Maja Lundgren är tillbaka. Återkomsten efter den väldiga uppståndelsen med Myggor och tigrar är dock betydligt lugnare, även om också den här romanen är en slags ”uppgörelse”. Frågan är bara med vem och med vad.

Det handlar om Oscar Riktelius, en snäll kille som gör allt för att anamma den moderna mansrollen. Han är ödmjuk och feministisk, och har naturligtvis ingenting för det. Varför man ska ha någonting för det, framgår inte.
Självfallet har hans fru lämnat honom, och tagit barnen Mimmi och Moses med sig. Hon tyckte att böngrytan, eller om det var linssoppan, visserligen god, smakade moral, och hon vill ha mer spänning i livet.
Oscar har hamnat på psyket, och här kan läsaren bitvis ana sig till en vag kritik av psykiatrin. Det mentala sammanbrottet föregicks av en middag med gamla vänner, en central händelse i romanen.

Lundgren fångar mycket väl tonläget och språket i intellektuellt snicksnack, som går mest ut på att framhäva sin egen förträfflighet. Det blir stundtals en vass parodi. Men också de här personerna är mycket schablonmässiga. Och det knappt återhållna, kyliga hånet som de skildras med tangerar människoförakt. Parodin slår tillbaka på författaren.

Romanen är uppbyggd av små korta stycken, som ibland påminner om statusmeddelanden på Facebook, en del aforismer, dikter, som pendlar mellan hexameter och grötrim, ordspråksmässigt psykologiserande, febriga fantasier, och mer eller mindre lyckade ordlekar. Snöboll – töboll. Ja, jag vet inte.
Det är möjligt att vi förväntas känna igen personerna i romanen. Men för dem som i likhet med undertecknad inte frekventerar de rätta ställena och inte umgås i de rätta kretsarna är det fullständigt omöjligt.
Därmed förpassar sig Mäktig tussilago till den betydelselösa marginalen för inte särskilt lyckade verk som angår bara de få.