–Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger starkare än Venus, bakom slöjmolnen. Den färdades vad som måste varit flera mil över himlen, i åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET Persson” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta närkontakt vågar han inte riktigt berätta om.

På ”ET”:s t-shirt står det ”Straight Outta Roswell”, med hänvisning till den omsusade nedslagsplatsen i New Mexico som varit ufo-mecka sedan 1947. Solglasögonen för tankarna till Men in black, en filmserie han dock mest tycker har bidragit till ”stigmat” kring ufo-frågan – som i sin tur är ”en påverkansoperation från CIA”.

– Tar du upp det här ämnet med annars bildade och rationella människor avfärdar de det som trams, enbart på magkänsla. Jag vet inte hur mycket de har behövt odla stigmat, egentligen.

Poddaren och ufologen pratar fokuserat, insatt, och pedagogiskt – om saker som ger fantasins yttersta kanter en svindlande skärpa.

– Att det handlar om utomjordisk närvaro är inget att hymla om. Universum är så stort och gammalt att de borde varit här för länge sedan, och det är också precis vad evidensen pekar på. Att de ser ut som vi är inte heller så konstigt, då vårt dna inte är exklusivt för jorden, förklarar ”ET”.

Hans organisation Citizens for Disclosure arbetar för att ”öka medvetenheten och transparensen kring ufo-fenomenet”, och har precis besökt Almedalen – ett uppdrag som kostat dem långt över 20 000 kronor. Målet är att få politiken att ta ämnet på allvar – som en fråga om statlig transparens.

– ”Disclosure” innebär avslöjande, att låta folket ta del av vad små delar av staten och militären vetat i minst 70 år. Per Albin Hansson pratade om spökraketerna över Sverige redan 1946, och det har funnits incidenter varje år sedan dess.

Själv hade ”ET” inget större intresse förrän hösten 2019.

– Då fick jag cancer, och var sjukskriven på heltid under behandlingen. Jag blev väldigt stimulikänslig, och orkade inte vara ute på stan bland ljud och ljus. Det blev en ny hobby, med många timmar framför datorn varje dag.

En lång intervju med den amerikanska stridspiloten David Fravor på Joe Rogans podd, om det så kallade ”Nimitz-fallet” – den ökända incident där en vit, pastill-liknande farkost år 2004 flög förbi nära hangarfartyget USS Nimitz, och sågs av fyra militärer – ”förändrade allt”.

– Jag hörde på honom att jag vet vad han pratar om. Han har gått träningsprogrammet Top Gun, och lett en legendarisk flygflottilj.

Infraröd film från Nimitz har blivit bland det mest spridda materialet i den amerikanska nytändning av ufo-intresse som drog igång 2018, när både New York Times och Washington Post publicerade omfattande artiklar. Då började även den nyare förkortningen UAP, ”oidentifierat luftfenomen”, användas allt mer.

I centrum av den fortfarande pågående vågen står Luis Elizondo, rockstjärne-visselblåsaren som säger sig ha jobbat med ufon åt Pentagon innan han hoppade av till det kryptiska företaget To The Stars – grundat av poppunkbandet Blink-182:s gitarrist Tom DeLonge, och ”parafysikern” Hal Puthoff, som experimenterade med fjärrsyn (klärvoajans) åt CIA på 1970-talet. Själv har Elizondo erfarenhet inom militärens underrättelsetjänst – i Afghanistan, Sydamerika, och fånglägret Guantanamo Bay på Kuba.

Svenska Citizens for Disclosure är en avknoppning från den amerikanska juristen Daniel Sheehans New Paradigm Institute. Nuförtiden är han Luis Elizondos advokat.

– Att det skulle vara besökare från andra planeter är konstigt nog, men nästan den enklaste förklaringen i sammanhanget om man tittar på hela fenomenkomplexet. Jag möter människor som upplever så bisarra saker att det enklaste hade varit att inte bry sig alls.

Jag frågar Clas Svahn, ordförande för den 55 år gamla riksorganisationen Ufo-Sverige, om han någonsin känt att han håller på att bli galen.

– Nej, det har jag nog inte. Däremot att det är en galen värld vi lever i. Men det är ju inte bara sådana här saker som gör världen galen just nu.

DN-journalisten har varit mer eller mindre officiell talesperson för den svenska ufo-scenen sedan tidigt 1990-tal, och är sedan några år tillbaka ordförande både för riksorganisationen Ufo-Sverige och det tätt anslutna men separata Archives for the unexplained – Sveriges verkliga ”Arkiv X”.

