Ragni Lantz var den första vita reportern på tidningen Jet och fick intervjua USA:s första svarta senator. Hon var med när Martin Luther King höll sitt sista tal och rapporterade om hans död: ”Det var första gången jag såg en död människa.”
– Sch!
Ragni Lantz håller ett pekfinger mot läpparna medan hon vinkar in mig över tröskeln till sin tvåa i Rissne. Jag kommer mitt i eftermiddags-Ekot, som bevakar det amerikanska mellanårsvalet. Hur går det i Mississippi, vill hon veta? Demokraternas kandidat svarte kandidat Scott Colom har vinstchans.
Ragni, 87 år, är inte ensam svensk om att följa USA-valet, men för henne är det extra speciellt. Hon har sett amerikansk politik och historia på nära håll. Under några dramatiska år på sextiotalet arbetade hon som reporter på den svarta nyhetstidningen Jet i Washington. Hon var med i Massachusetts när Edward Brooke tog plats som den förste svarte senatorn och i Memphis, vid Martin Luther Kings sista tal.
Ragni Lantz föds 1939 som dotter till en baptistpastor. På gymnasiet skrev hon en uppsats om medborgarrättsrörelsen och efter språkstudier i Uppsala bar det av mot journalistutbildning på Syracuse universitetet i USA.
– Vi blev tillsagda att inte gräva i det där. Som svenskar skulle vi ändå inte förstå dem, sade de på ambassaden.
Sommaren 1964 åkte Ragni runt i Greyhoundbuss i USA. Man kunde åka 99 dagar för 99 dollar. Målet var att studera medborgarrättsrörelsen på nära håll. Problemet var att hon saknade de rätta kontakterna.
Det löste sig snabbt under kursen Race relations institute i Nashville som medborgarrättsinitiativet Freedom school anordnade. Där träffade hon den svarta lärarinnan Pearl från Mississippi.
– Jag hade inte tänkt åka dit, men Pearl bad mig att följa med för att se hur den nya lagen, Civil Rights Act, skulle respekteras.
Sommaren 1964 kom att kallas Freedom summer. Den 2 juli undertecknades Civil Rights Act, som förbjöd segregation på offentliga platser, bland annat restauranger. Ett par dagar senare satte sig Ragni och Pearl på en buss.
– Det gick bra. Men efteråt när vi skulle fira på restaurang såg vi några vita ungdomar skära upp däcken på Pearls bil.
Mot slutet av resan, i Nashville, träffade hon chefredaktören för Jet och Ebony, John H. Johnson. Han hade först grundat nöjestidningen Ebony 1945 och därefter, 1951, startat nyhetsmagasinet Jet.
En tid senare kom erbjudandet. Kunde Ragni komma och praktisera i två år?
– Jag skulle bli deras första vita reporter.
Varför tror du att det blev just du?
– Det var nog för att jag var svensk. De kände till Gunnar Myrdals kritiska bok An American dilemma, som gav svenskar ett gott rykte bland svarta amerikaner. Och King hade fått Nobels fredspris, visserligen i Oslo.
Bland pärmar, klipp och svartvita fotografier som Ragni plockat fram ligger nummer av Jet. Formatet är A5 (”Så den gick att stoppa i bakfickan”). När jag bläddrar öppnar sig mittuppslaget: en svart snygg tjej i bikini sträcker ut sig, med sina mått, angivna överst i en faktaruta före hennes namn, Phyllis Roberts.
– Oskyldigt, tycker Ragni.
– Det var viktigt för Johnson att hans tidningar skulle påminna om de stora, glansiga magasinen som Life och ha en framträdande nöjesdel.
Hennes chef var Simeon Booker, känd för att ett decennium tidigare skrivit om lynchningen av 14-årige Emmett Till, en artikel som gjorde medborgarrättsrörelsen känd utanför landets gränser.
– Han var en sådan chefredaktör som jobbade från skrivbordet, så jag fick göra allting som krävde att man lämnade kontoret: kongressen, Vita huset, nöjeslivet.
Det var första gången jag såg en död människa.
Ett av hennes första uppdrag var att besöka Lorton Reformatory, ett fängelse utanför Washington med flera tusen fångar, som hade en årlig jazzfestival. Ingen vanlig konsert precis.
– Det var Count Basies orkester med Quincy Jones som dirigent och Frank Sinatra som solist. Och så var det Ella Fitzgerald och Ramsey Lewis trio också med. Frank Sinatra hade problem med rösten. Så jag gick fram med en kopp vatten till honom.
