Lena Kallenberg, författare och Flammanskribent, vars bok I krig och kärlek, som bland annat handlar om attentatet mot Flamman, har kommit ut i nyutgåva.
Kan du berätta lite om boken?
– Den bygger på min farmors livshistoria. Min farmor var flyktinghjälpare under andra världskriget och engagerad i Röda hjälpen. Hon blev kär i en österrikisk flykting som internerades i ett flyktingläger som så många andra.
– Det är själva huvudhistorien, sedan får läsaren veta en hel del om flyktingpolitik, världshändelser och attentatet mot Flamman.
Varför blev det en ungdomsbok?
– Ja du, jag tycker själv att det var en lite olycklig klassificering av boken, som gjorde att många missade den. Den kan läsas av både äldre ungdomar och vuxna. I nyutgåvan är den inte heller längre klassad som det.
Hur gick det för förebilderna för romanen?
– Skratt) Det kan jag inte säga utan att avslöja för mycket om boken. Men jag kan säga att titeln syftar på uttrycket ”I krig och kärlek är allt tillåtet”. Upplösningen i romanen kan tyckas helt osannolik, men är faktiskt sann.
Vilka reaktioner har du fått från läsare?
– Många har hissat upp ögonbrynen och frågat ”fanns det verkligen läger i Sverige då, var det så illa?”
– Det finns inte så mycket information om vad som hände under den tiden. Som exempel kan jag ta min morfar, som jobbade på Banverket och blev förflyttad från Norrbotten till Vimmerby med en dags varsel. Många vänstermänniskor råkade ut för liknande saker.
– I slutet på 90-talet försökte jag söka i Banverkets arkiv, men fick höra att det som fanns om det hade blivit uppbränt innan sekretessen slutat gälla.
På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.
Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.
–Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger starkare än Venus, bakom slöjmolnen. Den färdades vad som måste varit flera mil över himlen, i åtta-tio sekunder, helt tyst.
Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET Persson” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta närkontakt vågar han inte riktigt berätta om.
På ”ET”:s t-shirt står det ”Straight Outta Roswell”, med hänvisning till den omsusade nedslagsplatsen i New Mexico som varit ufo-mecka sedan 1947. Solglasögonen för tankarna till Men in black, en filmserie han dock mest tycker har bidragit till ”stigmat” kring ufo-frågan – som i sin tur är ”en påverkansoperation från CIA”.
– Tar du upp det här ämnet med annars bildade och rationella människor avfärdar de det som trams, enbart på magkänsla. Jag vet inte hur mycket de har behövt odla stigmat, egentligen.
Poddaren och ufologen pratar fokuserat, insatt, och pedagogiskt – om saker som ger fantasins yttersta kanter en svindlande skärpa.
– Att det handlar om utomjordisk närvaro är inget att hymla om. Universum är så stort och gammalt att de borde varit här för länge sedan, och det är också precis vad evidensen pekar på. Att de ser ut som vi är inte heller så konstigt, då vårt dna inte är exklusivt för jorden, förklarar ”ET”.
Hans organisationCitizens for Disclosure arbetar för att ”öka medvetenheten och transparensen kring ufo-fenomenet”, och har precis besökt Almedalen – ett uppdrag som kostat dem långt över 20 000 kronor. Målet är att få politiken att ta ämnet på allvar – som en fråga om statlig transparens.
– ”Disclosure” innebär avslöjande, att låta folket ta del av vad små delar av staten och militären vetat i minst 70 år. Per Albin Hansson pratade om spökraketerna över Sverige redan 1946, och det har funnits incidenter varje år sedan dess.
Minne. Mappen med de äldsta ufo-rapporterna på AFU, ”Archive for the unexplained” i Norrköping, är från 1899. Foto: Liz Fällman.
Själv hade ”ET” inget större intresse förrän hösten 2019.
– Då fick jag cancer, och var sjukskriven på heltid under behandlingen. Jag blev väldigt stimulikänslig, och orkade inte vara ute på stan bland ljud och ljus. Det blev en ny hobby, med många timmar framför datorn varje dag.
En lång intervju med den amerikanska stridspiloten David Fravor på Joe Rogans podd, om det så kallade ”Nimitz-fallet” – den ökända incident där en vit, pastill-liknande farkost år 2004 flög förbi nära hangarfartyget USS Nimitz, och sågs av fyra militärer – ”förändrade allt”.
