Den rödgröna utrikespolitiken presenterades förra veckan. Det blev en hel del klang och jubel från vänsterpartister, framför allt för de förhållandevis tydliga skrivningarna om Palestinafrågan. Och visst, delar av det presenterade dokumentet var riktigt bra. Det är bara det att dokumentet inte alls nämner den mest brännande utrikespolitiska frågan, Sveriges krigföring i Afghanistan (eller förlåt, hur är det nu befälen säger till de krigströtta soldaterna i Koreakrigets Mash, ”its not a war, its a police action”. Översatt till modern svenska blir det ”det är inget krig, det är en fredsframtvingande åtgärd”).

På något sjukt vis räknas ju också Afghanistan som inrikes- och försvarspolitik nu, det ligger ju under försvarsminister Sten Tolgfors och inte huvudsakligen under utrikesminister Carl Bildts ministär.
Trots de fina orden om svensk tydlighet gentemot Israel kvarstår ju det faktum att svenska soldater under Natobefäl kämpar sida vid sida med USA-soldaterna i Afghanistan. Att de deltar i ockupationen av landet och upprätthållandet av regeringen som satts dit av utländsk makt. Det gör att i alla fall jag har svårt att jubla än.
Det behöver inte vara fel att vänta med en gemensam syn på Afghanistan. Tiden talar ju för Vänsterpartiets linje. Som flera debattörer har påpekat känns det märkligt att Sverige skulle vara kvar efter att Obama annonserat trupptillbakadragning 2011, till exempel. Men på stora trumman om utrikespolitiken kan de rödgröna inte slå förrän frågan åtminstone fått en duglig kompromisslösning.