När jag såg bilderna från Berlin i helgen tänkte jag därför direkt tillbaka på en annan bild som etsat sig fast i mitt minne – från nattklubben Pulse i Orlando 2016.

Två olika platser, två olika händelser, men samma känsla av sorg och samma fråga återkom: Vad är det egentligen som får en människa att rikta sitt hat mot homosexuella?

Jag är muslim. Jag är homosexuell. Under många år har jag arbetat och skrivit om behovet av en progressiv och reformistisk islam.

När något sådant här inträffar börjar vi nästan omedelbart tala om säkerhet, terrorism, integration, segregation, islamism och politik. Det är nödvändiga diskussioner. Men alltför sällan vågar vi ställa en annan och svårare fråga: Vad lär vi egentligen människor om homosexualitet i religionens namn?

Homofobi börjar inte med att någon kör ett fordon in i en folkmassa. Den kan börja långt tidigare: med ett barn som får höra att homosexualitet är en synd, en tonåring som lär sig att Gud avskyr homosexuella handlingar, en predikan, en familjs kommentarer eller en religiös auktoritet som framställer en historisk tolkning som den enda möjliga för all framtid.

Det betyder självklart inte att alla muslimer är homofober. Det är de inte. Inte heller blir en konservativ muslim automatiskt våldsam. Men vi måste våga erkänna att homofobi fortfarande är en norm i många muslimska miljöer.

Jag känner den verkligheten inifrån.

Jag föddes inte med en uppfattning om vad islam skulle säga om min homosexualitet.

Jag växte upp i Bujumbura, i Burundi, ett land där muslimer utgör en minoritet. Som barn hade jag en koranlärare hemma. Jag minns hur han ofta återkom till berättelsen om Lots folk. Homosexualitet beskrevs som en av de grövsta synderna, och helvetets straff målades upp med en sådan kraft att det skrämde mig. Då visste jag ännu inte att de orden en dag också skulle riktas mot mig.

Samtidigt växte jag upp i en varm och kärleksfull muslimsk familj. Jag mötte alltså två verkligheter på samma gång: den kärlek jag fick hemma och de religiösa föreställningar som fick mig att tro att en del av mig själv var fördömd. Den inre konflikten beskriver jag också i min självbiografi Fils d’honneur. Det är också därför jag i dag arbetar för en annan läsning av islam.

Jag föddes inte med uppfattningen att Gud fördömde min kärlek. Den föreställningen lärde jag mig. Och det som människor har lärt sig kan också människor förändra.

Koranen är en grundläggande och helig text för muslimer. Men Koranen läser inte sig själv. Mellan texten och människan finns alltid en tolkning, präglad av språk, historia, kultur, makt, rättstraditioner och teologi. Människor försöker förstå vad en text från en annan historisk verklighet betyder i deras egen tid.

Så har det alltid varit inom islam. Det har funnits olika rättsskolor och teologiska traditioner, liksom konflikter om hur samma texter ska förstås. Muslimska tänkare har genom historien diskuterat makt, ekonomi, kvinnors ställning, äktenskap, straff, krig och människans relation till Gud.

Religioner lever inte utanför historien. De utvecklas därför att människorna som bär dem förändras. Judendomen har förändrats. Kristendomen har förändrats. Islam har förändrats. Det betyder inte att grundtexterna skrivs om, utan att människors förståelse av dem utvecklas.

Ändå behandlas homosexualitet ibland som den enda fråga där all tolkning plötsligt måste upphöra.

Berättelsen om Lots folk används ofta som det självklara religiösa argumentet mot homosexualitet inom islam. Men också den måste få undersökas. Handlar den verkligen om en kärleksfull relation mellan två vuxna människor av samma kön, sådan vi förstår homosexualitet i dag? Eller handlar den om våld, förnedring, övergrepp, makt och kränkningar?

Progressiva muslimska tänkare har ställt dessa frågor. Det är inte ett angrepp på islam. Det är teologi: att återvända till texterna och fråga vad de betyder.

Kristendomen är ett tydligt exempel. Bibeltexter har använts för att fördöma homosexualitet. I dag finns kristna samfund som med samma Bibel som grund accepterar homosexuella relationer och viger samkönade par.

Bibeln försvann inte. Läsningen förändrades.

Varför skulle islam vara den enda världsreligion som inte får genomgå samma intellektuella process?

Som progressiv muslim hamnar man i ett märkligt mellanrum. I konservativa muslimska miljöer kan man anklagas för att förändra religionen. Samtidigt finns människor utanför islam som redan har bestämt sig för att religionen är oföränderlig. För dem blir den progressiva muslimen nästan en omöjlig figur: Antingen är man inte tillräckligt muslimsk eller så är reformprojektet dömt att misslyckas.

Jag accepterar inte den uppdelningen. Islam kan förändras, eftersom islam redan har förändrats genom historien. Och förändringen måste kunna komma från muslimer själva.