Hans orubbliga vetgirighet, hemtrevliga vardagsbloggande och snustorra pedagogik gör att han sticker ut i ett fält som inte sällan förkastas som spritt språngande galet. Förra året blev han utsedd till Årets folkbildare.

– Jag har ingen yxa att slipa, inget jag vill bevisa. Jag har inte facit: jag vill bara veta vad som händer omkring oss, och vad sjutton som ligger bakom, säger Clas Svahn, och fortsätter:

– Sedan vet jag ju att andra, som du kanske pratat med, är kritiska mot oss. De kanske är lite avundsjuka.

En av Ufo-Sveriges mer profilerade antagonister är ”ET” Persson, som anklagat Clas Svahn för att arbeta som desinformationsagent i bland annat SVT-dokumentären Striden om utomjordingarna. Han var själv med i organisationen i två år, men lämnade missnöjd, och menar att deras agenda går ut på att ”lägga locket på” och dämpa allmänhetens intresse för utomjordisk närvaro.

Mycket av ET:s agg mot Ufo-Sverige tycks till stor del rota sig i att han kommer från en helt annan skola av bevisning, i egenskap av före detta utredare inom polisen.

– Tar man Nimitz-fallet till Svea Hovrätt hade det lätt räckt för att vara säker på att ufo:n finns, bortom rimligt tvivel, menar ”ET”, vars podcast heter just ”Bortom rimligt tvivel”.

Det är dagens folktro vi rör oss med. Det är helt enkelt vad folk i dag har lätt att tro på. Men vi lyssnar på alla, och försöker förstå.

– Clas har inga resultat. Vi är i Almedalen och försöker lyfta detta på ett seriöst sätt. Vad gör Ufo-Sverige? Åker till Mysterieveckan.

Thomas Michalek, veteran inom Ufo-Sverige, ger Flammans reporter en rundtur på AFU i Norrköping. Drömmen är en ordentlig lokal i stil med ett museum, men just nu ockuperar arkivet ett antal anonyma källarförråd under ett sömnigt bostadsområde. Här samsas hyllmeter Uri Geller och gnostiska skrifter med Area 51-skyltar och ölburkar med rymdtema. De äldsta ufo-rapporterna, prydligt sorterade i mappar efter årtal, är från 1899.

Jag och dottern såg fyra ’orber’ som flög över gamla vattentornet i Västervik när vi stod och tittade på stjärnhimlen.

Thomas Michalek är ”ganska oförstående” till den frekventa kritiken mot organisationen som avvisande.

– Vi dokumenterar och tar alla upplevelser på allvar. Problemet för vissa är väl att vi inte går vidare, drar någon slutsats eller drar åt något visst håll. Många vill att vi ska komma fram till att de har sett ett utomjordiskt skepp, men det är inte det vi är till för.

– Som förening har vi inte någon ståndpunkt, även om det finns många individuella intressen och uppfattningar inom föreningen. Det tror jag också många har svårt att särskilja.

Clas Svahn instämmer.

– Det är dagens folktro vi rör oss med, och det lägger jag ingen värdering i. Det är helt enkelt vad folk i dag har lätt att tro på, både i fall med mer och mindre substans. Men vi lyssnar på alla, och försöker förstå.

Han är efter alla år säker på att världen vi lever i inte är fullt förstådd – och att dagens forskare borde vara mer nyfikna på den.

– Det är lätt att slänga ut allt med badvattnet, ”utomjordingar hade aldrig kunnat resa ända hit” och så vidare. Men då glömmer man alla observationer som finns där ute, och ropar efter en förklaring.

”Drönarna har blivit de nya ufona i folks medvetande”, menar Clas Svahn – att jämföra med väderballonger på det tidiga 1900-talet, eller de ”svarta trianglar” som började bli allt vanligare inslag i ufo-rapporter under samma tid som USA började testa sina första stealthplan i hemlighet över Nevadaöknen.

Han kan sakna tiden då försvaret och staten tog en mer aktiv roll i spanandet.

– De har ju lite mer resurser än vad vi har, men det handlar såklart om pengar och intresse. På 50- och 60-talet hittade man en del som fortfarande inte förklarats. Piloter mötte föremål i Luleåtrakten som också syntes på radar, det pågick i månader.

Speciellt sedan Sveriges Natointräde upplever Clas Svahn att luftrummet blivit en känsligare arena.

– Man är mer paranoid från militärens sida inför att dela med sig av bra radardata, men vi kan ändå oftast få tag i det från olika källor. Vi har undersökt rapporter från svensk radarpersonal, där många personer samtidigt sett saker på sina skärmar. Rörelsemönster och hastigheter som inte går att förklara.

