Det som gör Martin Wolgasts ”Diagnosernas tid” till en sådan vändpunkt i psyklitteratur är att han vågar omformulera frågan från ”Vad är det för fel på mig? till ”Vad är det för fel på samhället?”
När läste jag sist en bok jag kände mig så här omskakad av? Jag minns inte. Men när jag var klar med Martin Wolgasts uppgörelse med den biomedicinska synen på människan, psykiatriseringen av existensen och läkemedelsindustrin känner jag mig förändrad. Jag tänker att den faktiskt har potential att förändra sättet vi ser på ”psykisk ohälsa” – detta vederstyggliga begrepp – och på relationen mellan individen och de sammanhang vi lever i.
Wolgast är docent i psykologi vid Lunds universitet och legitimerad psykolog med många års klinisk erfarenhet från vuxenpsykiatrin. Som forskare har han främst sysslat med kritiska psykiatristudier, vilket är ett område som ifrågasätter etablerade förståelser – ”sanningar” – av psykisk ohälsa och behandlingspraktiker.
I Diagnosernas tid (Norstedts, 2026) gör han just detta: erbjuder en kritisk blick på vår tids längtan efter en diagnos. Han ger en överblick över de psykiatriska diagnosernas idéhistoria, pekar på läkemedelsindustrins profithunger och blottlägger den bräckliga grund som den biomedicinska idén om människan vilar på.
I dag är det vedertaget att i princip allt mänskligt själsligt lidande, alla tillkortakommanden, misslyckanden och karaktärsbrister är ett resultat av ”kemisk obalans i hjärnan”. Är du nedstämd? Slarvig och har svårt att passa tider? Saknar du impulskontroll och ligger runt fast du är gift? Allt beror på ”kemisk obalans” och berättigar till en diagnos som bipolär, depressiv eller adhd. Botemedlet har ännu mer suggestiva namn: SSRI, centralstimulerande, litium och benzodiazepiner. Det finns alltid en kemisk lösning att tillgå, en enkel förklaring.
I dag betraktas en diagnos som ett kinderägg. Knäck det och du får ut en förklaring, en ursäkt och en bruksanvisning.
Ett tydligt exempel på det synsättet är SVT-stjärnan Carina Bergfeldts nya programserie Alla mina bokstäver där tittaren får följa henne, den exceptionellt framgångsrika, gifta mamman genom en köpt adhd-utredning och diagnos. Bergfeldt vill ha ett svar, en förklaring och blir lättad när hon får facit.
Visst välkomnar jag att det inte längre är skamfyllt att lida av psykisk ohälsa – jag har själv fått några diagnoser under min livstid. Men är diagnostiseringen inte lite väl lättvindig? Wolgast (bilden) beskriver en formlig epidemi av psykisk ohälsa, inte bara i Sverige utan globalt. Som av en händelse går denna explosion av diagnoser hand i hand med lansering av nya läkemedel som ska hjälpa oss att navigera i en allt mer ohanterlig tillvaro.
Ännu mer problematisk är den enorma förskrivningen av psykofarmaka mot bakgrund av att de påstått positiva effekterna saknar robusta belägg. Wolgast redogör utförligt för det han kallar ”kampanjer” runt SSRI-preparaten. Prozac blev snabbt en kulturell ikon när den lanserades i slutet på 1980-talet, och med den slog idén om ”kemisk obalans i hjärnan” igenom, trots att de vetenskapliga beläggen för teorin om en brist på serotonin som förklaring till depression är svaga.
Inte heller den studie som motiverar adhd-medicinernas framgång håller måttet, menar Wolgast: den initiala effekten av de centralstimulerande preparaten mattas av påtagligt efter tre år. Man såg inte längre någon större skillnad mellan dem som använde drogen och kontrollgruppen. I en uppföljande studie efter sex år fanns det inga spår kvar av effekterna av medicinen.
Kanske vilar samtidsmänniskans tro på en diagnos som lösningen på hennes problem i form av en tablett, på bristfällig forskning och övertolkningar? Kanske är det inte, som läkemedelsindustrin vill få oss att tro, individen som är sjuk utan samhället?
Wolgasts bok rör sig i spänningsfältet mellan två frågor: ”Vad är det för fel på mig?” och ”Vad är det för fel på världen?” Hans uttalade ambition är att flytta fokus från den första frågan till den andra: I stället för att se människor som trasiga kuggar i ett fungerande maskineri måste vi börja ifrågasätta det där systemet vi lever i, samhället, kulturen, kapitalismen.
Min personliga övertygelse är att vi skapat en värld vi vantrivs i, men att vi är för bekväma för att ifrågasätta den på allvar och arbeta för förändring. Och läkemedelsindustrin lär inte vilja ha en förändring: mänsklighetens psykiska ohälsa är alldeles för lukrativ för att någon på allvar skulle vilja bota den.
