Lena Kallenberg, författare och Flammanskribent, vars bok I krig och kärlek, som bland annat handlar om attentatet mot Flamman, har kommit ut i nyutgåva.

Kan du berätta lite om boken?
– Den bygger på min farmors livshistoria. Min farmor var flyktinghjälpare under andra världskriget och engagerad i Röda hjälpen. Hon blev kär i en österrikisk flykting som internerades i ett flyktingläger som så många andra.
– Det är själva huvudhistorien, sedan får läsaren veta en hel del om flyktingpolitik, världshändelser och attentatet mot Flamman.

Varför blev det en ungdomsbok?
– Ja du, jag tycker själv att det var en lite olycklig klassificering av boken, som gjorde att många missade den. Den kan läsas av både äldre ungdomar och vuxna. I nyutgåvan är den inte heller längre klassad som det.

Hur gick det för förebilderna för romanen?
– Skratt) Det kan jag inte säga utan att avslöja för mycket om boken. Men jag kan säga att titeln syftar på uttrycket ”I krig och kärlek är allt tillåtet”. Upplösningen i romanen kan tyckas helt osannolik, men är faktiskt sann.

Vilka reaktioner har du fått från läsare?
– Många har hissat upp ögonbrynen och frågat ”fanns det verkligen läger i Sverige då, var det så illa?”
– Det finns inte så mycket information om vad som hände under den tiden. Som exempel kan jag ta min morfar, som jobbade på Banverket och blev förflyttad från Norrbotten till Vimmerby med en dags varsel. Många vänstermänniskor råkade ut för liknande saker.
– I slutet på 90-talet försökte jag söka i Banverkets arkiv, men fick höra att det som fanns om det hade blivit uppbränt innan sekretessen slutat gälla.