– Jag hörde på honom att jag vet vad han pratar om. Han har gått träningsprogrammet Top Gun, och lett en legendarisk flygflottilj.
Infraröd film från Nimitz har blivit bland det mest spridda materialet i den amerikanska nytändning av ufo-intresse som drog igång 2018, när både New York Times och Washington Post publicerade omfattande artiklar. Då började även den nyare förkortningen UAP, ”oidentifierat luftfenomen”, användas allt mer.
I centrum av den fortfarande pågående vågen står Luis Elizondo, rockstjärne-visselblåsaren som säger sig ha jobbat med ufon åt Pentagon innan han hoppade av till det kryptiska företaget To The Stars – grundat av poppunkbandet Blink-182:s gitarrist Tom DeLonge, och ”parafysikern” Hal Puthoff, som experimenterade med fjärrsyn (klärvoajans) åt CIA på 1970-talet. Själv har Elizondo erfarenhet inom militärens underrättelsetjänst – i Afghanistan, Sydamerika, och fånglägret Guantanamo Bay på Kuba.
Svenska Citizens for Disclosure är en avknoppning från den amerikanska juristen Daniel Sheehans New Paradigm Institute. Nuförtiden är han Luis Elizondos advokat.
– Att det skulle vara besökare från andra planeter är konstigt nog, men nästan den enklaste förklaringen i sammanhanget om man tittar på hela fenomenkomplexet. Jag möter människor som upplever så bisarra saker att det enklaste hade varit att inte bry sig alls.
Jag frågar Clas Svahn, ordförande för den 55 år gamla riksorganisationen Ufo-Sverige, om han någonsin känt att han håller på att bli galen.
– Nej, det har jag nog inte. Däremot att det är en galen värld vi lever i. Men det är ju inte bara sådana här saker som gör världen galen just nu.
DN-journalisten har varit mer eller mindre officiell talesperson för den svenska ufo-scenen sedan tidigt 1990-tal, och är sedan några år tillbaka ordförande både för riksorganisationen Ufo-Sverige och det tätt anslutna men separata Archives for the unexplained – Sveriges verkliga ”Arkiv X”.
Hans orubbliga vetgirighet,hemtrevliga vardagsbloggande och snustorra pedagogik gör att han sticker ut i ett fält som inte sällan förkastas som spritt språngande galet. Förra året blev han utsedd till Årets folkbildare.
– Jag har ingen yxa att slipa, inget jag vill bevisa. Jag har inte facit: jag vill bara veta vad som händer omkring oss, och vad sjutton som ligger bakom, säger Clas Svahn, och fortsätter:
Sinne. Clas Svahn har länge varit Sveriges ledande skeptiska UFO-röst – till den grad att det gjort mer bergsäkra ufologer skeptiska till honom. Foto: Liz Fällman.
– Sedan vet jag ju att andra, som du kanske pratat med, är kritiska mot oss. De kanske är lite avundsjuka.
En av Ufo-Sveriges mer profilerade antagonister är ”ET” Persson, som anklagat Clas Svahn för att arbeta som desinformationsagent i bland annat SVT-dokumentären Striden om utomjordingarna. Han var själv med i organisationen i två år, men lämnade missnöjd, och menar att deras agenda går ut på att ”lägga locket på” och dämpa allmänhetens intresse för utomjordisk närvaro.
Mycket av ET:s agg mot Ufo-Sverige tycks till stor del rota sig i att han kommer från en helt annan skola av bevisning, i egenskap av före detta utredare inom polisen.
– Tar man Nimitz-fallet till Svea Hovrätt hade det lätt räckt för att vara säker på att ufo:n finns, bortom rimligt tvivel, menar ”ET”, vars podcast heter just ”Bortom rimligt tvivel”.
Det är dagens folktro vi rör oss med. Det är helt enkelt vad folk i dag har lätt att tro på. Men vi lyssnar på alla, och försöker förstå.
– Clas har inga resultat. Vi är i Almedalen och försöker lyfta detta på ett seriöst sätt. Vad gör Ufo-Sverige? Åker till Mysterieveckan.
