Grekland befinner sig i djup kris. Massiva protester möter Pasok-regeringens förslag om sänkt pension, höjd pensionsålder och frysta löner i offentlig sektor. Eurosamarbetet skakar i sina grundvalar. Euroskeptiker, både från höger och vänster, har sagt det från början. En gemensam valuta, delad av oberoende stater är dömd att misslyckas.
Greklands budgetunderskott är nu 12,6 procent mer än tre gånger så mycket som EU:s stabilitetspakt tillåter. Bland annat Tysklands regering motsätter sig starkt att komma till Greklands undsättning, till viss del på grund av en stark euroskeptisk opinion som föruspådde att landet skulle behöva skjuta till pengar när ett enskilt land i valutaområdet hamnade i kris. EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn kräver att landet vidtar åtgärder mot budgetunderskottet Grekland har lovat att minska det med fyra procentenheter under detta år. Men Rehn tycker att de åtgärder som hittills har presenterats inte räcker till.
Under lång tid har Grekland matat byråkratin i Bryssel med felaktiga siffror om sin ekonomi och regeringen har lånat stora summor för att synbart nå upp till de krav som ställdes på länder som skulle träda in i euron. I flera omgångar sedan 2001 har bland andra den i USA:s finansiella kris beryktade investmenbanken Goldmann Sachs hjälpt den grekiska regeringen att dölja sina lån, dels genom att få dem att se ut som valutaköp och dels genom att erbjuda nya lån för att betala av gamla.
Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, skriver i New York Times att grunden till problemet är att valutaunionen drevs igenom av Europas ”arroganta elit” långt innan ”Europa var redo för det”. Han påpekar att massor av varningar utfärdades mot att införa en gemensam valuta utan att ha en gemensam politisk styrning. När det krisar i Florida skickar Washington, till skillnad från Bryssel, fortfarande ut socialbidrags- och sjukvårdsförsäkringscheckar. Krugman skriver att framtiden ser dyster ut, då det enda sättet att nu rädda situationen är att fördjupa det politiska samarbetet och skapa en politisk union. Det kommer dock inte att ske, konstaterar han, och utesluter en upplösning av euron, som skulle leda till ”alla finanskrisers moder”.
I Financial Times den 15 februari konstaterar för detta ECB-styrelseledamoten Otmar Issing samma sak. ”På 1990-talet var vi många som varnade för att att genomföra en valutaunion – utan att ha etablerat en politisk union – var att sätta vagnen framför hästen”. Issing skriver också att detta är ett avgörande ögonblick för euron men bara utifrån att regeringarna nu måste vägra Grekland varje hjälp, annars ”rämnar dammen” och hela systemet med en oberoende centralbank bryter ihop. Grekland visste, menar Issing, när de beslöt sig för att ge in i samarbetet för att få ”en stabil valuta” att det också innebar ”ett totalt brott med det förflutna” och att exempelvis devalvering aldrig mer skulle kunna användas för att mildra de interna effekterna av en kris.
Så vad kommer nu att ske med euron? I den tyska debatten dryftas på allvar möjligheten att kasta ut Grekland ur eurosamarbetet. En andra möjlighet är att eurosamarbetet spricker helt, något som verkar osannolikt med tanke på den kris som redan råder och den osäkerhet som skulle följa. En tredje möjlighet är att den politiska unionen snabbt genomförs, över medborgarnas huvuden. Troligast är dock att inget av ovanstående händer och att de inblandande ländernas regeringa kvarstår med sina problem. Yttre tvång till massiva nedskärningar och ett folk som protesterar och strejkar mot genomförandet av dessa.
När nu Grekland av naturliga skäl inte kan devalvera återstår att minska utgifterna eller att stärka inkomsterna. Flera ekonomer har påpekat möjligheterna att dra in mer skatt i ett land där den svarta, och ”gråa”, sektorn är mycket stor. Grekland har också höga försvarskostnader, både på grund av gammal fiendskap med Turkiet och på grund av medlemskapet i Nato, där landet förväntas bidra med sin del av kakan.
