Vänlighetsvideor, bokappar och kinesiska mikrodramer lovar snabba vägar till känslor och kunskap. Slavoj Žižek ser i stället en kultur som lär oss att inte tänka för länge.
När jag surfade på nätet för att distrahera mig från tröttheten råkade jag på en av de så kallade ”vänlighetsvideorna”, kindness videos: 10–20 minuter långa små berättelser med riktiga skådespelare som skildrar slumpmässiga goda gärningar.
Jag tittade på några till och titlarna säger allt:
En ensamstående pappa gick för att laga grannens staket, ovetande om att hon ägde halva staden…
Ensamstående veteranpappa gav upp sin förstaklassplats åt en brännskadad kvinna – nästa dag landade Marine One vid hans stuga
Den förlamade vd:ns dotter satt ensam på sin födelsedag – då gick en ensamstående pappa fram till henne
Min chef kom på mig på en blinddejt. Och hon sade: ”Varför frågade du aldrig ut mig?”
”Sir, får vi äta resterna?” frågar en fattig flicka utan att veta att han är miljonär
En miljonär avskedar sin hembiträde för att hon stjäl små matbitar, men när han följer efter henne hem brister han i gråt…
Jag måste erkänna att även jag, en förhärdad cyniker, efter att ha sett en sådan video kände en djup tillfredsställelse över denna lilla hjärteseger i en mörk värld.
Sexuell och ekonomisk exploatering, vinstjakt och våld finns kvar. Men för ett ögonblick sätts de ur spel. Människor möts som människor, hjärta mot hjärta, samtidigt som de behåller sina privilegier eller sin underordning.
Om ordet ”ideologi” alls betyder något i dag, så är detta ideologi i dess renaste form. Vänlighetsvideorna gör oss bokstavligen dummare. Deras sentimentalitet får oss att glömma den sociala hierarkin – eller ännu värre, att se den som naturlig.
Även det korta formatet spelar roll. Det lämnar ingen tid att titta långsamt och lägga märke till detaljer.
Det för oss till det andra sättet att göra oss dummare: femton minuter långa sammanfattningar av böcker. De är vanliga även bland människor som ser sig som intellektuella, och gäller både skönlitteratur och, framför allt, fackböcker.
Den mest populära tjänsten är Blinkist. Så här presenterar den sig själv: ”Lär dig något nytt varje dag. Få de viktigaste idéerna från de bästa böckerna, poddarna och experterna på 15 minuter med Blinkist-appen. Förstå de viktigaste idéerna på 15 minuter.”
Sedan finns Bookster (”Läs 100 böcker om året på 15 minuter om dagen”), DivByZero, AI Book Review och så vidare.
Det korta formatet spelar roll. Det lämnar ingen tid att titta långsamt och lägga märke till detaljer.
Problemet är att en sådan sammanfattning måste skära bort själva bokens väv. De intressantaste ställena, där författaren råkar säga mer än han eller hon avsåg. Detaljerna som ger en välbekant idé en oväntad riktning.
Mer exakt: sammanfattningen missar det som bara finns negativt inskrivet i texten. Det som saknas. Det som förnekas.
Ta det första exempel som faller mig in. I sin Rättsfilosofi skriver Hegel:
”Vid yttersta fara och i konflikt med någon annans rättmätiga egendom kan detta liv göra anspråk (som en rättighet, inte som en nåd) på en nödrätt [Notrecht], eftersom det i en sådan situation å ena sidan föreligger en oändlig skada på en människas existens.”
Kan denna ”nödrätt” göras allmän? Kan den gälla en hel samhällsklass och dess angrepp på en annan klass egendom?
Hegel ställer inte frågan direkt. Men hans beskrivning av ”pöbeln” pekar mot ett ja. Han beskriver den som en grupp eller klass som systematiskt stängs ute från samhällets erkännande:
”Mot naturen kan människan inte göra anspråk på någon rätt, men när samhället väl är upprättat antar fattigdomen omedelbart formen av en oförrätt som en klass begår mot en annan.”
Får vi inte här en Hegel som rättfärdigar klasskamp med hjälp av Notrecht?
Den avgörande implikationen skulle garanterat försvinna i en femtonminuterssammanfattning.