Thomas Michalek, veteran inom Ufo-Sverige, ger Flammans reporter en rundtur på AFU i Norrköping. Drömmen är en ordentlig lokal i stil med ett museum, men just nu ockuperar arkivet ett antal anonyma källarförråd under ett sömnigt bostadsområde. Här samsas hyllmeter Uri Geller och gnostiska skrifter med Area 51-skyltar och ölburkar med rymdtema. De äldsta ufo-rapporterna, prydligt sorterade i mappar efter årtal, är från 1899.
Jag och dottern såg fyra ’orber’ som flög över gamla vattentornet i Västervik när vi stod och tittade på stjärnhimlen.
Thomas Michalek är ”ganska oförstående” till den frekventa kritiken mot organisationen som avvisande.
– Vi dokumenterar och tar alla upplevelser på allvar. Problemet för vissa är väl att vi inte går vidare, drar någon slutsats eller drar åt något visst håll. Många vill att vi ska komma fram till att de har sett ett utomjordiskt skepp, men det är inte det vi är till för.
– Som förening har vi inte någon ståndpunkt, även om det finns många individuella intressen och uppfattningar inom föreningen. Det tror jag också många har svårt att särskilja.
Clas Svahn instämmer.
– Det är dagens folktro vi rör oss med, och det lägger jag ingen värdering i. Det är helt enkelt vad folk i dag har lätt att tro på, både i fall med mer och mindre substans. Men vi lyssnar på alla, och försöker förstå.
Han är efter alla år säker på att världen vi lever i inte är fullt förstådd – och att dagens forskare borde vara mer nyfikna på den.
Foto: Liz Fällman.
– Det är lätt att slänga ut allt med badvattnet, ”utomjordingar hade aldrig kunnat resa ända hit” och så vidare. Men då glömmer man alla observationer som finns där ute, och ropar efter en förklaring.
”Drönarna har blivit de nya ufona i folks medvetande”, menar Clas Svahn – att jämföra med väderballonger på det tidiga 1900-talet, eller de ”svarta trianglar” som började bli allt vanligare inslag i ufo-rapporter under samma tid som USA började testa sina första stealthplan i hemlighet över Nevadaöknen.
Han kan sakna tiden då försvaret och staten tog en mer aktiv roll i spanandet.
– De har ju lite mer resurser än vad vi har, men det handlar såklart om pengar och intresse. På 50- och 60-talet hittade man en del som fortfarande inte förklarats. Piloter mötte föremål i Luleåtrakten som också syntes på radar, det pågick i månader.
Speciellt sedan Sveriges Natointräde upplever Clas Svahn att luftrummet blivit en känsligare arena.
– Man är mer paranoid från militärens sida inför att dela med sig av bra radardata, men vi kan ändå oftast få tag i det från olika källor. Vi har undersökt rapporter från svensk radarpersonal, där många personer samtidigt sett saker på sina skärmar. Rörelsemönster och hastigheter som inte går att förklara.
Clas Svahn tar själv upp utvecklingen i USA de senaste åren, och menar att den ”ger en inblick i hur det militära komplexet funderar kring de här frågorna, och utnyttjar tron på utomjordingar för att dölja egen aktivitet”.
– Men jag tror ju inte att amerikanska eller svenska försvaret sitter inne på svaren på ufo-gåtan. Jag tror att de förstår det här lika lite som vi gör, och kanske borde vara lite nyfiknare.
Thomas Michalek tycker det är ”jättekonstigt” att ”bunta ihop Ufo-Sverige med myndigheter och mörkläggning” på sättet somliga gör.
– Vi förstår inte det. Vi ser oss snarare som en motpol till det, även om vi är ”lite jobbiga” med vår vetenskapliga approach till fakta.
– Posadas blev känd för ungdomar som trotskisten som ville starta kärnvapenkrig, prata med delfiner och kontakta utomjordingar. De gör narr av verkligheten vi bor i – och hur den närmar sig något slags undergång. Att romantisera det, snarare än proletär revolution, känns mycket mer realistiskt, säger den amerikanska författaren A.M. Gittlitz.
2016 uppnådde den obskyra argentinska kommunisten J. Posadas mem-status för en lite bredare allmänhet på internet, från att tidigare bara varit känd för de småparti-nördar kallar ”leftist trainspotters”.