Clas Svahn tar själv upp utvecklingen i USA de senaste åren, och menar att den ”ger en inblick i hur det militära komplexet funderar kring de här frågorna, och utnyttjar tron på utomjordingar för att dölja egen aktivitet”.

– Men jag tror ju inte att amerikanska eller svenska försvaret sitter inne på svaren på ufo-gåtan. Jag tror att de förstår det här lika lite som vi gör, och kanske borde vara lite nyfiknare.

Thomas Michalek tycker det är ”jättekonstigt” att ”bunta ihop Ufo-Sverige med myndigheter och mörkläggning” på sättet somliga gör.

– Vi förstår inte det. Vi ser oss snarare som en motpol till det, även om vi är ”lite jobbiga” med vår vetenskapliga approach till fakta.

– Posadas blev känd för ungdomar som trotskisten som ville starta kärnvapenkrig, prata med delfiner och kontakta utomjordingar. De gör narr av verkligheten vi bor i – och hur den närmar sig något slags undergång. Att romantisera det, snarare än proletär revolution, känns mycket mer realistiskt, säger den amerikanska författaren A.M. Gittlitz.

2016 uppnådde den obskyra argentinska kommunisten J. Posadas mem-status för en lite bredare allmänhet på internet, från att tidigare bara varit känd för de småparti-nördar kallar ”leftist trainspotters”.

Han är själv en, och släppte 2020 boken I want to believe – som djupdyker i J. Posadas vänster-ufologi och ”apokalypskommunism”.

– Under kalla kriget, även när atomkriget hängde över oss, var rymdkapplöpningen andra sidan av myntet. Folk hade en framtidsoptimism om civilisationen och teknologin som är omöjlig att ha i dag. Vi vet att den kapitalistiska civilisationens expansion kör oss mot en avgrund, mot total kollaps. Det får oss att känna oss helt galna, apokalyptiska.

”ET” Persson tar upp atomvapen fler än en gång – både som referens till sådant staten velat hålla topphemligt, men även som en existentiell fara mänskligheten kanske behöver hjälp utifrån med.

– Vi lever under ständigt kärnvapenhot, på en planet vars klimat mår sämre och sämre. Det är ”flaskhalsarna” som ingår i Fermiparadoxen, säger ”ET”, och syftar på teorin om vad som hindrar civilisationer från att utvecklas tillräckligt långt för att bli interplanetära.

– Ufo-ämnet har potential att ta oss ur de här flaskhalsarna, att hjälpa oss sluta vara apor som bara krigar med varandra. Vi behöver nya perspektiv, och ny teknik.

Posadas – och många av 50-talets trotskister överlag, av de som överlevde fascismens och stalinismens brutala förföljelser – trodde kärnvapenkrig var oundvikligt, men att proletariatet kunde överleva och kommunismen blomstra i ruinerna. När han besökte ett arkitekturforum på Kuba hängde nihilismen så tungt över honom att själva konceptet arkitektur blev skrattretande.

”Varför ska vi bygga något när allt ändå kommer – och måste – förstöras?”

A.M. Gittlitz tror att Posadas ufo-intresse – som många andras – föddes ur Roswell-incidenten, ”som var en mörkläggning – men inte av utomjordingar, utan av väderballongsexperiment, som mörklades med historierna om en ufo-krasch”. Experimenten skedde dessutom i närheten av testplatser för kärnvapen.

– Ufon har länge setts som en parallell eller allegori till atomåldern. Antingen som varning till mänskligheten att inte förgöra oss själva, men också som ett sätt för staten att uttrycka Sovjet-paranoja på, säger han, och utvecklar:

– Lite som en modern religion: en variant på änglar och demoner. När vi upplever ufon är det ett sätt att förstå oss på osäkerheter, faror, och krafter långt större än vi.

Den amerikanska säkerhetsstaten var överlag svårslaget paranoid under kalla kriget. Men CIA blev bitvis rakt av pseudovetenskapliga, och tycks med projekt som LSD-experimentet MKULTRA ha varit ute efter att vattna så många konspirationskvarnar som möjligt: besatta av att göra vapen av mentala förmågor, och att inte bara förstå utan tämja det paranormala för egna syften.

Men posadismen inspirerades också av ryska kommunistiska texter från 1920-talet som diskuterade rymden – ett decennium då Lenin träffade science fiction-författaren H.G. Wells.

– Carl Sagan tänkte också att det fanns hundratusentals andra civilisationer i vår galax, och att vi borde kontakta dem. På det sättet var Posadas egentligen inte speciellt konstig för sin tid, säger Gittlitz.

