Det visade sig att föräldrarna inte träffades för sina barns skull, utan för att tillsammans få sörja att de ”förlorat en son” eller beklaga sig över hur egoistisk deras bror var som ville komma i kjol till det planerade bröllopet.
Vi har ju inte gjort någonting särskilt. Bara varit det mest självklara man kan vara: förälder till sitt barn.
En mamma berättade att hon inrett ett rum som hon tapetserat med fotografier på sin dotter när hon var en liten pojke. Mamman snyftade: ”Nu går han omkring med ***handväska***!”
Det blev för mycket för mig och jag gick aldrig tillbaka.
Inte heller förmådde jag mig att berätta för L att det fanns föräldrar som såg sin besvikelse som större än deras barns behov av stöd.
Åren gick. Min dotter genomlevde sin könsdysfori och landade i att fortsätta att vara kvinna – på sitt sätt. Jag har fortfarande en Expressenlänk sparad där hon kvittrar om hur fantastiskt det är att vara lesbisk och butch. Varje gång jag ser klippet häpnar jag av hennes styrka. Hon är i dag min bästa vän och det hon lärt mig av om godhet gör mig ödmjuk.
Under tiden har vi också sett hur jakten på människor som våra barn har blivit en naturlig del av den globala högerns kulturkrig. Ibland som grova utspel från tangentkåta politiker, ibland som rena islamistiska terrordåd som det i Berlin förra veckan. Men extremismen har också gjort sig bekväm i vardagen: flera svenska kommuner har slutat flagga med regnbågen, och sexualundervisningen försvagas efter att ha haft en självklar plats i läroplanen sedan 1955.
Oftast riktas hatet mot bögar och flator, men allt oftare har det muterat till transfobi. I Sverige drivs den på av profiler från både vänster och höger – från opinionsbildaren Kajsa Ekis Ekman till läkaren och radioprofilen Agnes Wold. Tillsammans med sådana som Trump, Putin och radikaliserade troende gör de världen farligare, inte minst för dem som står oss närmast.
Om samhället inte fortsätter att bergfast stå på queeras sida, så måste i varje fall vi föräldrar göra det.
Så på lördag kommer jag att ta på mig min neonrosa klänning, sneakers och mitt senapsgula band och ställa mig bland de andra tanterna och gubbarna.
Och hoppas att vår tysta grupp blir större varje år.