Han är själv en, och släppte 2020 boken I want to believe – som djupdyker i J. Posadas vänster-ufologi och ”apokalypskommunism”.
– Under kalla kriget, även när atomkriget hängde över oss, var rymdkapplöpningen andra sidan av myntet. Folk hade en framtidsoptimism om civilisationen och teknologin som är omöjlig att ha i dag. Vi vet att den kapitalistiska civilisationens expansion kör oss mot en avgrund, mot total kollaps. Det får oss att känna oss helt galna, apokalyptiska.
”ET” Persson tar upp atomvapen fler än en gång – både som referens till sådant staten velat hålla topphemligt, men även som en existentiell fara mänskligheten kanske behöver hjälp utifrån med.
– Vi lever under ständigt kärnvapenhot, på en planet vars klimat mår sämre och sämre. Det är ”flaskhalsarna” som ingår i Fermiparadoxen, säger ”ET”, och syftar på teorin om vad som hindrar civilisationer från att utvecklas tillräckligt långt för att bli interplanetära.
Foto: Liz Fällman.
– Ufo-ämnet har potential att ta oss ur de här flaskhalsarna, att hjälpa oss sluta vara apor som bara krigar med varandra. Vi behöver nya perspektiv, och ny teknik.
Posadas – och många av 50-talets trotskister överlag, av de som överlevde fascismens och stalinismens brutala förföljelser – trodde kärnvapenkrig var oundvikligt, men att proletariatet kunde överleva och kommunismen blomstra i ruinerna. När han besökte ett arkitekturforum på Kuba hängde nihilismen så tungt över honom att själva konceptet arkitektur blev skrattretande.
”Varför ska vi bygga något när allt ändå kommer – och måste – förstöras?”
A.M. Gittlitz tror att Posadas ufo-intresse – som många andras – föddes ur Roswell-incidenten, ”som var en mörkläggning – men inte av utomjordingar, utan av väderballongsexperiment, som mörklades med historierna om en ufo-krasch”. Experimenten skedde dessutom i närheten av testplatser för kärnvapen.
– Ufon har länge setts som en parallell eller allegori till atomåldern. Antingen som varning till mänskligheten att inte förgöra oss själva, men också som ett sätt för staten att uttrycka Sovjet-paranoja på, säger han, och utvecklar:
– Lite som en modern religion: en variant på änglar och demoner. När vi upplever ufon är det ett sätt att förstå oss på osäkerheter, faror, och krafter långt större än vi.
Den amerikanska säkerhetsstaten var överlag svårslaget paranoid under kalla kriget. Men CIA blev bitvis rakt av pseudovetenskapliga, och tycks med projekt som LSD-experimentet MKULTRA ha varit ute efter att vattna så många konspirationskvarnar som möjligt: besatta av att göra vapen av mentala förmågor, och att inte bara förstå utan tämja det paranormala för egna syften.
Men posadismen inspirerades också av ryska kommunistiska texter från 1920-talet som diskuterade rymden – ett decennium då Lenin träffade science fiction-författaren H.G. Wells.
– Carl Sagan tänkte också att det fanns hundratusentals andra civilisationer i vår galax, och att vi borde kontakta dem. På det sättet var Posadas egentligen inte speciellt konstig för sin tid, säger Gittlitz.
– Han trodde på att harmonisera allt i kosmos till en enda organism. En vacker, nästan animistisk vision, men som lätt missbrukas i en sektledares händer. Han såg sig själv som organismens, eller åtminstone partiets, hjärna.
A.M. Gittlitz kallar 70-talet ett ”kultdecennium”. Många kommunister drog åt kommunalism och utopisk harmoni, och började röra sig i takt med new age-rörelserna. Här blev J. Posadas den enda Posadas, synonym med namnet som började som kollektiv pseudonym för hela partiets centrala krets – från vilken han nu sparkade alla.
– Storhetsvansinne är en stor anledning. Men jag tror också det har att göra med den revolutionära socialismens övergång från en massrörelse av miljoner arbetare världen över, till en fragmenterad ”ormgrop” av små sekter.
Foto: Liz Fällman.
