Jag var ute med Gibbons när jag upptäckte dem.
Vi hade tagit vår vanliga runda, förbi tennisbanorna, skolan och parkleken och han hade sniffat på samma lyktstolpar som alltid, och när vi tog höger vid anslagstavlorna och närmade oss ån så såg jag dem sitta i slänten, helt nära gångvägen.
Först tvekade jag men så gick vi dit. De satt på en vaxduk med rödblått mönster, just där sluttade slänten inte så mycket. Den ena var Anna, hon var väl en sex år och bodde på Stenvägen, det visste jag säkert för den låg intill vår gata och hennes mamma arbetade på banken. Den andre hette Leo, han var något yngre och bodde också i området, pappan var advokat.
Jag och Gibbons steg hela vägen fram, ändå verkade de knappt lägga märke till oss. Då lät jag honom nosa på dem men ingen av dem sträckte ut handen för att hälsa. Mellan dem på duken stod två muggar och en flaska med en mörk vätska.
Jag såg mig omkring men kunde inte se någon annan i närheten. Båda satt fortsatt tysta.
Till slut sa jag:
”Vad gör ni här då?”
Båda tittade rakt framför sig, ner mot träden som växte utmed ån. Huden i båda ansiktena var mycket matt, som om den belagts med ett tunt lager damm.
”Har ni picknick?” sa jag.
Då och då drack de ur muggarna. Jag antog först att det var cola, men så såg jag att drycken rann extremt sakta, som sirap, fast färgen var ännu mörkare, närmast svart.
Jag kände mig villrådig, Gibbons lade sig till slut i gräset.
Då såg Anna upp på mig.
”Vi har bestämt oss”, sa hon.
Rösten lät behärskad och ögonen blänkte. Jag tittade noga på dem medan Leo sa:
”Här där vi sitter.”
Jag visste inte hur jag skulle tolka det. Flera tysta sekunder passerade.
”Vadå?” sa jag.
”Precis här”, sa Leo och klappade med handflatan mot duken.
Båda såg allvarligt på mig. Jag lät det gå ett slag och skulle just fråga mer när Leo sa:
”Vi lovade varandra. För bara en liten stund sedan.”
”Vi bestämde det tillsammans”, sa Anna.
Nu såg de inte längre på mig utan blickade återigen bara framför sig.
”Det blir bäst så”, sa Anna.
”Det är nära”, sa Leo.
Jag avvaktade igen. Nära vadå? var jag på väg att säga.
”Det är nära hem”, sa han, som om han anade.
Jag lät allt detta sjunka in.
”Men”, sa jag därefter, och jag ansträngde mig för att inte låta påstridig, ”jag förstår ändå inte. Vad är det… ni ska göra?”
Efter ett slag svarade hon:
”Du kommer att märka det.”
Hon tillade:
”Alla kommer att se. Alla kommer att prata om det.”
Nu tittade båda upp på mig igen.
”På den här platsen”, sa hon då, och nu lät rösten mycket mjuk och ännu mer kontrollerad, ”kommer det alltid att ligga blommor.”
Jag blev kvar lite till, jag förstod fortfarande inte, men snart gick jag ändå därifrån för jag hade lovat att börja med middagen där hemma.
På kvällen när jag var ute med Gibbons igen så tog jag samma väg på nytt och – de satt kvar. Deras föräldrar hade varit där och talat med dem, sa de, men båda två hade klart och tydligt förklarat att de ville stanna.
Nästa morgon var de fortfarande där. De såg inte ut att frysa men jag gick ändå tillbaka hem och hämtade ett par yllefiltar. När jag återvände till slänten tog de emot filtarna fast utan att säga tack och sedan lät de bara dem ligga ute i gräset. Precis som dagen innan satt de mitt på vaxduken, med blickarna långt framför sig.
På vägen hem träffade jag några andra från området, ryktet hade redan börjat gå, föräldrarna hade tydligen varit där flera gånger, med mat och sovsäckar, men barnen tycktes inte vara intresserade.
De följande dagarna gick jag ofta förbi när jag var ute med Gibbons. I början försökte jag småprata med dem, precis som jag hade gjort första gången, men efter hand passerade jag under tystnad och sedan började jag helt undvika den gångvägen. Där samlades nu nämligen hela tiden folk, många ville tala med dem och ge dem kläder och mat.
Veckan därpå hade en tidning gjort ett reportage om dem.
Flera dagar till gick, en morgon valde jag ändå att gå förbi slänten på nära håll igen och intill dem satt nu ett antal personer på huk, det såg ut som om de bad. Både Leo och Anna satt däremot med vidöppna ögon och tittade bara ner mot ån, precis som de hade gjort när jag upptäckt dem. Nu såg de tröttare ut, och mycket magrare.
Några dagar senare fick jag höra att ännu fler sökt sig dit, till och med en politiker hade varit där. Och nu visste precis alla vilka de var – Anna och Leo.
En av de sista gångerna jag såg dem satt de inte längre upp på vaxduken utan låg ner. Det hade börjat gå nya rykten, som bland vissa snart övergick i ett slags maningar: Man skulle söka upp dem, alla borde gå dit, till den där grässlänten, vi hade alla ett slags skyldighet.
Och sedan satt det folk där dygnet runt. Man skulle tydligen gå dit för att, som det hette, vaka.
När jag gick förbi med Gibbons ett par dagar senare hade man lagt mörkgröna skynken över barnen.
Dagen därpå hade kropparna forslats bort.
Ytterligare någon vecka senare publicerades annonsen i tidningen. Begravningen skulle ske nästkommande fredag, i kyrkan uppe på höjden.
På förhand hade jag bestämt mig för att inte gå, jag kände ju dem inte, men när torsdagen led mot kväll så ändrade jag mig och nästa morgon var jag där nästan först av alla.
Jag band fast Gibbons i räcket utanför vapenhuset, inne i kyrkan blev det snart fullt med folk. De två små vita kistorna stod mitt för altaret. Prästen höll ett tal och vi sjöng flera psalmer.
Sedan skulle alla ta adjö och en väldigt lång kö uppstod. Jag dröjde kvar längst bak men till slut gick jag också fram och lade dit två buketter med små vita blommor som jag hittat i just den där slänten, helt nära ån. Medan jag hade plockat dem kom jag förresten att tänka på det där som Anna hade sagt till mig, och i det hade hon ju fått helt rätt, för just på den plats i gräset där de hade suttit på sin vaxduk så låg det mycket riktigt blommor och även många kramdjur.
Båda kistorna täcktes snart fullständigt av kransar och buketter, hela tiden hördes hög musik från organisten uppe på läktaren. På vägen tillbaka genom mittgången sneglade jag på föräldrarna, alla fyra stod orörliga och såg bara framåt mot koret.
Strax därefter klev jag ut ur kyrkan och gjorde loss kopplet så att Gibbons blev fri. Bakom mig kom snart alla de andra också ut på kyrkbacken och medan vi långsamt avlägsnade oss på gångvägarna över kyrkogården hördes fortfarande orgelpipornas pumpande ackord genom de vidöppna portarna.
