Förmodligen har du inte läst Naturen. Det är synd. Romanen, som är skriven av debuterande Caroline Ringskog Ferrada-Noli, borde intressera människor som tänker på sig själva som samhällsintresserade. Och du, som läser Flamman, hör med stor sannolikhet till den kategorin. (Om inte så borde du åtminstone göra ett försök, förslagsvis genom att läsa Naturen.)
Anledningarna till att du inte läst Naturen kan vara flera. En är förmodligen att du inte hört om den. Det gick inte ett sus genom Kultursverige när boken recenserades.
Visst, recensionerna var överlag positiva, men det där kulturella mumlet, boktipset som sprider sig från person till person som ett vinterkräkvirus, uteblev.
Som så ofta handlar det om genus.

Ryktesspridningen som skapar en folkligt förankrad succé uteblev för att Caroline Ringskog Ferrada-Noli är kvinna, och att berättarkaraktären i romanen också är kvinna.
– Jag har väl skrivit en slags generationsroman, som riktar sig till alla, men sprungen ur en manlig tradition med en manlig ung sökande människa, som i min roman råkar vara en kvinna. Många missade det. Kanske kan man inte förena den traditionen med en kvinnlig berättare, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli (hädanefter Caroline RF-N) när jag träffar henne.
Hon var medveten om problematiken. Som ung läste hon J.D. Salingers Räddaren i nöden, Främlingen av Albert Camus och Stig – utan e – Larssons Autisterna. Senare lades den provokativa Michel Houellebecq till listan med män som vantrivts i kulturen och samhället och skapat fångande litteratur av dessa känslor.
– Jag kan tycka att de skrivit nästan samma bok. En bok som jag också vill skriva. Fast med en kvinna i huvudrollen, säger Caroline RF-N.
Att i egenskap av kvinna skriva in sig i den extremt manliga traditionen innebär förstås problem.
– Jag tänkte att folk skulle bli provocerade. Vilket de blev. En recensent i Aftonbladet tror jag det var fick det till att jag som författare föraktade människor. Inte att karaktären i boken föraktade människor. Hon kunde inte få ihop det.
Underförstått att så skriver inte kvinnor.
Caroline RF-N menar att det är självklart att mottagandet av boken skulle se annorlunda ut om det stod ett mansnamn på omslaget.
– Då skulle de pratas om generationsroman, om tradition, om Jack Kerouac och så vidare.
Här skulle det vara på sin plats att fråga om hon lekt med tanken, att ge ut under pseudonym. Men den självklarhet Caroline RF-N under vår gemensamma timme pratar om sin roman och sin konstnärsroll står det klart att hon inte ens skulle förstå frågan. Varför skulle hon inte skriva sitt namn på sin roman? Varför skulle hon låtsas vara någon annan?

Vad är det då som skriver in Naturen i en historiskt manlig berättelsetradition? Romanen ser världen genom en betraktande men inte deltagande blick, en blick som objektifierar.
I Naturen är berättaren, Erika, av högre medelklassbakgrund. Hon rör sig nästan apatisk genom tillvaron och livet, flyttar från stad till stad, knullar och låter sig knullas, älskar inte och låter sig inte älskas, påbörjar och avbryter relationer, arbete, relationer och studier. (På många sätt är Erika i Naturen en syster till Eva i Johan Klings rosade film Darling – en ung, mätt människa med svårartad tristess).
Framför allt föraktar Erika. Helst neråt. Så här kan det låta om ”en riktig [amerikansk] tjockis”: ”Hon hade mellanblå mjukisbyxor. Mina synnerver sögs in i en jättestor lös hängande buk, vecket i en deg. Hennes ansikte var liksom utsmetat längs sidorna, finniga prickar över den mer än vanligt stora hudytan, kinderna. Jag orkade inte kolla in i hennes små korn till ögon, orkade inte med att det inte skulle finnas något där.”

