En 16-åring har förlorat sin hand, en annan har blivit blind på ena ögat. Det är med andra ord nya franska protester att hantera för Europas våldsammaste polis. Elever, studenter och lärare har gått ut på gatorna över hela landet i protest mot regeringen. Förra veckan antog den ett nytt nedskärningspaket som dränerar ett redan underfinansierat utbildningssystem.

Anledningen till besparingarna är de höga räntorna på franska statsobligationer. De har stigit konstant i hela världen sedan covid-krisen. I Europa ökade de ännu mer när Iran-kriget inleddes och de franska har skjutit i höjden de senaste veckorna. Inget annat G7-lands statsfinanser har drabbats lika hårt av USA:s krig mot Iran. Statsskulden är i dag 120 procent av BNP och landet betalar nästan fem procent för att belåna sig, vilket är den högsta siffran på nästan 25 år. Frankrikes belåning är nu dyrare än både Greklands och Italiens, två länder som vanligen hör till eurozonens svaga länkar. I affärspressen talar man nu om Frankrike som Europas ”nya periferi”.

Förutom att öka tillväxten – något alla regeringar alltid försöker göra – kan regeringen i ett sådant läge höja skatterna eller skära i utgifterna, det vill säga införa två olika typer av åtstramning. Emmanuel Macrons regering har valt den senare. Utöver dessa alternativ finns också radikala, som vänsterledaren Jean-Luc Mélenchons förslag att skriva av gamla skulder som upptogs under eurokrisen. Det är ett bra men tyvärr helt orealistiskt förslag, eftersom det strider mot Europeiska Centralbankens stadgar.

I en valutaunion som euron återstår alltså bara dåliga val. Det är visserligen sant som den tidigare finansministern Pierre Moscovici har påpekat, att utan euron hade räntorna förmodligen varit ännu högre. Men med en egen valuta hade Frankrike också haft manöverutrymme att göra det man vanligen gör i dessa situationer: devalvera sig ur krisen. En kortsiktigt smärtsam åtgärd för småsparare men som kickstartar konkurrenskraften och tillväxten.

I stället står Frankrikes val nu mellan att fortsätta på den inslagna vägen, med förfallande skolor och sjukvård, eller att hålla uppe de sociala utgifterna och hoppas att ECB går in och räddar landet från en eventuell kris, vilket banken sedan eurokrisen indikerat att den alltid kommer göra. I det senare fallet skulle det dock bara ske i utbyte mot hårda nedskärningar, det vill säga det som regeringen redan försöker genomdriva och som det franska folket nu revolterar mot.

Läxan är att en valutaunion utan gemensam finanspolitik alltid kommer att fungera som ett fängelse när dess medlemmar behöver hjälp från en centralbank. Någon ljusning i tunneln tycks inte heller skönjas: högerextrema Nationell samlings ledare Marine Le Pen, som ser ut att vinna nästa års presidentval, meddelade i veckan att hon kommer att genomdriva budgetnedskärningar på 140 miljarder euro över kommande mandatperiod om hon blir president. Hon vill även införa en skuldbroms av tyskt snitt vid 60 procent av BNP, det vill säga hälften av dagens nivåer, för att dra tillbaka landet “från randen till en finansiell, ekonomisk och moralisk kris.” 

Att siffran 60 är precis samma som EU:s skuldtak har inte undgått någon. Ingen ska tydligen tro att en Le Pen-regering kommer att vara ekonomiskt ”oansvarig”. Inte ens hon kommer alltså att frigöra fransmännen från den statsfinansiella tvångströjan. Samtidigt vill svenska liberaler att vi tar på oss den.