Hon var också på plats i amerikanska senaten 1966 när Edward Brooke från Massachusetts blev den förste svarte senatorn. Reportaget i Jet hade rubriken ”New negro senator tackles job”.
Bland Jet-numren hittar jag ett med Martin Luther King på omslaget, daterat april 1968. I tidningen finns Ragnis rapportering om hans död.
Till slut hade Ragni träffat medborgarrättspastorn, i Washington 1965 i samband med undertecknandet av rösträttslagen. Nu skulle de återses i Memphis i samband med en demonstration för de strejkande renhållningsarbetarna som Ragni och en fotograf skulle bevaka. De hälsade på varandra och Ragni fick sitta på en stol bakom honom under talet i ett fullproppat Mason Temple.
Talet, I have been to the mountaintop, blev Kings sista.
– Jag minns att jag tänkte att hans röst lät så lugn och stadig, men eftersom jag satt bakom honom såg jag att han vred sina händer bakom ryggen. Han var stressad. Jag tror att han visste att han skulle dö.
24 timmar senare sköts han på motellet där han bodde. Dagen därpå låg han på lit de parade med öppen kista.
– Det var första gången jag såg en död människa.
Var det ovanligt med en ensam tjej från Skandinavien som bevakade de svartas kamp?
– En del svarta kunde vara lite tveksamma, men då tog Maurice, min fotograf, dem åt sidan och sade ”She’s alright, she’s one of us”. Hon är okej, en av oss.
Efter Kings död, våren 1968, ville Ragni inte längre vara kvar i Washington. Det blev farligare för en vit att röra sig i svarta områden och medborgarrättsrörelsen splittrades. Den radikalare Black power-rörelsen och Svarta pantrarna växte och fick allt mer inflytande. Svarta pantrarna uttalade öppet sitt förakt för Ebony och Jet: ”För vit attityd”.
Bakom mig i vardagsrummet, på en hylla, står ett svartvitt bröllopsfoto. Kvinnan är en ung Ragni i figurnära klänning i tjockt sidentyg och med en bukett prästkragar. Bredvid henne, med brett leende och smoking, står Junius Griffin, PR-chef för det legendariska skivbolaget Motown.
I vilket sammanhang träffade du din man Junius?
– Han jobbade ett kort tag för King, men när han fick jobb på skivbolaget Motown så kom han tillbaka till Washington och då hade han The Supremes med sig som jag skulle skriva om.
Junius uppvaktning och presenter hade ingen verkan. Då.
När det uppstod en öppning på Ebonys redaktion i New York flyttade hon dit. Ett av de första uppdragen blev att bevaka guldbröllopet för Motowngrundaren Berry Gordys föräldrar, Berry ’Pop’ Gordy och Bertha. Junius hade hand om pressen. Där sade det klick. De gifte sig 1969 i Karlstad, och bröllopsbilden på hyllan är tagen av Värmlands Folkblad.
Efter bröllopet sade Ragni upp sig och snart föddes deras första barn. Flytten gick till Kalifornien dit Motown flyttat sitt huvudkontor.
– Vi bodde i Hollywood Hills i ett trevligt hus med pool.
Det var Stokely Carmichael, den stridbare rösträttsaktivisten som myntade begreppet Black power, som gav äldsta dottern hennes namn (efter sångerskan Miriam Makebas xhosa-namn). I sovrummet skymtar jag två målningar med varsin mörk flicka: döttrarna Zenzi och Pamela.
Efter 13 års äktenskap blev det skilsmässa, och Ragni förstod att hon skulle behöva stå på egna ben ekonomiskt. Hon flyttade till Rissne och blev redaktör på Baptistsamfundets tidning.
– Det var ett ensidigt beslut från min sida. Tjejerna ville absolut inte flytta.
Har de förlåtit dig?
– Ja, och de säger nu att det var helt rätt, men det tog ett tag. Jag pratade med min yngsta dotter häromdagen. Hon sade att det var lite synd att vi inte umgicks med några andra svarta när vi kom till Sverige.
Trots den blå vågen är Ragni Lantz inte vidare optimistisk om USA:s närmaste framtid.
– Även om jag hoppas att Demokraterna kan enas så har vi nu två falanger, en socialistisk och en traditionell. Rasfrågan är också mer akut än någonsin.
Det börjar bli kväll när jag drar på mig jackan. Radion står på i bakgrunden, men inget nytt om Mississippi. Vinner Colom blir han den första svarta senatorn sedan 1875.
Den 12 november stod det klart att Scott Colom blir Mississippis första svarta senator sedan 1874 och delstatens första demokrat på nästan 70 år.