Sådant här folkförakt hittar vi dagligen i massmedier, oftast på nöjes- och kultursidor, men då formulerat i termer av smak. Men Erika säger det med en tydlighet som inte verklighetens skribenter skulle våga använda: ”Men jag kan inte hysa white trash i denna kropp, i detta hjärta. Har inte gjort anspråk på att ha ett stort hjärta. Jag kan inte cope med det fula – i detta fall mänsklig smuts gestaltad.”
Jag undrar hur det var att skriva om en karaktär som är så fylld av hat och äckel riktad nedåt.
– Det var riskabelt eftersom Erikas åsikter går exakt tvärtemot vad jag tycker politiskt, säger Caroline RF-N.

Var det jobbigt att skriva?
– Det var roligt. Det finns mycket humor att hämta i det politiskt icke-korrekta.
Hon beskriver Naturen som en samhällskritisk roman och en rapport inifrån medelklassen.
– Erika har en besvikelse. Hon kan åka var hon vill, flytta var hon vill. Hon skulle nog lyckas om hon tog strid för till exempel ensamkommande flyktingbarn i Hököpinge, men hon gör inte det. Det är kanske därifrån hennes äckel kommer. Att vara fängslad i sina egna privilegier. Erika har gått in i en moralisk dekadens som jag kan tycka finns runt omkring oss.

Var?
– Överallt. Vi lever i ett kallt, individualistiskt samhälle, fyllt av rasism, privatiseringar, egoism. Det är väldigt långt från en kollektiv folkhemsnaivitet.
Som du kanske förstått så här långt är Naturen inte skriven i en uppbygglig tradition. Romanen vill inte lära sin läsare att ”så här kall blir man i ett kallt samhällsklimat”. Erika blir istället en illustration av ett tillstånd, en mentalitet. Vilket säkert skrämmer en del läsare som inte kan skilja på romankaraktär och författare.
Alla de antihumanistiska strömningar som finns i samhället just nu. Istället för att tänka usch vad fel om dem så tar Erika upp dessa strömningar i sig själv. Hon försöker inte göra något åt det. Hon går in i det negativa och gör det till sitt.
Jag frågar om det är den här mentaliteten som Caroline RF-N ser som en generationsfråga – hon kallar ju sin bok för en generationsroman. Hon invänder skarpt. Det generationstypiska hon velat gestalta är ytlighet.
– Att inte känna sig delaktig i samhället utan bara relatera till alltings yta hela tiden. Att fokusera på hur folk ser ut. Vi lever i en enorm individualism som Erika inte kan abstrahera bort utan hon är inuti den och bedömer folk efter deras svagheter och styrkor. Hon ser absolut inte människor i ett sammanhang. Hon är totalt alienerad.
Naturen hade kunnat bli en pekoralroman om det inte vore för att Erika är gestaltad med värme.
– Jag tycker om henne och tycker synd om henne, säger Caroline RF-N.
Det är inte en kamproman du har skrivit …
– Det skulle inte vara realistiskt om Erika reagerade och stod upp mot orättvisor. Hon är ett barn av sin tid. Om man mår dåligt i ett samhälle fullt av orättvisor, nä, det krävs ett slags oironisk gladlynthet för att engagera sig och Erika har inte det.

Alienationen som Caroline RF-N pratar om har också Johan Kling som sagt fångat precist i filmen Darling. Det är kanske en tillfällighet som pekar på en tendens att Johan Klings roman Människor helt utan betydelse och Caroline RF-N:s Naturen båda är nominerade till Borås Tidnings debutantpris som delas ut idag (torsdag 25 februari).
Med helt olika temperament skildrar Kling (apatiskt) och Ringskog Ferrada-Noli (energiskt) en medelklass som helt förlorat idén om ett samhälle. Vi lever i en tid som är en enda lång torghandel och människor graderas utifrån status, position, marknadsvärde. Naturen och Darling/Människor helt utan betydelse visar vad som kan ske i ett samhälle där nästan alla politiska partier trängs i mitten. När politiken inte längre strävar efter allianser över klassgränserna går idén om ett gemensamt samhälle sönder och alla faller. Bara plånbokens tjocklek avgör hur snart vi träffar botten.
Alla ska med.