Flamman har varit en OS-fri zon men när kalaset redan är över bryter vi det. Ni har kanske hört det muttras från entusiaster ”Det är ingen riktig femmil längre”.
Vad har egentligen hänt? Femmilen brukade avgöras med intervallstart där varje löpare i princip ovetandes om andras resultat tog ut sig själv fullständigt och utan draghjälp, med så fullt blås som möjligt, i fem hela mil. Vinnaren brukade vara halvdöd men hade gjort en extrem kämpainsats. Det var symbolen för längdsportens ideal. Rättvist, tokjobbigt och renhårigt.

Nu startar alla samtidigt och kan vila upp sig i taktisk klungåkning. Varven är kortare, backarna lättare och allt avgörs på stadion i en spurtstrid där den som tjuvåkt bäst vinner. Storspurtaren och taktikern Petter Northug, norrman, symboliserar utvecklingen.
I en intressant artikel i norska Klassekampen (27/2) intervjuas författaren och före detta landslagsåkaren Gudmund Skjeldal. Han menar att det är något ruttet med nationalsporten och det norska landslagets utveckling. Han menar att utvecklingen speglar ”ett samhälle som har blivit både cyniskt och slappt, där vi helst tar genvägarna. Att vi hellre gör det taktiskt smarta, att det handlar om att vara lurig och gå bakom, så du inte behöver ge ditt allra bästa. Och bakom detta ligger oljerikedomen”.

Inte ens Holmenkollens klassiska femmilsrunda har fått vara kvar utan dragits om enligt de nya idealen. Skjedal är rädd för att vi aldrig mer får se sådana klassiska scener som när Björn Daehlie ”nästan skjuten” ramlade över mållinjen i Nagano-OS 1998.
– Om vi är föregångsland i den här utvecklingen vill jag inte vara med, säger Skjeldal.