– Han trodde på att harmonisera allt i kosmos till en enda organism. En vacker, nästan animistisk vision, men som lätt missbrukas i en sektledares händer. Han såg sig själv som organismens, eller åtminstone partiets, hjärna.

A.M. Gittlitz kallar 70-talet ett ”kultdecennium”. Många kommunister drog åt kommunalism och utopisk harmoni, och började röra sig i takt med new age-rörelserna. Här blev J. Posadas den enda Posadas, synonym med namnet som började som kollektiv pseudonym för hela partiets centrala krets – från vilken han nu sparkade alla.

– Storhetsvansinne är en stor anledning. Men jag tror också det har att göra med den revolutionära socialismens övergång från en massrörelse av miljoner arbetare världen över, till en fragmenterad ”ormgrop” av små sekter.

Posadas själv blev på äldre dagar allt mer intresserad av att kommunicera med delfiner – även det en (milt senil) spegelbild av ”Projekt Oxygas”, där CIA 1962 blev nyfikna på möjligheterna med att tämja det intelligenta djuret som spion – och undervattenstorped.

I sinom tid tyckte posadisterna att de utomjordiska aspekterna fick lite väl stort fokus, inte sällan framhävt av andra trotskistiska rivaler som gärna vill framställa gruppen som knasbollar. Ufo-tron var fortfarande intakt, men man ville samtidigt göra det klart att man hade fötterna på marken, menar Gittlitz.

– Den sista texten de berörde detta i landade i att ”om vi träffade utomjordingarna – som måste vara kommunister, då de är teknologiskt överlägsna oss – hade de kunnat ge oss teknologi för att skapa kommunism, vilket är vårt mål. Men det spelar egentligen ingen roll, då vi redan har allt som krävs här på jorden.”

– Jag och dottern såg fyra ”orber” som flög över gamla vattentornet i Västervik när vi stod och tittade på stjärnhimlen. Efter det kunde jag inte få svaren på vad som hänt egentligen. Någon form av intelligens utöver det normala är kopplad till fenomenet.

När Tomas Bovinder, medgrundare av European Crash Retrieval Initiative och ”UAP Sweden” (som anser att ”UAP:s faktiska existens är oförnekbar” samt att ”avancerad icke-mänsklig intelligens” oftast ligger bakom), vände sig till Ufo-Sverige med sin observation förstod han inte hur de kunde vara ”så skeptiska, nästan taskiga, mot människor som upplevt livsomvälvande saker”.

– Men alla har sin roll att fylla. Det finns ju också det konspiratoriska spåret, toxiska och nedsläckande tankebanor, om infiltration och ”arbetsgivare högre upp”. Det är hål som gör många paranoida, och som jag personligen känner att jag inte vill snurra ned i, säger han eftertänksamt.

– Det mer positiva för mig handlar om upplevelser: att öppna upp och plötsligt bli mottaglig för att acceptera fenomenet och hitta varandra, på ett sätt som kan vara utvecklande. Den spirituella utveckling som det här lett till för mig, och som jag är tacksam för.

Han rekommenderar mig att lyssna på The Telepathy Tapes, en hårt kritiserad poddserie om telepatiska förmågor hos autistiska barn som gjort raketsuccé. Kombinerat med vurmen för ett mer gammalmodigt, småskaligt ”off-grid” liv höjer jag garden lite, i väntan på något om vaccin eller transpersoner. Men det Tomas Bovinder i stället pekar på som samhällssjukdom är just de snabba reaktionerna.

– Vi polariseras av algoritmer och andra krafter som vill driva fram diskussioner och konflikter. Beslut om krig kan fattas utifrån en tweet. Klokskapen ligger i att inte stressa fram saker, när alla ekorrhjul bara fortsätter snurra snabbare och vi mår allt sämre.

– Jag tror att vi lever i ett informationsflöde som är högre än vad vi är biologiskt skapta för. Det leder till väldigt mycket ohälsa, och att vi skapar saker imaginärt.

Tror du det finns något samband mellan det och dina upplevelser?

– Jag tror definitivt man kan uppleva saker som inte finns, utan att man håller på att bli galen. Att acceptera och vara öppen inför det gör att vi kan bygga på det större kollektiva medvetandet. Bygga något annat än egoism, konkurrens, jämförelse, pengar.

– Andra världar, som jag tror starkt på. De här upplevelserna kommer när man söker de världarna. Men ensam är inte starkast eller smartast. Det är vi tillsammans det handlar om.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.

---

Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.