Jag anklagas för att vara nazist, narcissist och i behov av terapi. Men ingen verkar vilja diskutera varför jag inte längre kan rösta på mitt parti, skriver Jan Emanuel.
Jag förstår att jag gjort partikamrater besvikna när jag gick ut med att jag inte kan rösta på mitt parti då jag anser att de svikit arbetarklassen.
Jag förstod såklart att många partivänner, med ledningens goda minne, skulle ge sig på mig i medierna. Politiskt naturligt och inget fel i det. Det jag inte såg komma var sättet.
Min förhoppning var att få till en debatt där mina argument och skälen till att inte rösta på partiet bemöttes. Men kritiken har i stället bestått av tre delar, där nästan ingen berört mina argument.
Del ett kom direkt från en partivän jag känt i över 30 år. Han kom fram till att jag var ett ”äckel” och ”nazist”. Ändå snabbt sprunget att gå från kollega och vän till att vara äcklig nazist med enda förändring att jag inte röstar på Socialdemokraterna.
Jag vill att Socialdemokraterna blir sossar igen.
Del två kom från partiledningen, där man trycker på min obetydlighet. Magdalena Andersson undrade halvkvävt i en oavslutad mening i Sveriges Radio P3: ”Vem saknar honom?” Partisekreterare Tobias Baudin sade till bidragstidningen Dagens ETC: ”Jag tänker inte på honom”. Sedan antydde han att jag gör det för att få uppmärksamhet.
Del tre kom i en debattartikel i Aftonbladet av den socialdemokratiska riksdagskandidaten Jesper Lindholm: ”Jan Emanuel behöver en ny terapeut.” ”Det enda som är rött hos Jan Emanuel är hans röda arga ansikte.” ”Han använder sina gymmade ben för att stampa på dem som redan ligger: såsom flyktingar som inte ens kan komma till Sverige.”
Vad de tre delarna har gemensamt är antagandet att man agerar för att själv tjäna på det. De bortser från möjligheten att någon gör något för någon annans skull. I solidaritet.
Då de inser att jag ekonomiskt bara har att förlora på mitt politiska engagemang, så ser de i stället uppmärksamheten som drivkraft. Jag har helt enkelt ett narcissistiskt behov att synas i media dagarna i ända. Det är min drivkraft.
Att jag ägnat mer än hälften av mitt liv åt arbetarrörelsen, skrivit fyra böcker med arbetarklassen i fokus och hundratals motioner, debattartiklar och krönikor är bara för att mätta mitt narcissistiska begär. Så kan det såklart vara.
Men det skulle också kunna vara så att jag, likt många andra, drivs av en övertygelse. En övertygelse där begreppet solidaritet fortfarande är mer än ett slagord i inövade partiledardebatter. Där människor har ett ansvar för varandra – också när man själv inte tjänar på det.
När jag och min kollega skrev boken Gemenskap, en berättelse om klass och om hur Socialdemokraterna gått vilse, så reflekterade vi över begreppet solidaritets ursprung, det vill säga latinets solidus, tanken att vi alla på något sätt hör ihop. Den enes situation angår också den andre.
Det blir tragiskt tydligt i mitt partis nutida argumentation att den analysen har lämnats till förmån för jagets privilegiejakt. I vallöfte efter vallöfte handlar det om ”vad du tjänar på”, ”mer pengar till dig”.
Och i kritiken av motståndaren syns samma tänkande: Vad tjänar du på det här? Vad tjänar jag på det här?
Solidariteten har lämnat scenen, inte bara som ord utan som innehåll. Samhällets vi har försvunnit in i jaget.
Den solidaritet vi skriver om i boken och som jag försöker förmedla när jag säger att jag inte kan rösta på mitt parti, eftersom jag vill rädda socialdemokratin, handlar om solidaritet med arbetarklassen. Om insikten att den enskilde är svagare än kollektivet.
Solidaritet är inte bara att ge. Den handlar också om krav.
Till det kommer den konservativa tanken att solidaritet också utgår från människovärdet och plikten gentemot nästan – den bemedlade har ett ansvar för den obemedlade. Den solidariska bottenplatta består i samhällsgemenskapen: Du ska bidra efter förmåga. Du ska vara lojal med landet, samhället och den svenska kulturen och acceptera människors skyldigheter mot varandra för att bära upp folkhemmets välfärdssystem.
När mitt partis företrädare hela tiden fokuserar på vad jaget har att tjäna, på egoismens retorik, berättar det något om vad som hänt. Partiet har under snart 20 års tid prioriterat bort arbetarväljare till förmån för urban medelklass och bidragstagare.
Byter man kärnväljare har man snart också bytt representanter. Det har till stor del skett nu. Få av partiets företrädare känner igen sig i arbetarklassen. Få har ens haft ett arbete som inte finansierats genom transfereringssystemet – som facklig eller politisk utredare, informatör eller kommunal eller statlig tjänsteman.
Kontentan är att den förtroendevalde varken känner igen sig i arbetarens miljö, kultur eller verklighet. Därför blir egennyttan tolkningsramen. Du läser din nästa som dig själv. Själv vill du ha något när du gör något, och tanken att någon kan handla av solidaritet med arbetarklassen slår dig inte ens. Din lojalitet finns inte längre där.
Solidaritet är inte bara att ge. Den handlar också om krav. Den traditionella socialdemokratin lämnar dig inte när du blir sjuk, arbetslös eller gammal – men förväntar sig att du efter förmåga arbetar, bidrar och följer de gemensamma reglerna.
Solidaritet är skyldigheter mot människor därför att vi hör samman med dem. Samhället är inte en samling främlingar som råkar bo i Sverige. Vi är en kulturell gemenskap där människor bär varandras bördor. Det betyder att man ibland bär utan att få något tillbaka. Varken uppmärksamhet, pengar eller makt.
Mitt mål när jag inte röstar på mitt parti och vill byta ut ledningen är att återvända till våra kärnväljare och kärnbudskap. Jag vill att Socialdemokraterna blir sossar igen.
Jag förstår att partivänner som sätter partiapparaten framför arbetarklassen fortfarande är besvikna över att jag inte tänker rösta på partiet i detta val. Men jag hoppas att kritiken under den korta tid som återstår fram till valet kan handla mer om det jag faktiskt säger.
