Jag måste komma ut med en sak.

Jag har drömt om ett rödgrönt Tidöavtal. Jag har tittat avundsjukt på högerns fyra år vid makten och tänkt att politikens innehåll till största del är åt helvete. Men jäklar vad de får saker gjorda.

Det är inte så lite. Vi har numera ungefär tre politiska poler i väst – rödgrön, nyliberal och konservativ – och ingen av dem kan räkna med 51 procent. Det är lätt att tro att allt som återstår av politiken är parlamentariskt kaos.

Tidö visade motsatsen. Fyra skapligt olika partier satte sig på ett slott, åt vilt och rökte cigarr tillsammans. Jimmie Åkesson och Henrik Vinge drack whisky med Johan Pehrson tills solen gick upp. Två tjänstemän skrev på avtalet med en flaska gin som sällskap. Och med sig ut hade de ett dokument som har förändrat Sverige i grunden.

Jag är avundsjuk av flera skäl.

Inte minst önskar jag att det var vänstersidan som bevisat att politik fortfarande är möjlig. Eller att strama budgetregler inte alls är någon naturlag, och att man kan låna hundratals miljarder för investeringar man tycker är värda det. I högerns fall tyvärr svindyr kärnkraft.

Men oavsett vad man tycker om politiken så visade Tidö att handlingskraft är möjlig.

Annat är det på den rödgröna sidan.

Magdalena Andersson har haft fyra år på sig att samla de partier som ska göra henne till statsminister. Jag har länge fantiserat om ett rödgrönt motsvarande avtal. Inte på Tidö förstås. Kanske på Böda camping. Bödaavtalet.

Magdalena Andersson, Nooshi Dadgostar, Amanda Lind och Elisabeth Thand Ringqvist i varsin brassestol. En låda rosé. Några myggspiraler. Ingen får gå därifrån förrän de bestämt hur Sverige ska styras.

Jag hade kunnat nöja mig med en fika. Men inte ens det blev av.

Därför skriver jag i veckans ledare att Magdalena Andersson endast har sig själv att skylla för den märkliga teater som följt på talmansvalet. Efter att Vänsterpartiet röstade på Andreas Norlén förklarade Andersson att hon ”gett upp” regeringsbildningen och uppmanade Vänsterpartiet att ta över tillsammans med Moderaterna.

Som jag sagt till både Expressen och i Studio Ett beter de sig som barn.

Elisabeth Thand Ringqvist kallar det för en ”koalition” med Moderaterna. Jag vet inte hur man ska beskriva en politisk kultur där en gemensam röst på talmannen är en koalition, medan fyra år utan minsta kardemummabulle tydligen är ett regeringsunderlag.

Visst har Vänsterpartiet bidragit till soppan. De gjorde regeringsfrågan till sin främsta valfråga, vilket innebar att stora delar av valrörelsen kom att handla om skolgårdens röda linjer, och vem som får leka med vem. Jag tror att vänstersidan hade vunnit större om valrörelsen hade handlat om sak. Och då hade man kanske haft lättare att smita in i regeringen också.

Men nu är vi där vi är. Så sätt er ned och prata.

Det finns mer att enas om än man kan tro: glesbygd, småföretagande, klimatinvesteringar och välfärd. Sedan får alla offra något. Det kanske inte blir någon miljardärsskatt. Strandskyddet kanske får ge vika. Om man i gengäld kan kicka aktiebolagen ur välfärden? Vad vet jag.

Alla kommer inte att bli nöjda. Men Sverige får en riktning. Och vänstersidan får visa att den är så regeringsduglig som den påstår.

Just nu tvivlar jag.

Och en sista sak. Om du uppskattar vår röst i offentligheten får du gärna teckna en prenumeration eller swisha en slant till 123 441 76 30. Vi har inga miljardärer eller andra ägare i ryggen. Vi har bara våra betalande läsare. 

Det är också rätt befriande. Tack för att du läser.