Varför skulle det vara moraliskt tvivelaktigt att närma sig AI med konstens hjälp? Det är en del av verkligheten och ett självklart material för en konstnär. Kanske just nu det viktigaste.
Flamman får smisk av Aftonbladets Susanna Kirkegaard, som i en kommentar anklagar oss för att i bästa nere-med-kidsen-anda underskatta ungas AI-hat.
Det handlar om tidningens nyaste merch: en tröja med ett motiv där en ung man och kvinna har sex och spermastrålen bildar logotypen. Motivet är ett verk skapat av Arvida Byström, en av de konstnärer som var tidigt ute med att uppmärksamma AI-logikens graviterande kring den sexualiserade mänskliga kroppen, med anatomisk stil hämtad från internets kroppstätaste moln, porren. Hennes råmaterial för att kommentera AI-åldern är – AI. Så den här är en text till det sjätte fingrets försvar.
Susanna Kirkegaard framställer detta som en ”ny trend”, men Arvida Byströms utforskande har pågått åtminstone sedan 2022 och ställts ut på bland annat Tate Modern och V&A i London.
Arvida Byströms bilder och videor ger sig in i de automatiserade skräpbildernas universum, en kuslig plats som bäst kan beskrivas som den digitala motsvarigheten till textil- och snabbmodebranschens sista utpost, Atacamaöknen eller någon annan avlägsen kust där den rika världens överkonsumtion dumpas och glöms.
I det digitala avloppet hamnar allt det avfall som blir över när vinstmaskinen och alla mellanled fått sitt: kattungar, våld, övergrepp och lösryckta kroppsdelar. En sörja ur vars stinkande bubblor bildas nya, muterade missfoster med förvridna och sammanväxta fingrar och lemmar, men vars förförelsesignaler, bröst, små flickrumpor och särade leende läppar fortsätter att trigga våra libidon, deformerade av ett enda slemmigt Sauron-öga: patriarkatet.
Det är ingen vacker eller uppbygglig värld Arvida Byström rör sig i. Den stinker och är inget för tunnisar.
Men det är nu så bra konst är. Den väjer aldrig för det groteska utan ger sig in i det. Och vad som är viktigare: bra konst moraliserar aldrig utan fungerar som en skrattspegel. När Picasso målade ”Guernica” 1937 var det knappast någon som tyckte att den var storartad och vacker. Hade den blivit odödlig om han målat en naturalistisk skildring av fula, elaka fascister som dödar ledsna och söta socialister? Den fasansfulla attacken mot civila i den baskiska staden saknade motsvarighet, och därför behövde ett nytt, brutalt bildspråk uppfinnas. Vår värld är med hisnande fart på väg in i det okända, och då fungerar inte längre det vi redan vet, eller det som inger en falsk trygghet.
Äkta hantverk kommer som en reaktion på det lättillgängliga och billiga med stor sannolikhet att få en helt ny, uppvärderad status. Nyligen gick lyxmodemärket Prada ut med kampanjen ”Drawing Prada: animated by hand” och Tod’s körde kampanjen ”Artisanal intelligence”. I början av året lät Hermès illustrera webbplatsen för hand. Produkterna sys dock även fortsättningsvis i en sweatshop-källare av kinesiska gästarbetare i Neapel. En eventuellt positiv följd av AI kan bli att klassiskt hantverk kommer att uppvärderas och professionaliseras.
Men än så länge behöver vi förhålla oss till den rovkapitalistiska ikonografin som omger oss tjugofyrasju. Och vi gör bäst i att skicka våra främsta bildexperter, konstnärerna.
Tröjbråket påminner om debatten om Tone Schunnessons roman ***Ultravåld***. Göteborgs-Postens Mikaela Blomqvist tycker att familjens matriark lät som en dålig översättning från engelskan. Visst, det står en fritt att bara läsa Ingmar Bergman- och Stagnelius-svenska. Men lägg örat till Schunnessons stämgaffel. Som dadaisterna på tjugotalet samplar hon vår tids bastardiserade syntax, deformerad av netflixifiering, messenger och memer.
Det finns en obekräftad anekdot om när en nazist för första gången såg Picassos ”Guernica” och omedelbart uppfattade att groteskerierna handlade om hans sida. Han vände sig om till konstnären och förhörde sig: var det han som gjort den? ”Nej, det är ni.” Svaret hade lika gärna kunnat komma från Arvida Byström.