Posadas själv blev på äldre dagar allt mer intresserad av att kommunicera med delfiner – även det en (milt senil) spegelbild av ”Projekt Oxygas”, där CIA 1962 blev nyfikna på möjligheterna med att tämja det intelligenta djuret som spion – och undervattenstorped.
I sinom tid tyckte posadisterna att de utomjordiska aspekterna fick lite väl stort fokus, inte sällan framhävt av andra trotskistiska rivaler som gärna vill framställa gruppen som knasbollar. Ufo-tron var fortfarande intakt, men man ville samtidigt göra det klart att man hade fötterna på marken, menar Gittlitz.
– Den sista texten de berörde detta i landade i att ”om vi träffade utomjordingarna – som måste vara kommunister, då de är teknologiskt överlägsna oss – hade de kunnat ge oss teknologi för att skapa kommunism, vilket är vårt mål. Men det spelar egentligen ingen roll, då vi redan har allt som krävs här på jorden.”
– Jag och dottern såg fyra ”orber” som flög över gamla vattentornet i Västervik när vi stod och tittade på stjärnhimlen. Efter det kunde jag inte få svaren på vad som hänt egentligen. Någon form av intelligens utöver det normala är kopplad till fenomenet.
När Tomas Bovinder, medgrundare av European Crash Retrieval Initiative och ”UAP Sweden” (som anser att ”UAP:s faktiska existens är oförnekbar” samt att ”avancerad icke-mänsklig intelligens” oftast ligger bakom), vände sig till Ufo-Sverige med sin observation förstod han inte hur de kunde vara ”så skeptiska, nästan taskiga, mot människor som upplevt livsomvälvande saker”.
Foto: Liz Fällman.
– Men alla har sin roll att fylla. Det finns ju också det konspiratoriska spåret, toxiska och nedsläckande tankebanor, om infiltration och ”arbetsgivare högre upp”. Det är hål som gör många paranoida, och som jag personligen känner att jag inte vill snurra ned i, säger han eftertänksamt.
– Det mer positiva för mig handlar om upplevelser: att öppna upp och plötsligt bli mottaglig för att acceptera fenomenet och hitta varandra, på ett sätt som kan vara utvecklande. Den spirituella utveckling som det här lett till för mig, och som jag är tacksam för.
Han rekommenderar mig att lyssna på The Telepathy Tapes, en hårt kritiserad poddserie om telepatiska förmågor hos autistiska barn som gjort raketsuccé. Kombinerat med vurmen för ett mer gammalmodigt, småskaligt ”off-grid” liv höjer jag garden lite, i väntan på något om vaccin eller transpersoner. Men det Tomas Bovinder i stället pekar på som samhällssjukdom är just de snabba reaktionerna.
– Vi polariseras av algoritmer och andra krafter som vill driva fram diskussioner och konflikter. Beslut om krig kan fattas utifrån en tweet. Klokskapen ligger i att inte stressa fram saker, när alla ekorrhjul bara fortsätter snurra snabbare och vi mår allt sämre.
– Jag tror att vi lever i ett informationsflöde som är högre än vad vi är biologiskt skapta för. Det leder till väldigt mycket ohälsa, och att vi skapar saker imaginärt.
Tror du det finns något samband mellan det och dina upplevelser?
– Jag tror definitivt man kan uppleva saker som inte finns, utan att man håller på att bli galen. Att acceptera och vara öppen inför det gör att vi kan bygga på det större kollektiva medvetandet. Bygga något annat än egoism, konkurrens, jämförelse, pengar.
– Andra världar, som jag tror starkt på. De här upplevelserna kommer när man söker de världarna. Men ensam är inte starkast eller smartast. Det är vi tillsammans det handlar om.
I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.
I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.
Är framtiden ljus eller mörk?
Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara av krislarm.
Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.
De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.
Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.
Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.
Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”
Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.
Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.
I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.
Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.
Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)
I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sin sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.
Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.
Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men det där är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka det.
Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.
Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.
Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.
Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.
Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.
På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.
På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.
Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.
Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år.
”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.
2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.
Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.
Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.
Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.
– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.
Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.
– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.
Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP
Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.
– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.
Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.
Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.
På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.
Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.
Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.
En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.
Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.
Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.
Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.
Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.
– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.
I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?
”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.
Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.
Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.
Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.
För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?
Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.
Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.
Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.
Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.
Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.
Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.
Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.
En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.
På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.
Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.
Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT
”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.
De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella.
– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.
Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.
Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.
Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.