Jag ska inte hymla med att jag älskar dem. Redan i kön utanför B-K, gamla Banankompaniet i Frihamnen, i den iskalla måndagskvällen vet jag redan att det kommer att bli ös. 

Den nordirländska raptrion, bestående av den balaclavaförsedde DJ Provaí, rapparna Mo Chara och Moglaí Bap, är på turné med sitt andra fullängdsalbum Fenian, en ilsken, respektlös och frenetisk hiphopskiva med mörkare drag än deras tidigare material. Live är Kneecap kända för sin energiska scennärvaro och publikkontakt, det är tydligt att deras framträdanden är ett slags kollektiv upplevelse snarare än en konsert. Vi är en blandad samling: tuffa killar, tonårsflickor, medelålders män med bistra ansikten och kulturkvinnor med seriösa glasögon.

Varför dras en sådan brokig skara svenskar till en grupp vars musik är så djupt förankrad i Belfast, i det iriska språket och i en politisk historia som de flesta här bara känner till på avstånd?

Kneecap har med sig de palestinska rapparna Fawzi och Smokaholic som levererar ett tajt, dansigt set, medryckande även för den som inte förstår mer än ett par ord arabiska. Deras närvaro knyter an till en lång irländsk tradition av solidaritet med den palestinska befolkningen som började efter sexdagarskriget 1967, och formaliserades med bildandet av det irisk-arabiska sällskapet två år senare. Samma politiska frispråkighet har gjort Kneecap omdiskuterade, bland annat genom det numera nedlagda terrorismåtal som riktades mot Mo Chara efter att han under en spelning 2024 viftat med en Hizbollah-flagga på scen.

Spelningen på B-K i Frihamnen börjar, som alla Kneecapgig, med ett budskap på skärmarna: ”Israel begår folkmord mot det palestinska folket. Den svenska regeringen bistår i detta genom att tillåta vapenförsäljning till Israel.”

Om budskapet är kompromisslöst så är förmedlandet varmt. Kneecap är charmiga, särskilt Mo Chara (vars artistnamn betyder ”min kompis” på iriska) är bra på att skapa kontakt med publiken. Han och Moglaí Bap dansar fånigt, skrattar och skojar men dompterar publiken skickligt, från växelsång till den aktivt koreograferade moshpiten. Det som börjat som en trevlig fest stegras stadigt genom det knappt nittio minuter långa setet, singlarna Better Way to Live, Guilty Conscience och Get Your Brits Out möts med uppsluppen allsång och vild dans från publiken. De catchiga, studsiga Fenian-spåren Gael Phonics och Cold at the Top fungerar utmärkt live. När Moglaí Bap och Mo Chara kastar sig in i H.O.O.D exploderar rummet. DJ Provaí ger sig med dödsföraktande entusiasm ned i moshpiten, Moglaí Bap rappar med sargad röst och rasande intensitet. 

Publiken låter sig villigt ledas – vid ett tillfälle skanderar tusentals svenskar den gamla IRA-sloganen tiocfaidh ár lá, ”vår dag ska komma”, men enligt en flinande Moglaí Bap betyder det ”jag älskar dig på iriska”, och Mo Chara ser lite förlägen ut. 

Eller är det jag som projicerar min egen svaga olustkänsla? Som gammal Belfast-bo skaver det lite när slagord som är så intimt förknippade med dödligt våld ropas i ett sådant här sammanhang. Det brukar uppskattas att IRA var ansvariga för omkring 1 700 döda under det som brukar kallas The Troubles från 1960-talet och ända fram till slutet av 1990-talet, och här skriker svenska tonåringar glatt ut deras slagord. Även om man har tagit reda på frasens bokstavliga betydelse är det svårt att greppa vilka känslor, vilka nedärvda minnen som orden bär på.

Men spelar det någon roll när musiken är medryckande, stämningen hetsig och glad, och alla har roligt? 

När tryckkokaren som bandet skickligt har konstruerat briserar med The Recap har jag för länge sedan glömt att behålla något slags professionell distans till det hela. Allt är svett, vrål och furiös energi, det känns som att bli torktumlad på högsta varv, och när gruppen och publiken till slut förenas i allsång till Bella Ciao är jag omskakad, genomvarm och lycklig. Kneecap är proffs på att skapa ett slags gemenskap, en vi-känsla. Och svaret på frågan varför vi är här – svenskar och irländare, tjejer och gubbar och kulturtanter – är kanske att Kneecap betyder något för oss alla och att det helt enkelt är en fantastiskt rolig fest.