Nu kommer utspel efter utspel. Gemensamma deklarationer till höger och vänster. Politiken vill man till varje pris visa att man är överens om, frågan är hur det är med politikens företrädare?
Förmodligen är spelet igång i alla tre partier som gemensamt försöker visa sin regeringsduglighet. Bakom kulisserna försiggår en kohandel om poster precis som om politiken. Frågan är om väljarna kommer att få svar på vem som ska bli minister innan valet eller efter?
Jag tycker att den modell som flera europeiska vänsterpartier har haft som inneburit att partiledaren inte blir minister är intressant. Ett litet parti på 4-6 procent kan inte hävda att man har stort inflytande över politiken. Ett litet parti måste kunna ha en regeringspolitik men även en egen autonom politik vid sidan av, inte en som går emot regeringspolitiken, utan en som utvecklar den egna politiken. Därför är det bäst att ha partiledaren utan ministerpost.
En partiledare ska också kunna uttala sig om allt medan en minister enbart ska uttala sig i det egna departementets ärenden.
För Vänsterpartiet ser jag två självklara val. Alice Åström som justitieminister och Ingrid Burman som socialminister. Två extremt kompetenta kvinnor som har haft sina respektive departement som specialfrågor under väldigt många år. Som har intresserat sig för dem, utvecklat en politik för sina områden och profilerat sig i dem. Åström som justitieminister skulle också vara en rimlig möjlighet till en annan politik vilket Bodström garanterat inte är.
Utöver det borde Vänsterpartiet göra sig till språkrör för idén om att ta in icke partianslutna till en del av de övriga poster som ska fördelas. En Gudrun Schyman som jämställdhetsminister, en Birgitta Englin som kulturminister. Något som ger en ny regering en känsla av nyhet, av icke parti-egoism och som visar att överenskommelsen inte bara räcker för debattartiklar utan också för att driva politiken till förändring.