Samma sak gäller filmer som sammanfattas på två eller tre minuter. Sådana finns också på nätet.
Vad kan de egentligen göra mer än att återge handlingen? Kanske lägga till några allmänna omdömen som ”märkliga kameravinklar, brutal musik” eller ”en förvirrad kedja av subjektiva associationer”.
Tänk på Hitchcocks Psycho. Hur skulle en sådan sammanfattning kunna fånga kraften i det andra mordet, på Arbogast, med dess våldsamma klipp och plötsliga kameravinklar?
Duanju har blivit en av de snabbast växande delarna av den kinesiska underhållningsindustrin.
Som många stora regissörer säger Hitchcock ofta något genom formen som går på tvärs mot den officiella berättelsen.
Det för oss till den tredje och sista formen av fördumning. Varför bara sammanfatta filmer? Varför inte göra filmer som redan från början är extremt korta?
Det fenomenet finns redan.
”Duanju”, ibland kallat mikrodrama, kortdrama, vertikaldrama, vertikal miniserie eller mobildrama på engelska, är en typ av kort webb- eller tv-serie som uppstod i Kina.
Avsnitten är oftast en till två minuter långa. En serie kan bestå av 20 till 100 avsnitt. Totalt blir det ibland lika långt som en eller två långfilmer.
De görs för mobilen. Många filmas vertikalt och är anpassade för ett splittrat tittande i små portioner på plattformar som Douyin. Vissa har också gjorts om till interaktiva mobilspel.
Tempot är högt och melodramat uppskruvat. Vanliga teman är hämnd, organiserad brottslighet, rikedom, status och kärlek. Bland de populäraste genrerna finns romanser med miljardärer och vd:ar, hämndhistorier och berättelser där någons verkliga identitet avslöjas. Också familjedramer är vanliga.
Duanju är framför allt gjort för människor som inte längre har någon riktig fritid.
I USA består publiken till stor del av kvinnor mellan 30 och 60 år. De tittar framför allt på romantik, vd-historier och hämnddramer.
År 2020 erkände den kinesiska radio- och tv-myndigheten duanju som en egen kategori av nätinnehåll.
Under de följande åren professionaliserades formatet snabbt. Vertikalt 9:16-format blev standard. Produktionen kunde klaras av på mindre än två veckor. Pengarna kom från freemium-modeller eller betalning per avsnitt. Sedan spreds duanju till Sydkorea, Taiwan och Japan, och vidare till USA, Frankrike och Tyskland.
Från 2022 exploderade marknaden. I slutet av 2024 hade den omkring 662 miljoner tittare i Kina och året därpå omsatte den 94 miljarder kronor. Då hade gratis, reklamfinansierat innehåll gått om betalning per avsnitt som den viktigaste modellen. Branschen beräknas också ha skapat över 600 000 jobb.
Duanju har alltså blivit en av de snabbast växande delarna av den kinesiska underhållningsindustrin. Men när AI numera kan skapa både miljöer och huvudpersoner har också många jobb försvunnit.
Det viktigaste med duanju är ändå vilken publik formatet riktar sig till.
Friheten blir ett tvång att arbeta mer och mer för att klara sig.
Det görs för mobilen. Den typiske tittaren är alltså någon som inte har tid att sätta sig ned och se en film i lugn och ro. Man tittar medan man står i kö. På toaletten. Under en snabb lunchrast. Matbudet tittar mellan två leveranser. Uberföraren mellan två körningar. Vårdaren medan patienten sover.
Kort sagt: duanju är framför allt gjort för människor som inte längre har någon riktig fritid. Det är kultur för människor som inte ens har tid att koppla av ordentligt. Hela vardagen har blivit ett enda pågående arbete.
Här syns en av våra samhällens paradoxer. Allt färre har fasta jobb. Samtidigt arbetar de med otrygga jobb nästan hela tiden.
De har ingen bestämd arbetsdag och kan i princip själva välja när de arbetar. Men friheten blir ett tvång att arbeta mer och mer för att klara sig.
Det är därför duanju gör oss dummare.
Det som återstår av kulturen är en kort, dum melodram som fyller de få tomma minuter vi har kvar. Så att vi inte hinner känna hur meningslösa våra liv har blivit.
